Jag måste visa en bild till från gårdagens strövtåg. Zagorje är så vänligt vackert med sina kullar och små byar, äppelträden och hönorna. Ytan är kanske lite sträv och här och där är det sprickor i murarna och vägarnas beläggning, men allting i denna värld talar ett slags anspråkslös sanning.
Efter min eller vår ganska långa vistelse i Rijeka hade jag velat skriva något lite fastare om upplevelserna där och om hur Rijeka kom mig så väldigt mycket närmare än tidigare, men det blev inget av det och nu hinner väl minnena flagna eller grumlas. Orsaken till att jag inte satte mig ner och på allvar tänkte igenom livet i Rijeka var att Miki och jag gav oss ut på en ny resa just när den planen föddes. Jag minns inte längre varför jag valde att ge mig av just den sjunde oktober, detta brännande datum, jag vet bara att jag tvekade lite när jag märkte vilken dag jag valt. Men vi gav oss av, klev på tåget med Drniš i Dalmatinska zagora som mål för dagen. Varför Drniš? Vårt egentliga mål var Split men eftersom det tar minst åtta timmar med tåg från Zagreb till Split, så hade jag valt att gör en anhalt i Drniš, inte minst för Mikis skull, fast nu när jag vet hur allt blev så förstår jag att det i hög grad också var för min egen skull. Fram till Duga Resa eller snarare till Oštarije var allt mycket välbekant. Oštarije är ett järnvägsskäl i skogen, ena armen går till Split och den andra till Rijeka. Det finns ingenting där, men det är en avgörande punkt som man om man är så lagd också kan låta tankarna snurra runt. I vår kupé satt en trevlig dam från en by nära Knin och strax innan hon efter sex timmars färd steg av i Knin bjöd hon in oss till sin gård där hon har både vingård och olivlundar, men hon och hennes man har också katter, så jag fick tacka nej, eftersom Miki ju är jägare av just det där slaget. En kvart efter Knin nådde vi Drniš och klev av där, eller ja, vi klev av i byn Badanj, för det är där stationen befinner sig. Det hade jag fått veta av borgmästaren i Drniš. Nu kan man kanske undra varför jag vänder mig till borgmästaren för att få veta var jag ska stiga av tåget. Nå, när turistbyrån inte svarade och jag behövde veta var vi hamnade, så ringde jag kommunen och borgmästaren svarade och försäkrade mig om att det är i Badanj den stiliga stationsbyggnaden med påskriften ”Drniš” står. Det föll sig dessutom så väl att hittat ett trevligt litet pensionat precis där Badanj blir Drniš.
Det var kväll och mörkt när vi kom fram men med lite hjälp hittade vi rätt och sedan gick vi en runda nedanför en stor vingård under den höga stjärnbeströdda himlen. Det var länge sedan jag såg så många stjärnor. Och luften var ren och bar de rätta dofterna från markerna och träden. Jag tror vi sov som stockar den natten, fast kanske hittar jag på för att jag vill tro det.
Morgonen därpå gick vi glada och målmedvetna vägen fram till stadens fot. Ja, Drniš ligger på ett litet berg. Sedan följde vi vägen eller gatan uppåt uppåt under den blåaste himmel. När vi nått det inre övre av staden slog vi oss ner på ett kafé – vi har ju våra vanor. Sedan fortsatte vi uppåt och kom över marknaden och det som kanske är centrum och efter det gick vi vidare mellan stenmurar och olivträd tills vi kom till Crkva sv. Ante Padovanskog, den helige Antonius av Paduas kyrka. Lustigt nog förde jag inte då samman detta med vårt besök i Padua i våras, fastän vi bodde helt nära Basilica di sant’Antonio di Padova. Ibland är varje del av hjärnan på sitt håll liksom och inget hänger ihop med något. Men nu så. Vi tassade runt bland stenmurarna och såg också Ivan Meštrović skulptur av Ante Padovanski. Fast Miki hade nog mer ögon och nos för katterna.
Efter att sedan ha ätit på bästa sätt Kod Baje, billigt dessutom, släntrade vi ner från höjden, hämtade våra saker på Sobe Braica och travade vidare till stationen där den nitiske stinsen om och om igen förklarade hur försiktiga vi måste vara när vi klev på tåget till Perković, där vi skulle byta till Split. Och visst var tåget högt och någon drog upp Miki och sakerna. Alla hjälpte alla och tåget bestod bara av en vagn, så det var väl kanske en rälsbuss. Och denna urgamla rälsbuss for fram snabbare än något av de moderna tågen vi kom att färdas med under denna resa. Lokföraren verkade vara mycket lekfull och allt var mycket lättsamt där uppe i den höga vagnen, konduktrisen skrattade när jag ville köpa en biljett åt Miki, nej, han är för söt för det! Och jag åkte ju gratis som pensionär. Denna lyckliga färd på slingrande spår bland bergen tog emellertid snart slut och vi sänktes ner på en mycket smal perrong på stationen i Perković. En man tittade varnande på mig och sa att här måste vi se upp, och ja, det var väldigt smalt, men vi lyckades ”ställa oss smalt” och Miki var helt cool och bra var ju det för en kort stund senare brusade tåget mot Split in en handsbredd ifrån oss. Tack och lov var det inte så högt så vi kom på ganska smidigt. Framför oss hade vi den sista etappen och snart såg vi havet skymta fram mellan bergen och vi åkte förbi stationerna till raden av Kaštela. I skymningen var vi så framme i Split.
Mitt eländiga lokalsinne förde oss sedan ut på en virrig vandring tills vi äntligen hittade vårt lilla krypin och lyckades ”bryta oss in” där. Vi avslutade sedan kvällen med att tassa omkring lite bland katterna i kvarteret. Det luktade hav och sopor och det hela kändes lugnande.
När vi kom ut nästa morgon gick vi genast till Stari Pazar, som vi bodde ett stenkast ifrån, och där samlade vi ihop ett bra förråd av pršut, getost, fårost, druvor, tomater, mandariner, kaki, valnötter och bröd. Det är ett rent nöje att gå omkring där och både Miki och jag blev bjudna på ett och annat. Och så blev det kaffe strax intill bageriet. Sedan gick vi hem med sakerna och åt en bra frukost. Här slirar minnet lite men jag har ju en del bilder i mobilen, så jag anar att vi gick till Stari Pazar igen och sedan vidare genom Diocletianuspalatset, men aldrig mer att jag får den där känslan av magi som den där första gången när jag var där med Janica, Janica som inte längre går här på jorden, den där första gången för kanske tolv år sedan. Palatset fortsätter att vara oerhört märkligt, men det stannar vid det. Miki och jag travade igenom det och sedan gick vi längs strandpromenaden, nästan ända bort till den där bänken där de gamla sångarna brukar sitta och sjunga om tidiga kvällar. De är något särskilt, men ännu hade vi inte träffat på dem för det här var bara den första förmiddagen. Det märktes att Miki kände igen sig i staden och snart drog han iväg mig in i labyrinterna i Varoš. Egentligen tycker jag bäst om Varoš men den här gången hade jag fattat ett annat beslut när det gällde var vi skulle bo. Det blev middagstid, med det menar jag mitt på dagen, och jag bestämde mig för att äta på min vanliga lilla konoba där i Varoš alldeles vid ”huvudgränden”. Miki tog plats under bordet och beredde sig på att spana på grändens katter och jag åt en risotto med skaldjur och drack ett glas pošip. Pošip är bäst – berätta inte nu att det finns olika – men det blir rätt dyrt på restaurang, så jag bestämde mig för att köpa en flaska i en mataffär att ha för resten av tiden i Split. Ett glas på kvällen är något.
På eftermiddagen gick vi ut mot Marjan, men längst nere vid havet för jag ville leta reda på en möjlig badplats för dagen därpå. Även om det var oktober så får inte hundar bada överallt även om reglerna blir allt mer uppmjukade ju mer man avlägsnar sig från säsongen, men samtidigt rådde det ju ett slags vänlig lättsommar: 23-24 grader, sol och blåaste himmel, nästan ingen vind. Och folk badade. Vi letade oss fram till Ježinac där vi varit förr, närmare bestämt i april det här året, och jag såg att det egentligen inte var hundtillåtet, men jag såg också hundar i vattnet. Och Miki badar ju inte, så jag tänkte att det här ska nog gå, precis som i våras. Vi avslutade vår recognosering i solnedgången och sedan tror jag att vi gick hem, men vem vet, kanske stannade vi till någonstans. Ja, jag tror vi stannade och lyssnade en stund på de där gamla sångarna med gitarren.
Men nu hotar den här historien att bli odrägligt lång. Jag tänker väl inte berätta om varje dag på resan på det här viset? Nej, det tänker jag inte, för vem orkar läsa? Jag. Jag är ju lite nyfiken på hur jag förvränger sanningen. Fast jag orkar inte skriva om varje steg jag tagit.
I alla fall gick vi till Ježinac dagen därpå. Vi hittade en plats som var en blandning av perfekt och väldigt riskabel. Ja. Här är en bild:
Ni ser ett gäng gamla Split-bor med hund eller hundar. Det var något som bidrog till att göra platsen perfekt. Både Miki och jag blev vänligt mottagna och liksom införda i gemenskapen och den lilla ljusbruna hunden var rar, försöker komma på hennes namn, men nej. Och solvärmen och havet som inte alls var kallt var också bra. Det som var väldigt riskabelt var kattgänget på muren ovanför eller bakom oss, så Miki fick ha ganska kort koppel hela tiden, men det enda han brydde sig om var att spana efter katterna som var både stora och vackra. Bara för ett ögonblick lät han sig störas av en dam som vill bjuda honom på något gott. Jag solade, badade, pratade och läste lite, nej, det gjorde jag nog inte, det var bara en plan, och så åt jag min medhavda matsäck och då var Miki åtminstone lite vagt intresserad och åt lite ost och kött. Det är ju så med honom att först kommer jakt och sedan jakt och långt senare kommer sådant som mat och sällskap och ändå är han det bästa sällskap jag kan tänka mig.
Nästa dag vet jag att vi gick upp på Marjan, det underbara skogklädda berget som sticker ut i havet mot ön Čiovo eller kanske mest av allt ut i havet. Det luktar så underbart från barrskogen där och från havet. Och den här dagen var himlen så skimrande och blåblå. Första gången jag mötte det här berget var i Enzo Bettizas självbiografiska roman ”Esilio”. Där heter berget Monte Marjan och Enzo går där som barn med sin barnflicka som var från det vilda Drniš. Det här var första gången som jag kunde förbinda Marjan med Drniš. Och Miki såg många katter och kopplet var ofta spänt.
En annan dag gick vi till stranden i Bačevice, som låg strax nedanför vår bostad utan att jag först märkte det. Det var söndag och strålande väder så jag insåg snart att detta inte skulle gå med Miki för den här stranden var verkligen söndagsfull och de få hundar jag såg var väldigt små och kunde bäras omkring i nödfall. Vi vände därför efter en stund och Miki fick var hemma medan jag tog ett dopp. Sent på eftermiddagen gick vi till Varoš, där jag åt på Konoba Varoš, inte samma som den vi var på första dagen. I alla fall är den också helt ok, det är alltså svårt att hitta bra matställen i Split. Turismen har liksom ätit sönder restaurangmaten – detta säger jag bara till mig själv. På hemvägen hasade vi lite genom palatset och besåg ett och annat lite snett från sidan.
Och så letade vi redan på en lite vild restaurang inne i den främre muren som Toma sagt att vi borde gå till. Den sköts av några sträva äldre damer som omger sig med ett gäng katter. Maten är billig men serveras ganska sällan och vi fick aldrig till det under våra dagar i staden. Men nästa gång… Så blev det en baddag vid Ježinac igen: samma plats, samma människor, samma lilla ljusbruna hund och samma katter. Och samma sol och hav. Vem vill att det ska vara på annat sätt?
Tidigt på morgonen den 14 oktober var vi på stationen igen. Jag köpte en biljett till Drniš för 95 cent och så klev vi på. Zagreb-tåget, det går en gång om dagen utom på söndagar då det inte går alls, tog oss direkt till Drniš och det kändes välgörande att stiga av där på morgonen, ja, alltså i Badanj. VI blev insläppta i vårt rum fastän klockan bara var lite över nio på morgonen. Sobe Braica kan jag tänka mig att återvända till. Och det är något speciellt med huset eller kanske allra mest med utgången åt baksidan. När jag öppnar den skrangliga dörren med metallram luktar det som det gjorde på något ställe i Spanien när jag var ungefär tjugo. Och det luktar så varje gång jag går genom den dörren.
Jag hade bokat två nätter så vi hade två hela dagar i Drniš och min plan var att gå ända upp till ruinen av den medeltida fästningen Gradina – man ser tornruinen från tåget. Vi gick samma väg som förra gången ända tills vi kom till kyrkan nedanför Crkva sv. Ante Padovanskog. Där svängde vi lite lätt åt vänster och så bara gick vi upp upp upp tills vi kom till ett slags park uppe på höjden. Längst ute på kanten åt det ena hållet såg vi de ljusa ruinerna efter fästningen.
Denna fästning lär ha tillhört den kroatiska adelsfamiljen Nelipić och den var en del av ett system av befästningar i området. Senare kom fästningen i turkarnas händer och något århundrade senare var venetianarna där. För övrigt finns det också lämningar från en bronsåldersbosättning där uppe och ja, romarna var också här en gång. Ursäkta den summariska genomgången, men jag tyckte mest att det är vackert. Och spännande för direkt under fästningen stupar lanskapet ner i en djup ravin på vars botten floden Čikola rinner.
Efter att ha varit i timmar upp vid ruinen gick vi ner till Kod Baje och åt och sedan letade vi oss så småningom tillbaka till baslägret på Sobe Braica. Dagen efter gjorde vi om samma sak. Ja, det är sant. Jag upprepar gärna något bra och för Miki handlar det ju mest om jakt.
På förmiddagen den 16 oktober gick ner till stationen i Badanj och hoppade på tåget hem till Zagreb. Den här gången hade vi sällskap av en dam som bodde i en by nära Šibenik, som skulle på läkarbesök i Zagreb. Hon gav mig en utmärkt šipak, vilket är detsamma som en nar, alltså ett granatäpple.
Innan minnet gror igen helt vill jag snabbt teckna ned något om resan tillbaka från Norden och då resan söderut blev kortare i tid än resan norrut, så försöker jag få in det hela i ett avsnitt:
Några dagar före vår avfärd från Varberg lät Rudolf meddela att han tänkte eskortera oss ner, så vi blev tre: Rudolf, Miki och jag.
Efter vissa upplevelser på stationer och tåg i Berlin-trakten under resan upp – det rörde sig om obehag förorsakade av den alltför stora och illa hanterade immigrationen från Mellanöstern – så hade jag valt en östligare väg. Ytterligare en orsak till detta var ett möte med en före detta malmöit som berättade att han sedan tre år bodde i Szczecin för att han inte längre orkade med våldet och vapenskramlet i Malmö. Kanske säger någon nu att jag överdriver, men jag kan inte lyssna på någon som flyger över eller bilar förbi, för sådant ger sannolikt inget vetande om hur det är på marken. Och jag vill inte bli knuffad och jag är rädd om Miki.
Nå, vi tog tåget till Trelleborg och steg på färjan mot Świnoujście. Eftersom biljettbokningen var väldigt krånglig – endast robotar ville tala med mig och sådana svarar ju ogärna på just de frågor man ställer – så fick Rudolf tjuvbo i Mikis och min hytt. Vi sov oss över vattnet och i gryningen nådde vi fram. Vi befann oss på ”andra stranden” så vi fick se staden över Świnas vatten:
Świnoujście
Morgonen var fridfull men snart visade det sig att det var många som skulle ta tåget söderut ner mot Wrocław och andra platser. Personalen i biljettluckorna var osannolikt grinig och ovillig att sälja biljetter, men till slut fick jag köpa några förstaklassbiljetter till Wrocław, som faktiskt bara var obetydligt dyrare än andraklassbiljetterna. Fint, vi kom iväg, visserligen inte med det första tåget men väl med det andra. Och så gungade vi genom det polska landskapet och efter kanske en timme for vi genom Szczecin. Ja, järnvägen går faktiskt rakt genom staden så det finns mycket att titta på.
Szczecin
I Wrocław steg vi efter ett antal timmar av och tog en matpaus nära stationen. Det var soligt och varmt och vi var ganska nöjda. Dessutom hade vi utan svårigheter lyckats köpa biljetter till Ústí nad Orlicí ett stenkast in i Tjeckien, där jag hade hittat ett lämpligt nattkvarter. Ja, och så tuffade vi vidare. Snart blev landskapet mer kuperat och undan för undan blev det allt vackrare. Kanske är detta en utlöpare av Krkonoše, tänkte jag, men det är möjligt att jag hade fel. Omärkligt korsade vi gränsen och när vi steg av började det skymma. Lite snopna blev vi när vi insåg att vårt härbärge UNO inte låg vid den riktiga stationen utan vid en bibana, så vi fick gå en kilometer, men en kilometer är ju inte mycket. Den lilla staden sov när vi gick vår kvällsrunda i den, men vi hittade i alla fall en bar med terrass så vi satt egentligen mycket fint och blickade ut över bergens silhuetter innan de blev ett med himlen.
Morgonen därpå gick vi en liten runda för att se var vi egentligen befann oss. Ústí nad Orlicí fortsatte att vara sömnigt men morgonen verkade ändå vara dess tid.
Ústí nad Orlicí
Vi eller jag fick sedan ett infall att stiga av i nästa lilla stad, som heter Choceň. Jag tyckte att vi kunde tillåta oss det eftersom vi inte skulle längre än till Prag som ligger en och en halv timme från Ústí nad Orlicí. Det var redan ganska hett när vi steg av och först förstod vi inte var staden egentligen kunde befinna sig. Vi frågade några flickor som verkade väldigt glada över att få pröva sin engelska. De visade oss vägen genom en stor, nästan ändlös park. Där bakom låg staden. Choceň är mycket litet men ändå verkligen en stad. Vackra, mäktiga byggnader tornade upp sig åt alla håll. Vi hittade en liten ”Biergarten” där vi drack mineralvatten av märket Mattoni, det rätt mineralvattnet.
Och så var rasten slut och vi hoppade på tåget igen och snart var vi i Prag, där vi tog in på mitt favorithotell, det lätt förkomna Hotel PurPur, som ligger så mitt i smeten och är så billigt att man inte tror det är sant. På kvällen hälsade vi på Peter och gick tillsammans till en av hans kvarterskrogar. Det blev bra.
Dagen därpå blev också en kort resdag. Det tog kanske två timmar till České Budějovice, som ju är en av mina favoritstäder. Där tog vi in på Hotel Dvořák, en nyupptäckt som jag verkligen kan rekommendera: mitt i stan, vackert, billigt, vänlig personal, hundar får vara i frukostrummet, ja, vad mer kan man önska? Vi tillbringade dagen vandrande längs floden, längs gator och torg. Det är en mycket vacker stad, det är lätt att hitta bilder som bevisar det! På kvällen drack vi öl och drinkar. Ja, för första gången i livet dricker jag denna sommar drinkar, alltid campari spritz:
České Budějovice
När det mörknade började musiken strömma ut från olika små helt eller halvt improviserade scener. Stämningen var vänlig och glad och vi stannade ute till ganska sent.
Dagen därpå blev en ganska hård resdag eftersom linjen Linz-Selzthal-Graz ligger nere denna sommar, så vi fick löjligt nog åka via Wien. Trötta kom vi fram till Graz men kvällen blev ändå bra inte minst i barerna vid Mur. Och så kom sista resdagen och eftersom förbindelserna Graz-Zagreb är mycket tunnsådda, så gjorde vi ett långt uppehåll i Maribor, där vi bland annat stärkte oss på den helt underbara bosniska restaurangen Baščaršija. Rudolf åt ćevapi och jag åt fyllda paprikor och Miki fick smaka på både det ena och det andra.
Maribor
På morgonen den 15 juli blev Miki och jag avsläppta vid Rheinsberger Tor i Neuruppin. Det var slut på den skyddade färden inne i bilen, där livet i hög grad varit vänt inåt utom då vi ville möte världen omkring oss. Jag får väl tillägga att jag alltid tyckt om att åka tåg så det var egentligen inget tråkigt eller oroande i detta att byta färdsätt och hamna mitt bland människorna. Nå, vi kom på tåget mot Hennigsdorf, där vi skulle byta och sedan skulle vi byta igen i Gesundbrunnen för att på så sätt nå Angermünde. Alltsammans ligger i eller nära Berlin. Jag minns inte längre var det hakade upp sig, men troligen var det i Gesundbrunnen som är en livligt trafikerad station, många stiger av och på här. Egentligen blev jag nog inte direkt knuffad, men liksom trängd, en gång, en gång till, unga män gick i bredd och talade arabiska eller gjorde gester. De försvann igen och så småningom satt Miki och jag på tågot mot Angermünde bland enskilda människor som inte verkade höra till några grupper. Lite eftersläpande dök en vag minnesbild av något liknande upp från förra årets resa i trakten. Jag försökte förtränga både den nya och den gamla upplevelsen och jag lyckades väl tillfälligt. Efter en stund var vi framme i Angemünde för att vänta på Nilla för att sedan åka vidare till Schwedt som ligger där ytterst på linjen där Tyskland slutar, men så ändrades planen och vi träffade i stället Nilla på tåget till Schwedt – Angermünde-Schwedt tar väl en kvart med tåg. Det blev ett glatt återseende på tåget.
När vi stigit av gick vi rakt genom Schwedt och fortsatte sedan över broarna över Oderwiesen och Oder. Vi var på väg mot vår mammas barndomstrakter i det som nu är Polen, ja, egentligen är det ju Schwedt som är barndomsstaden men också Niederkränig och Hohenkränig, nu Krajnik Dolny och Krajnik Górny, hörde dit.
Oderwiesen
Vägen över broarna är tre kilometer lång och vi hade gått den flera gånger redan förra året. Den är både lång och kort, lång för att den är ganska rak och det kommer bilar rätt ofta, kort för att man ser mycket vackert: de sanka ängarna med spankulerande storkar, de olika armarna av floden. Vi hade fått veta att vår lägenhet befann sig 600 meter från brofästet, men vi blev lite osäkra på riktningen och ingen vill svara i telefonen, så vi gick in i en av gränshandelns grönsaksaffärer och frågade. Kvinnan kände lustigt nog igen telefonnumret, ringde och nu svarade det och strax stod en blond kvinna i rosa dress i ett gathörn femtio meter bort. Det var vår värdinna och det var inte alls några 600 meter till vårt härbärge, dessutom sjönk priset till 20 euro per person och ingen hundtaxa, så det var perfekt.
Krajnik Dolny/Niederkränig
Här skulle vi bo i två nätter och vårt mål var att så långt möjligt söka upp de gamla platserna. Morgonen därpå följde vi en sandig väg genom skogen upp mot Hohenkränig. På flera ställen mötte vi rådjur och Miki drog hårt i kopplet men jag höll emot. Jag tänkte lite på att det förr måste ha varit mycket vanligare att någon följde den här vägen och att människorna måste ha känt varandra i den övre och nedre byn. Nu var den nedre egentligen mest ett centrum för gränshandel och den övre en rest av något från förr och kanske några nytillkomna som hade pengar, ja, jag såg några nya hus med ganska dyrbart utseende. Polackerna här har väl inga rötter i trakten utan kommer långt långt österifrån, tyskarna är borta eller har ”återvänt” i form av andra som inte heller har egna rötter. Ja, det går att tänka mer och djupare om detta, men jag låter det stanna vid detta. Vi gick hit och dit genom Hohenkränig, vi fann rosor och plommon i skogen och inne i byn var gatorna till stor del stenlagda. Vi stannade vid några hus som måste vara från den gamla tiden; slitna, men liksom stadiga, varken vanskötta eller välskötta, liksom bara kvar. Vi såg mycket få människor, en del mycket gamla och några som såg lite vilsna ut i tillvaron. Vi gick genom en stor igenvuxen park längs en övervuxen mur. Vi försökte förstå var vi var eller vad det hade varit här en gång, men det mesta förblev gåtor. Jag tänker mig att kanske ingen längre vet.
Hohenkränig/Krajnik Górny
När vi kom ner till Krajnik Dolny igen hade det börjat regna och eftermiddagen blev rätt krävande när vi mot bättre vetande försökte ta oss ner till ”Tal der Liebe” längs Oder i sydlig riktning. Det fanns inga skyltar någonstans, bara en smal bilväg och floden och skogen. Genomblöta kom vi efter en obestämd men lång tid fram till Café u Beaty (som möjligen ligger ganska nära där ”Waldkater” en gång fanns i den andra tiden). Vi gick upp på höjden där kaféet låg och när vi kom in i den enkla lokalen fick jag en utskällning för att jag var barfota, men snart förbättrades mot förmodan stämningen. Vi kom i samspråk med ett par från Angermünde som verkade vara ganska hemmastadda där och som hade en del att berätta, men tyvärr var mina frågor som bortblåsta just då. På menyn fanns bara tårtor, men det visade sig snart att Beata också lagade mat, så vi åt piroger och lite annat. När vi gick tillbaka hade det slutat regna och allt var mycket vackert, men hela tiden lika gåtfullt. Var hade vi varit?
Oder
Sista dagen i Krajnik Dolny åt vi på Restauracja Astoria, som väl inte levde upp till sitt storvulna namn men som ändå inte var så illa. För övrigt stänger den sju på kvällen och efter sju är det bara gränshandeln som lever. Vi knatade över broarna en gång till och passade på att titta lite på Schwedt, som ju är en utbombad stad som bara till nöds lappats ihop efter kriget, fast här och där är det ganska snyggt men liksom utan djup.
Vi hade bestämt oss för att åka genom ett hörn av Tyskland för att komma tillbaka till Polen för från Schwedt går det inte att ta sig österut. Schwedt är liksom en slutpunkt och vill man fortsätta österut måste man först vända om. Biljettautomaten på stationen satte myror i huvudet på oss. Hur vi än lirkade med den så ville den inte ge oss några biljetter längre än till Anklam som ligger halvvägs mellan platser man kan vilja åka till. Vi bestämde oss för att ta hindren när de kom och inte innan. I Züssow steg vi av. Där var det liv och rörelse kring ett Bäder-Zug, alltså ett tåg som går till de olika badorterna på Usedom och vidare till Swinemünde/Świnoujście, dit vi ville. Vi hoppade på och erkände sedan för biljettrisen att vi åkt gratis mellan Anklam och Züssow. Hon hade inget att säga om de utan erbjöd oss i stället lågprisbiljetter hela vägen fram. Pust! Ja, och så åkte vi öer bron vid Wolgast och ut på det vackra Usedom. Vi såg inget av havet även om det väl dolde sig strax bakom träddungarna, men landskapet var intagande också utan havsvyer. Och jag tänkte lite på en episod ur Fontanes ”Effi Briest”, den där om Uvagla och vattnets underströmmar.
Och så var vi framme i Świnoujście, där vi fick gå igenom en skärseld för att få ut nycklarna till vår bostad i ett ganska monotont och trist område, men på kvällen hade vi ett fint restaurangäventyr. Platsens härskarinna, en mäktig dam med en hög blond håruppsättning serverade bara oss och släppte sedan inte in några andra gäster. Först verkade hon vara missnöjd med Miki, men så bytte hon inställning på en femöring och sa med en röst som först var lite mjukt dov: ”dog, eating…” men som sedan blev till en triumferande fanfar: ”SCHNITZEL!!!”. Och Miki fick mycket riktigt en hel stor schnitzel.
Dagen därpå ägnade vi helt åt strandliv – från morgon till kväll vältrade vi oss på den långa vita sandstranden. Hundar fick vara överallt, inget tjafs! Och vi drack kaffe, badade, åt piroger och latade oss.
Świnoujście
På kvällen åt vi på en, som det hette, tysk restaurang. Vi var vid gott mod men så dök det upp ett bekymmer. Hur skulle vi ta oss över Świna? Färjan vi skulle ta till Ystad avgick ju från den andra sidan! Vi frågade och frågade och fick hela tiden andra svar. Vi glodde i mobilerna som plötsligt påstod att det inte fanns någon stadsfärja längre.
Morgonen därpå hittade vi färjeläget, som inte alls var särskilt dolt, och det visade sig att färjorna gick i skytteltrafik över floden. Ja, så vi kom över och resten gick också bra, så det behöver jag inte berätta något om.
Nej, sommaren är alls inte slut, men jag är tillbaka i mina trakter igen och jag vill nu återta lite av det jag har försummat. För två år sedan skrev jag ännu ganska ofta texter för min blogg, texter om resor, tankar, drömmar, sorger, kanske förhoppningar och ibland försökte jag formulera något som liknade idéer. Men sedan dess har texterna tunnats ut och jag visar mest Miki-bilder på facebook och vill helst inte höra vad jag eventuellt skulle kunna ha att säga. Är detta tidens tand? Åldern som tar ut sin rätt? Må så vara, men precis som förra sommaren vill jag nu försöka sammanställa en liten beskrivning av resan norrut följd av resan söderut igen.
Den 12 juli var det avfärd och denna gång skulle Miki och jag få skjuts upp med bil ända till strax norr om Berlin. Efter en tid av spretande planer bestämde Marit och jag oss för att göra en stor del av resan tillsammans och Marit har ju bil. Så vi blev två människor och tre hundar. Den första pausen inföll i Ptuj, Sloveniens äldsta stad, där vi skulle träffa Iva och äta lunch med henne.
Ptuj
Det blev en glad och samtidigt lite vemodig stund. Det är något med resor av det här slaget – nej, jag säger inte vilket – som för min tankar till förgängligheten, sista gången?, nästsista gången? Men jag bevarade noggrant mina hemligheter och färden fortsatte. Efter en inte så lång stund var vi i Österrike och så småningom kom vi upp på högre höjder och vi var inne bland Kalkalpen någonstans mitt inne i landet, bortom de vanliga vägarna. Jag broderar lite fritt här och gissar ihop minnet, eftersom planen var Marits och jag mest följde med, väldigt gärna men dock lite som ett barn som låter sig föras. Någon gång på kvällen nådde vi den lilla orten Großraming i sydligaste Oberösterreich. Där hade Marit bokat in oss. Vi var alla glada att vara framme och Miki, Nova och Skajla inspekterade nyfiket sin nya värld, en grön värld kantad av höga, men inte alltför höga berg. Det fick bli en tidig natt. Jag tror jag sov gott.
Großraming
Morgonen därpå solig och klar och vi gick lite längs floden Enns, åt frukost och packade ihop våra saker inför nästa etapp. Jag såg att järnvägen ledde genom byn och jag funderade på om inte Miki och Rudolf och jag kommit den vägen året innan. Det måste nog ha varit så, men det klarnade aldrig riktigt.
För den här dagen hade Marit planerat en längre etapp än för den första, men precis som dagen innan – med undantag för Ptuj – så fanns det inga städer i planerna, för Marit tycker bättre om naturen än det av människan byggda, och jag behöver inte alltid städer. Efter ett tag svängde vi in i Tjeckien, där vi åt lunch på en liten restaurang på en höjd vid byn Nažidla, om det nu är en by eller bara en punkt. Därifrån gick vi en ganska lång runda till fots bland annat längs den lilla floden Malše, där vi stötte på barn i kanoter och indiantält, en sommarkoloni. Det var hett i solen men i trädens skugga var det behagligt och vi plockade också i oss lite blåbär, ja, och så badade vi fötter och tassar.
Malše
Vi bröt upp och for genom landsbygden tills vi plötsligt kom att stryka alldeles intill Prag eller i ärlighetens namn igenom centrala Prag. Väldigt underligt, men det måste ha varit så för jag har bilder kvar därifrån (som jag inte visar). Efter det minns jag inget särskilt utom att vi korsade gränsen till Tyskland och nådde Erzgebirge, där vi stannade för natten i byn/staden Altenberg.
Altenberg
På kvällen klättrade eller gick vi upp till en restaurang i skogen ovanför Altenberg. Tyst och stilla i skogen – ”Waldeinsamkeit”, ”der deutsche Wald”, for det genom mig – luften var hög och klar och så kom vi in i en gammaldags kurort, Bärenfels. Restaurangen med sin vida terrass var nästan tom och värden presenterade rätterna för oss och hundarna behandlades som herrskap. Vi kom tillbaka ner till Altenberg efter mörkrets inbrott och stöp sedan i säng.
Morgonen därpå under vår promenad märkte vi att det också löper en järnväg genom Altenberg och att byn har en mäktig stationsbyggnad. Spårvidden på järnvägen fick oss att ana att detta måste vara något mycket lokalt, men vi fick inte kläm på vart man eventuellt skulle kunna åka.
Ut på vägarna igen. Jag minns att vi stannade i Senftenberg för en matrast. Hundarna doppade tassarna i Senftenberger See och jag försökte minnas den där gången när Miki och jag åkte tåg den här vägen. Men resultatet blev ganska fladdrigt. Tydligast mindes jag att det fanns en karta med Senftenberg utsatt på de små borden under tågfönstren.
På kvällen kom vi fram till Boltenmühle utanför Neuruppin, ett favorittillhåll för Marit under resorna ner och upp – för naturens och stillhetens skull. För mig är ju Neuruppin Fontane-trakter. Här har jag genom åren varit ofta och intensivt och Boltenmühle minns jag med ett helt annat och både vildare och förkomnare utseende. Här mellan Tornowsee och Kalksee, i bokskogen längs stigarna råder ännu frid. Här stannade vi i två nätter och stärkte oss med vandringar och bad, mat och vila.
Boltenmühle
På morgonen den 15 juli släppte Marit av Miki och mig vid Rheinsberger Tor i Neuruppin. Därifrån skulle vi fortsätta resan med tåg.