När jag var i tonåren tyckte jag ibland om vårarna att jag var vårtrött. Det kändes väldigt spännande detta att kunna vara trött bara för att det var vår. Jag hörde ordet ”vårtrött” och tänkte att jag gärna ville pröva om jag inte befann mig i just detta märkliga tillstånd. Och strax gjorde jag det, eller jag försökte i alla fall låtsas att jag underkastade mig någon mystisk vårkraft, men inom mig visste jag, att det där med tröttheten, det var inte sant.
Nu är jag inte i tonåren och det är vår och jag vill inte vara trött, men se igår eftermiddag när jag kom hem från ”Fakulteten”, så orkade jag inte rätta de sista texterna som låg på bordet, utan jag stöp raklång på soffan, mumlade något obestämt till Londi och föll i sömn. Vårtrött. Se där, nu har jag alltså nått dit, men så värst spännande är det inte och soltimmarna är ännu inte så många att de räcker till både sömn och solglädje. Eller ja, kanske ändå, men när jag vaknade igen var solen allt redan lite blekare om nosen…