Kategori: Resor

Innan minnet gror igen helt vill jag snabbt teckna ned något om resan tillbaka från Norden och då resan söderut blev kortare i tid än resan norrut, så försöker jag få in det hela i ett avsnitt:

Några dagar före vår avfärd från Varberg lät Rudolf meddela att han tänkte eskortera oss ner, så vi blev tre: Rudolf, Miki och jag.

Efter vissa upplevelser på stationer och tåg i Berlin-trakten under resan upp – det rörde sig om obehag förorsakade av den alltför stora och illa hanterade immigrationen från Mellanöstern – så hade jag valt en östligare väg. Ytterligare en orsak till detta var ett möte med en före detta malmöit som berättade att han sedan tre år bodde i Szczecin för att han inte längre orkade med våldet och vapenskramlet i Malmö. Kanske säger någon nu att jag överdriver, men jag kan inte lyssna på någon som flyger över eller bilar förbi, för sådant ger sannolikt inget vetande om hur det är på marken. Och jag vill inte bli knuffad och jag är rädd om Miki.

Nå, vi tog tåget till Trelleborg och steg på färjan mot Świnoujście. Eftersom biljettbokningen var väldigt krånglig – endast robotar ville tala med mig och sådana svarar ju ogärna på just de frågor man ställer – så fick Rudolf tjuvbo i Mikis och min hytt. Vi sov oss över vattnet och i gryningen nådde vi fram. Vi befann oss på ”andra stranden” så vi fick se staden över Świnas vatten:

Świnoujście

Morgonen var fridfull men snart visade det sig att det var många som skulle ta tåget söderut ner mot Wrocław och andra platser. Personalen i biljettluckorna var osannolikt grinig och ovillig att sälja biljetter, men till slut fick jag köpa några förstaklassbiljetter till Wrocław, som faktiskt bara var obetydligt dyrare än andraklassbiljetterna. Fint, vi kom iväg, visserligen inte med det första tåget men väl med det andra. Och så gungade vi genom det polska landskapet och efter kanske en timme for vi genom Szczecin. Ja, järnvägen går faktiskt rakt genom staden så det finns mycket att titta på.

Szczecin

I Wrocław steg vi efter ett antal timmar av och tog en matpaus nära stationen. Det var soligt och varmt och vi var ganska nöjda. Dessutom hade vi utan svårigheter lyckats köpa biljetter till Ústí nad Orlicí ett stenkast in i Tjeckien, där jag hade hittat ett lämpligt nattkvarter. Ja, och så tuffade vi vidare. Snart blev landskapet mer kuperat och undan för undan blev det allt vackrare. Kanske är detta en utlöpare av Krkonoše, tänkte jag, men det är möjligt att jag hade fel. Omärkligt korsade vi gränsen och när vi steg av började det skymma. Lite snopna blev vi när vi insåg att vårt härbärge UNO inte låg vid den riktiga stationen utan vid en bibana, så vi fick gå en kilometer, men en kilometer är ju inte mycket. Den lilla staden sov när vi gick vår kvällsrunda i den, men vi hittade i alla fall en bar med terrass så vi satt egentligen mycket fint och blickade ut över bergens silhuetter innan de blev ett med himlen.

Morgonen därpå gick vi en liten runda för att se var vi egentligen befann oss. Ústí nad Orlicí fortsatte att vara sömnigt men morgonen verkade ändå vara dess tid.

Ústí nad Orlicí

Vi eller jag fick sedan ett infall att stiga av i nästa lilla stad, som heter Choceň. Jag tyckte att vi kunde tillåta oss det eftersom vi inte skulle längre än till Prag som ligger en och en halv timme från Ústí nad Orlicí. Det var redan ganska hett när vi steg av och först förstod vi inte var staden egentligen kunde befinna sig. Vi frågade några flickor som verkade väldigt glada över att få pröva sin engelska. De visade oss vägen genom en stor, nästan ändlös park. Där bakom låg staden. Choceň är mycket litet men ändå verkligen en stad. Vackra, mäktiga byggnader tornade upp sig åt alla håll. Vi hittade en liten ”Biergarten” där vi drack mineralvatten av märket Mattoni, det rätt mineralvattnet.

Och så var rasten slut och vi hoppade på tåget igen och snart var vi i Prag, där vi tog in på mitt favorithotell, det lätt förkomna Hotel PurPur, som ligger så mitt i smeten och är så billigt att man inte tror det är sant. På kvällen hälsade vi på Peter och gick tillsammans till en av hans kvarterskrogar. Det blev bra.

Dagen därpå blev också en kort resdag. Det tog kanske två timmar till České Budějovice, som ju är en av mina favoritstäder. Där tog vi in på Hotel Dvořák, en nyupptäckt som jag verkligen kan rekommendera: mitt i stan, vackert, billigt, vänlig personal, hundar får vara i frukostrummet, ja, vad mer kan man önska? Vi tillbringade dagen vandrande längs floden, längs gator och torg. Det är en mycket vacker stad, det är lätt att hitta bilder som bevisar det! På kvällen drack vi öl och drinkar. Ja, för första gången i livet dricker jag denna sommar drinkar, alltid campari spritz:

České Budějovice

När det mörknade började musiken strömma ut från olika små helt eller halvt improviserade scener. Stämningen var vänlig och glad och vi stannade ute till ganska sent.

Dagen därpå blev en ganska hård resdag eftersom linjen Linz-Selzthal-Graz ligger nere denna sommar, så vi fick löjligt nog åka via Wien. Trötta kom vi fram till Graz men kvällen blev ändå bra inte minst i barerna vid Mur. Och så kom sista resdagen och eftersom förbindelserna Graz-Zagreb är mycket tunnsådda, så gjorde vi ett långt uppehåll i Maribor, där vi bland annat stärkte oss på den helt underbara bosniska restaurangen Baščaršija. Rudolf åt ćevapi och jag åt fyllda paprikor och Miki fick smaka på både det ena och det andra.

Maribor

På morgonen den 15 juli blev Miki och jag avsläppta vid Rheinsberger Tor i Neuruppin. Det var slut på den skyddade färden inne i bilen, där livet i hög grad varit vänt inåt utom då vi ville möte världen omkring oss. Jag får väl tillägga att jag alltid tyckt om att åka tåg så det var egentligen inget tråkigt eller oroande i detta att byta färdsätt och hamna mitt bland människorna. Nå, vi kom på tåget mot Hennigsdorf, där vi skulle byta och sedan skulle vi byta igen i Gesundbrunnen för att på så sätt nå Angermünde. Alltsammans ligger i eller nära Berlin. Jag minns inte längre var det hakade upp sig, men troligen var det i Gesundbrunnen som är en livligt trafikerad station, många stiger av och på här. Egentligen blev jag nog inte direkt knuffad, men liksom trängd, en gång, en gång till, unga män gick i bredd och talade arabiska eller gjorde gester. De försvann igen och så småningom satt Miki och jag på tågot mot Angermünde bland enskilda människor som inte verkade höra till några grupper. Lite eftersläpande dök en vag minnesbild av något liknande upp från förra årets resa i trakten. Jag försökte förtränga både den nya och den gamla upplevelsen och jag lyckades väl tillfälligt. Efter en stund var vi framme i Angemünde för att vänta på Nilla för att sedan åka vidare till Schwedt som ligger där ytterst på linjen där Tyskland slutar, men så ändrades planen och vi träffade i stället Nilla på tåget till Schwedt – Angermünde-Schwedt tar väl en kvart med tåg. Det blev ett glatt återseende på tåget.

När vi stigit av gick vi rakt genom Schwedt och fortsatte sedan över broarna över Oderwiesen och Oder. Vi var på väg mot vår mammas barndomstrakter i det som nu är Polen, ja, egentligen är det ju Schwedt som är barndomsstaden men också Niederkränig och Hohenkränig, nu Krajnik Dolny och Krajnik Górny, hörde dit.

Oderwiesen

Vägen över broarna är tre kilometer lång och vi hade gått den flera gånger redan förra året. Den är både lång och kort, lång för att den är ganska rak och det kommer bilar rätt ofta, kort för att man ser mycket vackert: de sanka ängarna med spankulerande storkar, de olika armarna av floden. Vi hade fått veta att vår lägenhet befann sig 600 meter från brofästet, men vi blev lite osäkra på riktningen och ingen vill svara i telefonen, så vi gick in i en av gränshandelns grönsaksaffärer och frågade. Kvinnan kände lustigt nog igen telefonnumret, ringde och nu svarade det och strax stod en blond kvinna i rosa dress i ett gathörn femtio meter bort. Det var vår värdinna och det var inte alls några 600 meter till vårt härbärge, dessutom sjönk priset till 20 euro per person och ingen hundtaxa, så det var perfekt.

Krajnik Dolny/Niederkränig

Här skulle vi bo i två nätter och vårt mål var att så långt möjligt söka upp de gamla platserna. Morgonen därpå följde vi en sandig väg genom skogen upp mot Hohenkränig. På flera ställen mötte vi rådjur och Miki drog hårt i kopplet men jag höll emot. Jag tänkte lite på att det förr måste ha varit mycket vanligare att någon följde den här vägen och att människorna måste ha känt varandra i den övre och nedre byn. Nu var den nedre egentligen mest ett centrum för gränshandel och den övre en rest av något från förr och kanske några nytillkomna som hade pengar, ja, jag såg några nya hus med ganska dyrbart utseende. Polackerna här har väl inga rötter i trakten utan kommer långt långt österifrån, tyskarna är borta eller har ”återvänt” i form av andra som inte heller har egna rötter. Ja, det går att tänka mer och djupare om detta, men jag låter det stanna vid detta. Vi gick hit och dit genom Hohenkränig, vi fann rosor och plommon i skogen och inne i byn var gatorna till stor del stenlagda. Vi stannade vid några hus som måste vara från den gamla tiden; slitna, men liksom stadiga, varken vanskötta eller välskötta, liksom bara kvar. Vi såg mycket få människor, en del mycket gamla och några som såg lite vilsna ut i tillvaron. Vi gick genom en stor igenvuxen park längs en övervuxen mur. Vi försökte förstå var vi var eller vad det hade varit här en gång, men det mesta förblev gåtor. Jag tänker mig att kanske ingen längre vet.

Hohenkränig/Krajnik Górny

När vi kom ner till Krajnik Dolny igen hade det börjat regna och eftermiddagen blev rätt krävande när vi mot bättre vetande försökte ta oss ner till ”Tal der Liebe” längs Oder i sydlig riktning. Det fanns inga skyltar någonstans, bara en smal bilväg och floden och skogen. Genomblöta kom vi efter en obestämd men lång tid fram till Café u Beaty (som möjligen ligger ganska nära där ”Waldkater” en gång fanns i den andra tiden). Vi gick upp på höjden där kaféet låg och när vi kom in i den enkla lokalen fick jag en utskällning för att jag var barfota, men snart förbättrades mot förmodan stämningen. Vi kom i samspråk med ett par från Angermünde som verkade vara ganska hemmastadda där och som hade en del att berätta, men tyvärr var mina frågor som bortblåsta just då. På menyn fanns bara tårtor, men det visade sig snart att Beata också lagade mat, så vi åt piroger och lite annat. När vi gick tillbaka hade det slutat regna och allt var mycket vackert, men hela tiden lika gåtfullt. Var hade vi varit?

Oder

Sista dagen i Krajnik Dolny åt vi på Restauracja Astoria, som väl inte levde upp till sitt storvulna namn men som ändå inte var så illa. För övrigt stänger den sju på kvällen och efter sju är det bara gränshandeln som lever. Vi knatade över broarna en gång till och passade på att titta lite på Schwedt, som ju är en utbombad stad som bara till nöds lappats ihop efter kriget, fast här och där är det ganska snyggt men liksom utan djup.

Vi hade bestämt oss för att åka genom ett hörn av Tyskland för att komma tillbaka till Polen för från Schwedt går det inte att ta sig österut. Schwedt är liksom en slutpunkt och vill man fortsätta österut måste man först vända om. Biljettautomaten på stationen satte myror i huvudet på oss. Hur vi än lirkade med den så ville den inte ge oss några biljetter längre än till Anklam som ligger halvvägs mellan platser man kan vilja åka till. Vi bestämde oss för att ta hindren när de kom och inte innan. I Züssow steg vi av. Där var det liv och rörelse kring ett Bäder-Zug, alltså ett tåg som går till de olika badorterna på Usedom och vidare till Swinemünde/Świnoujście, dit vi ville. Vi hoppade på och erkände sedan för biljettrisen att vi åkt gratis mellan Anklam och Züssow. Hon hade inget att säga om de utan erbjöd oss i stället lågprisbiljetter hela vägen fram. Pust! Ja, och så åkte vi öer bron vid Wolgast och ut på det vackra Usedom. Vi såg inget av havet även om det väl dolde sig strax bakom träddungarna, men landskapet var intagande också utan havsvyer. Och jag tänkte lite på en episod ur Fontanes ”Effi Briest”, den där om Uvagla och vattnets underströmmar.

Och så var vi framme i Świnoujście, där vi fick gå igenom en skärseld för att få ut nycklarna till vår bostad i ett ganska monotont och trist område, men på kvällen hade vi ett fint restaurangäventyr. Platsens härskarinna, en mäktig dam med en hög blond håruppsättning serverade bara oss och släppte sedan inte in några andra gäster. Först verkade hon vara missnöjd med Miki, men så bytte hon inställning på en femöring och sa med en röst som först var lite mjukt dov: ”dog, eating…” men som sedan blev till en triumferande fanfar: ”SCHNITZEL!!!”. Och Miki fick mycket riktigt en hel stor schnitzel.

Dagen därpå ägnade vi helt åt strandliv – från morgon till kväll vältrade vi oss på den långa vita sandstranden. Hundar fick vara överallt, inget tjafs! Och vi drack kaffe, badade, åt piroger och latade oss.

Świnoujście

På kvällen åt vi på en, som det hette, tysk restaurang. Vi var vid gott mod men så dök det upp ett bekymmer. Hur skulle vi ta oss över Świna? Färjan vi skulle ta till Ystad avgick ju från den andra sidan! Vi frågade och frågade och fick hela tiden andra svar. Vi glodde i mobilerna som plötsligt påstod att det inte fanns någon stadsfärja längre.

Morgonen därpå hittade vi färjeläget, som inte alls var särskilt dolt, och det visade sig att färjorna gick i skytteltrafik över floden. Ja, så vi kom över och resten gick också bra, så det behöver jag inte berätta något om.

Nej, sommaren är alls inte slut, men jag är tillbaka i mina trakter igen och jag vill nu återta lite av det jag har försummat. För två år sedan skrev jag ännu ganska ofta texter för min blogg, texter om resor, tankar, drömmar, sorger, kanske förhoppningar och ibland försökte jag formulera något som liknade idéer. Men sedan dess har texterna tunnats ut och jag visar mest Miki-bilder på facebook och vill helst inte höra vad jag eventuellt skulle kunna ha att säga. Är detta tidens tand? Åldern som tar ut sin rätt? Må så vara, men precis som förra sommaren vill jag nu försöka sammanställa en liten beskrivning av resan norrut följd av resan söderut igen.

Den 12 juli var det avfärd och denna gång skulle Miki och jag få skjuts upp med bil ända till strax norr om Berlin. Efter en tid av spretande planer bestämde Marit och jag oss för att göra en stor del av resan tillsammans och Marit har ju bil. Så vi blev två människor och tre hundar. Den första pausen inföll i Ptuj, Sloveniens äldsta stad, där vi skulle träffa Iva och äta lunch med henne.

Ptuj

Det blev en glad och samtidigt lite vemodig stund. Det är något med resor av det här slaget – nej, jag säger inte vilket – som för min tankar till förgängligheten, sista gången?, nästsista gången? Men jag bevarade noggrant mina hemligheter och färden fortsatte. Efter en inte så lång stund var vi i Österrike och så småningom kom vi upp på högre höjder och vi var inne bland Kalkalpen någonstans mitt inne i landet, bortom de vanliga vägarna. Jag broderar lite fritt här och gissar ihop minnet, eftersom planen var Marits och jag mest följde med, väldigt gärna men dock lite som ett barn som låter sig föras. Någon gång på kvällen nådde vi den lilla orten Großraming i sydligaste Oberösterreich. Där hade Marit bokat in oss. Vi var alla glada att vara framme och Miki, Nova och Skajla inspekterade nyfiket sin nya värld, en grön värld kantad av höga, men inte alltför höga berg. Det fick bli en tidig natt. Jag tror jag sov gott.

Großraming

Morgonen därpå solig och klar och vi gick lite längs floden Enns, åt frukost och packade ihop våra saker inför nästa etapp. Jag såg att järnvägen ledde genom byn och jag funderade på om inte Miki och Rudolf och jag kommit den vägen året innan. Det måste nog ha varit så, men det klarnade aldrig riktigt.

För den här dagen hade Marit planerat en längre etapp än för den första, men precis som dagen innan – med undantag för Ptuj – så fanns det inga städer i planerna, för Marit tycker bättre om naturen än det av människan byggda, och jag behöver inte alltid städer. Efter ett tag svängde vi in i Tjeckien, där vi åt lunch på en liten restaurang på en höjd vid byn Nažidla, om det nu är en by eller bara en punkt. Därifrån gick vi en ganska lång runda till fots bland annat längs den lilla floden Malše, där vi stötte på barn i kanoter och indiantält, en sommarkoloni. Det var hett i solen men i trädens skugga var det behagligt och vi plockade också i oss lite blåbär, ja, och så badade vi fötter och tassar.

Malše

Vi bröt upp och for genom landsbygden tills vi plötsligt kom att stryka alldeles intill Prag eller i ärlighetens namn igenom centrala Prag. Väldigt underligt, men det måste ha varit så för jag har bilder kvar därifrån (som jag inte visar). Efter det minns jag inget särskilt utom att vi korsade gränsen till Tyskland och nådde Erzgebirge, där vi stannade för natten i byn/staden Altenberg.

Altenberg

På kvällen klättrade eller gick vi upp till en restaurang i skogen ovanför Altenberg. Tyst och stilla i skogen – ”Waldeinsamkeit”, ”der deutsche Wald”, for det genom mig – luften var hög och klar och så kom vi in i en gammaldags kurort, Bärenfels. Restaurangen med sin vida terrass var nästan tom och värden presenterade rätterna för oss och hundarna behandlades som herrskap. Vi kom tillbaka ner till Altenberg efter mörkrets inbrott och stöp sedan i säng.
Morgonen därpå under vår promenad märkte vi att det också löper en järnväg genom Altenberg och att byn har en mäktig stationsbyggnad. Spårvidden på järnvägen fick oss att ana att detta måste vara något mycket lokalt, men vi fick inte kläm på vart man eventuellt skulle kunna åka.

Ut på vägarna igen. Jag minns att vi stannade i Senftenberg för en matrast. Hundarna doppade tassarna i Senftenberger See och jag försökte minnas den där gången när Miki och jag åkte tåg den här vägen. Men resultatet blev ganska fladdrigt. Tydligast mindes jag att det fanns en karta med Senftenberg utsatt på de små borden under tågfönstren.

På kvällen kom vi fram till Boltenmühle utanför Neuruppin, ett favorittillhåll för Marit under resorna ner och upp – för naturens och stillhetens skull. För mig är ju Neuruppin Fontane-trakter. Här har jag genom åren varit ofta och intensivt och Boltenmühle minns jag med ett helt annat och både vildare och förkomnare utseende. Här mellan Tornowsee och Kalksee, i bokskogen längs stigarna råder ännu frid. Här stannade vi i två nätter och stärkte oss med vandringar och bad, mat och vila.

Boltenmühle

På morgonen den 15 juli släppte Marit av Miki och mig vid Rheinsberger Tor i Neuruppin. Därifrån skulle vi fortsätta resan med tåg.

I slutet av maj gav jag mig ut på en skenbart ganska kort resa tillsammans med min trogne krulltott till följeslagare, Miki. Vi kom till Trieste som jag hade tänkt och vi träffade dem vi hade velat där. Min lite svävande plan var att fortsätta till Chioggia, denna märkliga lilla stad på lagunen, som vi hade gjort ett kort besök i tidigt på våren. Chioggia är som en miniatyr av Venedig eller snarare av Venedigs bruna, lite skrovliga sida. Dit ville jag igen. På stationen eller kanske redan på vägen dit längs havet och förbi Molo Audace försköts planen lite inne i mitt huvud och så köpte jag två biljetter till Padua.

Dagen därpå gav vi oss av och på eftermiddagen var vi framme. Vi tog in vid Via del Santo inte långt från den mäktiga Basilica di Sant’Antonio. Länge vandrade vi längs sidorna på den oöverskådliga kyrkbyggnaden. Jag kämpade med att förstå hur byggnaden hängde ihop, Miki tog det lite lugnare och undersökte gathörnens lukter. Kyrkans enorma torn, dess svällande kupoler, verkade försöka tränga undan varandra, det var som om de rörde sig för att ta plats och ge plats åt sin svällande närvaro. Det var först när jag såg en modell av byggnaden som jag fick klart för mig att den är både regelbunden och orörlig, ja, den verkade plötsligt ha slagit sig till ro.

I Padua mötte jag systrar till flera för mig bekanta italienska städer. Det vidsträckta torget Prato della Valle med sin enorma blänkande ovala vattenring som omger den gröna ön Memmia tog mig med överraskning. Längs ringens båda sidor står en nästan oändlig rad av vita marmorstatyer, alla med ansiktena mot åskådaren. Även om det finns stora skillnader så dök Palmanova upp i mitt minne. Den där ringen av vatten runt hela torget talar samma språk, fastän Palmanovas torg är sten, vithet och kantighet där Paduas är gräs, grönska och rundning. Miki tyckte det var spännande med vattnet men som den torrkrull han är lät han förstås bli att hoppa i.

En eftermiddag regnade det och då fick vi gå mycket i de roströdbruna arkaderna, nästan överallt finns det arkader, precis som i Bologna och färgen är nästan densamma och lika glad blir man över skyddet de ger – mot regn och mot sol.

Jag låter de centrala delarna av staden ligga hemliga, för att det blir för mycket annars, för mig i alla fall. I stället vill jag i minnet vila lite vid kanalsidan och gå lite hit och dit över de små broarna. Den stad den här delen påminner mig om är Treviso. Kanalvärlden både här och där är grön och vit, ett slags grönlockigt vitt Venedig.

Så skulle vi då till Chioggia och jag hade tänkt att vi skulle ta tåget, men det gick inte, man reparerar ”just nu” den järnvägssträckan. Buss? Får hundar åka buss i Italien? Ja, i alla fall den här typen av landsvägsbuss är hundtillåten, visserligen med munkorg, men om man är lite smidig, så kan man ta av korgen efter förevisandet och så gjorde vi. Vi kom över bron nästan ända in i hjärtat av den lilla täta rödbruna staden.

Vi hade vårt bo inne i det labyrintiska gyttret och först så småningom hittade vi genvägar via pennsmala passager och då blev med ens alla vägar kortare. Rakt genom staden löper den breda Corso del Popolo, en bilgata där bilarna vackert får vänta på fotgängarnas oberäkneliga förflyttningar. Turisterna håller sig runt den ena kanalen med de många broarna, överallt annars är det lätt att hamna helt utanför de stråken, i hamnkvarteren och fisklukten eller i något vanligt bostadsområde mot landsidan. En gång på Corso del Popolo stötte vi på vad vi tyckte kunde vara en bekant, och nu talar jag för både Miki och mig; det var en svartkrullig hund av typen ”hrvatski ovčar” precis som Miki och som det visade sig också blandras precis som Miki, fast Miki är nog ännu intensivare blandad. Jag fick av hundens följeslagare veta att de var från Novigrad/Cittanova i Istrien. Landsmän.

Och så en dag började jag fundera på fortsättningen av vår färd. Skulle vi vända om mot Trieste eller vart kunde vägen ta oss? Var vi kanske tvungna att åka tillbaka till Padua? Jag tittade lite på kartan och hörde mig för om möjligheter och plötsligt märkte jag att jag hade bestämt mig för att åka till Venedig! Ibland verkar besluten finnas på en liten lapp i fickan, en lapp man slumpvis plockar upp när man letar efter något annat. Nå, jag var tvungen att välja mellan buss och båt. Jag tog buss eftersom risken att bli avvisad var mycket större med båt. Att resa med hund – utan bil – har sin egen dimension.

Till Venedig! På med munkorg, sedan snabbt av med den – i dunklet bakom ryggsäcken. Vi kom fram och gick från Piazzale Roma över en kanal och så var vi på Il Moro di Venezia, ett tvåstjärnigt hotell där alla utom Miki och jag var indier eller kanske mori, fast Miki är kanske ändå moro. Ganska snart insåg jag att vi bodde vid utkanten av Ghetto Ebraico och det var där i ghettot vi kom att vara mest. Ja, en förmiddag pressade vi oss visserligen ut till Piazza San Marco och Palazzo Ducale, men det var mest som en eftergift åt formen. Visst, också åt skönheten. Genom trängseln nådde vi skönheten, men sedan räckte det för oss.

Ghetto Ebraico har tre delar: Ghetto Vecchio, Ghetto Nuovo och Ghetto Nuovissimo. Vi höll oss mest kring eller på Campo del Ghetto Nuovo och när vi kom dit först var det lördag, sabbat, och till min överraskning kunde jag titta in genom den ena synagogans ganska stora fönster och se männen där inne gunga fram och åter inneslutna i sina ljusa bönesjalar. Kanske var det kvinnor där också, men jag såg nog inga. Utanför ingången i ett litet svalkande valv stod några stora fåtöljer uppställda. I dem satt omväxlande olika människor, mest äldre män, och pratade och läste eller vilade. En stund satt där en ung kvinna i brokig dräkt. Jag vet inte om det egentligen var något särskilt jag såg, men det hela gjorde ett djupt intryck på mig. Att detta judiska ghetto var så fullt av liv och liksom så öppet för omvärlden grep mig, fast sedan såg jag också de beväpnade vakterna i det ena hörnet och sedan också i Ghetto Vecchio. Det går tydligen inte att komma ifrån detta.

Vid den ena sidan av Campo del Ghetto Nuovo var det med ens något som fångade min blick, något jag kände igen. Både fönstervalven och portvalvet var mig bekanta men mest av allt texten ovanför: CASA ISRAELITICA DI RIPOSO. Var hade jag sett detta? Jo, på omslaget till Mikael Enckells bok ”Om konsten att älska skriften”, en bok jag läst på ett mer passionerat sätt än kanske någon annan. På baksidan av boken kan man läsa bland annat detta: ”Med judiska glasögon och med husgudarna Freud och Proust som sällskap resonerar författaren också kring läsandet och vårt inre som resonanslåda för textens möjligheter. Det är psykoanalytikern och filosemiten Enckell som talar, och han gör det med stor beläsenhet och skärpa.”

Framför huset sitter ett ungt judiskt par på en stenbänk. Jag såg att hon hade en liten tummad bok i ena handen och att de en stund läste något tillsammans i den. Nej, jag tittade inte länge på dem, men tiden komprimerades och jag såg hela världshistorien i dem där på stenbänken.

Hrvatska Kostajnica kan man nå med tåg och resan dit från Zagreb rakt söderut tar ungefär två timmar. Mycket man passerar, särskilt efter eller söder om Sisak är slitna, fattiga avfolkningsbygder. Här stod många strider under det förra kriget och serber och kroater har plågat varandra mycket här. Nu bor det färre serber här än före kriget men det är också så att Republika Srpska tar vid på andra sidan Una, trakter där det bodde många bosniaker och en del kroater. (Jag säger nu inte mer utan överlåter åt läsaren att fylla i eller läsa in sig på andra platser.)

Hrvatska Kostajnica är liksom hopkrympt stad, man anar att den varit något mycket mer än den nu är och det finns fortfarande en del vackra hus kvar, en del restaurerade och vissa mindre skadade än andra. Tätt intill varandra nära floden står en katolsk och en ortodox kyrka – här kan man kanske ställa sig en del frågor.

Hotel Central är en byggnad man lägger märke till för att den ser ganska välmående ut och dessutom har en spännande form, fast den sidan jag valt att fotografera för att den är vackrast är den döda sidan.

Det vanligaste är kulhålsärrade fasader och avflagnad puts. Här och där finns det luckor mellan husen, lite ser gatorna ut som glesa tandrader. På många ställen tittar man in i affärer och barer som ser nyplundrade ut, omkullvälta stolar, dörrar på ett gångjärn, halvöppna byrålådor…

Men landskapet är mycket vackert: floden Una som fortfarande lär ha mycket rent vatten slingrar sig skön och bred vid stadens fötter och mängder av öar simmar omkring på dess yta.

Idag var vi där, Rudolf, Miki och jag. Strålande sol och blåaste himmel men kallt och vi gjorde mer eller mindre oavsiktligt helt rätt när vi valde att vara där mellan elva och fyra. Vi lyckades sitta utomhus på två kaféer utan att frysa – vi valde vinklarna väl. Och efter att korsat bron och besett borgen från utsidan och dessutom snuddat vid gränsen, gick vi in i staden igen och kryssade lite bland halvtomma gator tills vi bestämde oss för att gå upp på Djed till restoran Djed. Djed är en kulle eller snarare Kostajnicas ”Hausberg” och ”djed” betyder ”farfar/morfar”. Det lär växa massor av kastanjeträd där och på de andra kullarna i närheten. Ja, namnet ”Kostajnica” har med kastanj att göra och i oktober firas ”Kestenijada”, kastanjefesten, jag har upplevt den en gång.

Efter maten gick vi ner från kullen och sedan uppåt igen längs vägen mot stationen. Tåget från Volinija var punktligt och det var vi glada för. Sedan satt vi och vilade medan tåget fylldes av folk från de olika byarna och småstäderna som skulle till Zagreb för att fira fredagkväll.