Kristina Lugn – min guru, om jag hade någon

Det bästa jag såg på svensk TV förra året var Kristina Lugns bokcirel. Serien ligger kvar på svt.play ännu några veckor, så passa på om ni inte redan har sett den!

Platsen är en liten lokal ”bakom kiosken” i Hökarängen och deltagarna är förutom Kristina Lugn fyra Hökarängsbor, de flesta med ganska eller mycket svåra liv. I första avsnittet presenterar de sig lite kort. En av dem säger att hon valt ensamheten och böckerna framför de yttre livet, delvis för att detta eller människorna hanterat henne så illa.

Kristina Lugn pratar med sin långsamma karismatiska röst och i början av första avsnittet säger hon att hon tror att bokcirkeln är på väg tillbaka. Hon säger:

Jag tror att människor börjar längta efter substans, en andlig dimension och sedan tror jag också att de börjar längta efter varandra. Och det räddar livet på människor, det gör det, på mig i alla fall jag. Ja, jag är helt övertygad om att det gäller alla, precis alla.

Och hon fortsätter:

Det som är problemet med att vara väldigt ensam – jag har stor erfarenhet av det – det är att man blir dum i huvudet på något sätt, därför att man förvandlas till en enda lång monolog. Man bara går runt runt och liksom det värker överallt och man bara tänker på sig själv. Världen krymper oerhört mycket om man är ensam. Däremot om man har en bok som är bra, som håller en nivå, då är ju det ett samtal som avbryter den här monologen. Alltså det är det enda sättet att faktiskt skapa en dialog och det ger intensiva, livslånga relationer.

I det första avsnittet talar gruppen om Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet, fast egentligen låter de Dostojevskijs ord tala om dem själva och gräva upp saker ur deras inre som ibland förvånar både den som just talar och de andra som lyssnar. Kristina Lugn leder med mjuk hand och fördelar ordet efter lust att tala. Och ibland säger hon något vänligt dräpande eller något från livets innersta skrymslen.

Och de följande avsnitten samtalar man kring böcker av Strindberg, Stagnelius, Fröding, Kandre och Shakespeare. Jag såg alla avsnitten i ett drag som om jag insupit den härligaste drog. Och jag tänkte att om jag har en guru, så heter hon Kristina Lugn, för vet ni? Jag tror att hon är både vis och god. Och att hon är helt äkta.

2523334_1200_675

6 tankar om “Kristina Lugn – min guru, om jag hade någon

  1. Men så bra att du kunde se det där i Zagreb. Jag tyckte så enormt mycket om de där programmen, såg 2 el 3. Dels för det mänskliga, ovanligt mänskliga, i den här sortens TV. Men också för att – precis som du säger – Kristina Lugn verkligen är en särdeles fin samordnare: Lyhörd, också mot sig själv, och totalt jämlik, omärkvärdig.

  2. Ja, Gabrielle, det säger jag också: vilken tur att just den här serien går att se utanför Sverige! Många saker är ju spårrade, men kanske inte alls de bästa. Jag ser just nu om serien och jag upptäcker hela tiden nya saker. Den är som en bra roman. Och i fredags höll en av femteårsstudenterna (ämnesvalet var hennes eget) ett mycket fint föredrag om serien. Svenskan i Zagreb – eller åtminstone delar av den – går i ett lugnt Lugn-rus nu.

  3. Tack, Bodil, för din fina text som påmint mig om programmet. Är nu inne på avsnitt 2 och har just skrattat som jag inte gjort på länge. Jag har alltid gillat Kristina Lugn. Hon känns så rakt igenom äkta. Varken hennes kropp eller själ är botoxad.

  4. Hej Marlena, roligt att höra att du också umgås med Kristina Lugn och det lilla gänget omkring henne. Det är nästan ett mirakel att sådant här visas på TV och så länge eller i så många avsnitt. Bra också för litteraturens skull – jag uppmanas att läsa de här författarna (igen).

  5. Hej Jorun, du kommer tycka om serien. Det första avsnittet ligger kvar till den andra mars och resten lite längre.

Kommentera