Det går inte att veta om tider av större våld närmar sig i Europa igen, men nog ser det ut så i dessa dagar – jag talar inte bara om våldsbrotten i Paris. Samtidigt går vi kortsiktigt mot ljusare tider här igen. Den lilla årscirkeln finns alltid, åtminstone så länge någon kan säga ”alltid”. Jag gläder mig inåtvänt åt detta medan jag utåt lyssnar till och läser förfärande försiktigheter, snusförnuftiga viktigheter och en och annan ofta förskrämd sanning. Vem är då jag att kritisera andras åsikter och uttalanden? Ingen kanske, eller så är jag just det här obehaget, den här känslan av att nästan allt som sägs är fel, av att ingenstans höra hemma. Jag talar inte om platser utan om sätt att se på världens gång. Jag befinner mig i en intensiv vantrivsel och vet ingen annan väg ur den än genom att åtminstone för en stund titta på himlens färg över husen i Gradec.
