Till ön Murter kommer man via en bro. Vårt speciella mål på ön var den lilla staden Betina, för en i vårt sällskap har barndomsminnen därfrån. Vi gick genom de smala gränderna på jakt efter det som fanns kvar av det som en gång var. Då och då såg vi ut över det blå havet. Länge satt vi i skuggan i den lilla baren i hamnen och samtalade om andra tider.
En av de dalmatiska dagarna fick bli till en baddag på öarna Ugljan och Pašman. Vi tog oss dit på kanske tjugo minuter med färja från Zadar och landsteg i Preko på Ugljan. Det första vi gjorde när vi kom iland var att dra runt ett varv i den lilla staden och Londi tog sig ett första dopp.
Sedan for vi söderut mot Kukljica. Någonstans där stannade vi upp för ett dopp, men minnet av just den platsen och just den havsviken ligger under andra minnen av hav och stränder och går inte längre att rota fram. Fast nu ser jag för mitt inre öga en skymt av pinjerna där och kådan från någon av dem sitter fortfarande på min väska här.
Vi for vidare till Ugljans sydspets och över bron till grannön Pašman och inom kort nådde vi Tkon i söder, där man kan ta sig över till fastlandet med färja. Vi fortsatte runt sydudden och stannade vid en sandstrand som dessutom var hundstrand. Allt var bra men vi önskade ändå strax något mer eller annat.
Och så återvände vi över bron till Ugljan och fann till sist den allra bästa badplatsen alldeles i söder på öns yttersida, den som vänder sig mot Dugi otok och där bakom det öppna havet. Där slog vi läger för en lång kväll av sol och hav nedanför olivlundarna som vi just följt en slingrande väg genom.
Som jag skrev i gårdagens inlägg, så var vi ganska sorglösa vad gäller sökandet efter natthärbärge i Trieste, natthärbärge för två damer och en hund. Trots att en stor del av kvällen redan gått när vi kom till staden, släppte vi snabbt letandet och slog oss ner vid ett bord om hörde till en restaurang strax intill Piazza Venezia. Vi åt och drack och pratade om våra istriska upplevelser. Värdfolket var trevligt, så plötsligt fick jag för mig att fråga om de möjligen hade ett rum att hyra. Det hade de inte men, ”un signore” tre trappor upp i huset, kunde kanske ha något. Restaurangägaren ringde dit upp och lät oss sedan veta att herrn däruppe var lite tveksam mot detta att ta emot en hund i sina rum. Han ville titta på Londi först. Strax kom en leende man i femtioårsåldern ner till restaurangen. Han hälsade, tittade på Londi och accepterade henne utan minsta tvekan. Som nästa steg följde jag med honom upp för att titta på rummet. Jag sa något om att jag bor i Zagreb och det tyckte han om att höra, så han öppnade en flaska rakija och hällde upp i en sådan där liten karaff åt mig. Han berättade att han var montenegrinsk serb och han hade två barn som han tog hand om själv. Jag drack ur, tittade på det magnifika jätterummet med en underbar originell parkett och vackra träbalkar i det höga taket. Priset var överraskande lågt och jag slog förstås till och gick ner för att meddela mina reskamrater och ta upp passen. När jag kom upp igen bjöds jag på en rejäl rakija till, så jag var lite lummig när jag kom tillbaka till restaurangen. Sedan tog staden oss på kvällspromenad till Canal Grande (som jag visade för er igår). Vi somnade utmattade i vårt stora luftiga rum och sov gott ända till morgonen. När jag slog upp fönstret såg jag ut över Piazza Venzia och vidare mot hamnen och havet åt det ena hållet:
I en annan riktning kunde jag se djupt in i Via Diaz som för ända fram till den enorma Piazza dell’Unità.
Snett emot oss, alldeles nära, hade vi Museo Revoltella (Galleria d’arte moderna).
Och på denna magifika byggnads tak står slanka marmorgestalter och blickar ut över staden, havet och himlens blåa.
Och så kom vi till Trieste någon gång i kvällningen. Bilen parkerades på en säker plats vid Via del Lazzaretto Vecchio – parcheggio libero dessutom. Skulle vi leta efter ett rum för natten? Eller skulle vi bara gå in i staden och äta och dricka och se vad som fanns att se just denna kväll? Vi bestämde oss efter en kort stunds vagt och närmast låtsat rumsletande för det senare. Vi åt och drack och löste händelsevis vårt "problem" (men mer om detta imorgon) och så gav vi oss in i stadens aftonhjärta. Vi gick över Ponterosso, snuddade vid James Joyce, där han för alltid går med en bok under armen, och så slog vi oss ned vid ett bord invid Canal Grande och såg ner i dess vattenspegel och upplevde var vi var.
Nej, jag saknar nog ingenting här i Zagreb utom möjligen just detta, att kunna gå till Canal Grande om kvällen.
Buzet hittar ni lätt på kartan i inlägget här intill. Det var en het dag så vi gjorde en ganska summarisk stadsvandring och ganska snart smet vi in på den lilla stadens ena restaurang, som är inrymd i borgen och som, som sig bör, serverar tryffel. Hundförbudet fördes vi elegant förbi och vi fick en egen svit att äta i.
Så här berättar guideboken om Buzet:
Buzet var en illyrisk fästning som senare blev romersk med namnet Pinguentum. Här styrde venetianare från och med 1420. De byggde till en liten och en stor port (1457) i stadsmuren. Numera är Buzet känt för sina tryfflar.
Vi åt tryffel och utanför fönstret flög svalorna i djärva och sköna piruetter och snirklar. Jag vet inte om ni har försökt fotografera svalor i flykten. Efter en rad misslyckade försök kom jag på att jag skulle trycka av just när jag inte såg en enda fågel. Min långsamhet blev därigenom till en förutseendets snabbhet och framtidens rörelser fastnade på bilderna.
