Traditionsenligt visar jag idag de traditionella påskäggen framför katedralen här. Kroatiska hembygds- och sagomotiv i ”jugoslavisk” naivistisk stil. De hedniska våräggen ute i det gröna och den kristna påskmystiken inne under kyrkans valv förenas skönt i uppståndelsetanken.
Jag firar påsk i takt med det som faller i min väg. Först var Draženka och jag i den serbisk-ortodoxa kyrkan en förmiddag där vi fick känna på byggnadens lugna varma magi. Sedan upplevde jag långfredagskvällen med några av ”mina italienare” på en restaurang vid Teslina. Cristina hade ont i en av sina fina harpisthänder men var solig ändå – på sitt milda sätt. Alla kom med förslag till handbehandling, men hon sa att hon visste vem hon skulle gå till. Om man spelar harpa är ju händerna allt. Paolo drömde högt om ett liv som sjubarnsfar i någon bortglömd by i Gallura. Med jordar att odla. Och Duilio, il ballerino, berättade fantastiska historier om Ciminna, den lilla staden ”i skuggan av” Palermo, om de mäktiga påskprocessionerna där och om Nino, ”bydåren”, som var ”allas vår Nino” och ”därför kunde ingen ge sig på honom”. Ibland fick han bära det främsta korset i processionen. Natten innan Nino dog hade Duilio drömt om honom, fick vi också veta.