Kategori: Politik

Igår var det stor europeisk språkdag här i Zagreb, ja, inkluderande europeisk, för japanskan var också med i det stora språkkafé som anordnades i Mala Kavana (som är större än namnet antyder). Ja, och svenskan var med, men det kändes absurt för mig att delta i detta, för samma dag nådde mig budskapet om den nya svenska regeringens beslut att dra in Svenska Institutet och därmed stödet till undervisningen i svenska och om Sverige och svensk kultur i en rad länder i världen. Så här beskrivs saken i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Nu gäller det att skriva under protestlistor, formulera texter där konsekvenserna av ett genomförande av detta beslut beskrivs. För ännu går det att backa. Ännu kan regeringen tänka om.

På facebook skrev jag ungefär så här, när jag fick veta vad som hänt eller är på väg att hända:

De här institutionerna byggdes under lång tid upp genom insatser av hög kompetens parad med ideal, idogt arbete och naturligtvis också en hel del pengar. Det man får ut om man river ned dem kommer bara att vara en bråkdel av det som satsats (jag talar inte bara om pengar). Och under överskådlig tid kommer något nytt av det här slaget med största sannolikhet inte att skapas. Uppstår något nytt kommer det att vara kombinerat med säljandet av någon produkt och den kulturella och allmänt informativa sidan kommer att reduceras till ett tunt – möjligen glansigt – omslagspapper.

Jag läser Gabriel Byströms bok Tystnadens triumf, en bok som beskriver den politiska kartan i dagens Ungern utifrån bland annat ett stort antal invjuer och en vad jag kan se gedigen inläsning av historiskt material.

På sidan 191 står det om ett bokbål som nynazister genomförde i Miskolc den 15 november 2013, där bland annat böcker av poeten Miklós Radnótis brändes. Den ungerske pianisten András Schiff, som för övrigt lämnat Ungern för gott på grund av den hotfulla situationen i landet (om han återvänder får han händerna avskurna har han fått veta), skriver så här om händelsen i den brittiska tidningen The Guardian:

Radnóti var en underbar lyrisk poet, en av den ungerska litteraturens giganter. Under en tvångsmarsch mot ett nazistiskt dödsläger 1944 mördades han brutalt. Varför? För att han var jude. Och polisen står bredvid utan att göra någonting.

Jag har läst Radnóti, så jag an ana att det Schiff säger här om hans diktning är sant. Ja, jag har faktiskt skrivit om Radnóti en gång här under pausträdet och kopierat två av hans dikter. I stället för att nu sätta in en länk, som kanske bara en eller två läsare skulle följa, så kopierar jag in min text från mars 2010 här:

°°°°°°°°°°°°°°°°°°

Om kvällarna läser jag nu i den tunna lilla boken Krig, död, kärlek, dikter i urval av den ungerske författaren Miklós Radnóti (ursprunligen Glatter). Hans föräldrar var ungerska judar och Miklós föddes 1909 i Budapest. Modern och hans tvillingbror dog vid förlossningen. I flera av hans dikter finns spår av denna tidiga förlust.

1935 gifte han sig med sin tonårskärlek Fanni Gyarmati och i en av bokens pärmar finns den här lilla vackra bilden av dem båda i ett snölandskap:

Radnóti blev tidigt katolik och upplevde sig som en bärare av ett europeiskt kulutrarv. Sin judiska identitet försökte han komma ifrån. Han ville vara just ungrare, men tiden gav inte någon sådan valfrihet åt en som var av judiskt ursprung. Han kom i flera arbetsläger och avrättades 1944 och begravdes sedan i en massgrav.

Det är Ove Berglund som har tolkat dikterna och det är också han som skrivit introduktionen till författarskapet. Brända Böcker Förlag har givit ut boken.

Jag läser två dikter som jag tycker mycket om:

Natt på vår gård

På himlen nymånen är smal,
liknar en skåra svalan plöjt
i vattenytan med en vinge,
och genast glömt.

Trädgården bäddade för natt,
och viveln smög sin väg,
den morska tulpanen somnade
stående på post.

Jag rör mig lätt och tänker att
hårknuten i hennes nacke är
en punkt i guld, som nickar
efter en lustig dikt.

Jag läser, dikten tar sig fram
ifrån min mun, likt andedräkt
efter en kyss, likt gräs som spirar
under fallna löv.

Jag tar med dikten till vårt hus,
hon möter, nacken vit som snö.
hårknuten, om den löses, blir
ett gyllene baner.

…

Natt

Hjärtat sover, och i hjärtat sover rädslan,
på väggen nära spindelnätet sover flugan,
det är tyst, i huset hörs inte ens musen,
gården sover, och på grenen sover duvan,
i kupan sover bina, och i rosen viveln,
sommaren sover i vart vetekorn, och elden
gått till ro i månen, himlens kalla skiva.
I natten smyger hösten ut att stjäla.

Det finns så mycket oro och plåga och svåra vägval i den enskilda människans liv. En makthavares första plikt är att inte lägga sten på denna börda. Det är inte mycket begärt. Den andra plikten är att inte krossa eller grumla den glädje som ändå finns i människolivet. Detta kräver inte heller någon stor konst. Först vid den tredje plikten, den att göra något för att förbättra de enskilda människornas villkor, börjar det svåra. Det är där makthavaren har möjlighet att visa storhet.

Och ju mer makt någon har, desto starkare och djupare in i själen bör dessa maningar klinga.

Det dyker fortfarande upp uttalanden om att ryska språket skulle vara diskriminerat eller behöva försvaras i Ukraina och ibland tycker någon att detta – som alltså inte är sant – är en av orsakerna till Ukrainas förfärliga belägenhet idag.

Först något om språklagen från 2012, som kom under Janukovitj och i motsats till vad som gällt under perioden dessförinnan befriade denna lag tjänstemän i väsentligen ryskspråkiga områden från kravet att lära sig ukrainska, vilket gjorde att det i praktiken blev myndigheten och inte medborgaren som fick rätten att välja språk vid möten dem emellan. Till saken hör också att denna lag genomdrevs på ett rättsvidrigt sätt. Den 23 februari i år röstade det ukrainska parlamentet för ett upphävande av lagen. Efter detta gick den putinska propandan upp i högvarv och fick det inträffade att se ut som ett åsidosättande eller förtryck av ryskan i Ukraina, en del talade till och med om ett förbud. Följden blev att lagen inte undertecknades av tillförordnad president. Detta av försiktighet eller rädsla för ytterligare propagandaoffensiver.

När det gäller massmedia i Ukraina förhåller det sig så att ryskans ställning mångdubbelt starkare än ukrainskans. Till och med i Lviv, i västra Ukraina, kan det vara svårt att få tag i tidningar eller tidskrifter på ukrainska, medan det finns en uppsjö av publikationer på ryska. Detsamma gäller TV-kanaler.

Här följer en text som är ett utdrag ur en intervju som Rubén Ruiz Ramas, forskare vid UNED i Madrid, har gjort med Mykola Ryabtjuk, en av Ukrainas mest betydande och inflytelserika intellektuella, där Ryabtjuk uttalar sig om språkfrågan i Ukraina:

De båda språken ukrainska och ryska är ömsesidigt begripliga i Ukraina och så gott som alla medborgare behärskar i någon mån båda. Språkstriderna är snarast av symbolisk art, då ju ryskan i årtionden åtnjöt privilegier i både de ryska och sovjetiska imperierna, medan ukrainskan antingen var förbjuden eller marginaliserad och föraktad. Ukrainsktalande hånades och förödmjukades som obildade lantliga tölpar eller också, om de hörde till den bildade klassen, blev de beskyllda för att var ”borgerliga nationalister”. Denna kvasi-rasistiska, översittaraktiga attityd införlivades i ett ansenligt antal rysktalandes tänkande, särskilt i sydöst, och dessa försvarar alltså i själva verket inte nu sin rätt att använda ryska (den har aldrig nekats dem) utan sin gamla sovjetiska rättighet att inte lära sig och inte använda ukrainska under några omständigheter. 2012 års kontroversiella språklag handlade inte om användandet av ryska i offentliga sammanhang, eftersom ett sådant garanteras i den ukrainska konstitutionen (1996). Som förslag väckte den skarp kritik bland experter, inklusive Venedigkommissionen, men den godkändes ändå i parlamentet, via en rad felaktigheter i processordningen. Detta framkallade en häftig kontrovers, eftersom denna lag inte bara gav rätt till ett användade av ryskan i statliga organ vid sidan av ukrainskan (som tidigare) utan i stället för ukrainskan. Lagen befriade också tjänstemän från varje behov av att kunna eller använda ukrainska – detta var något som uppfattades som förolämpande/diskriminerande av miljoner ukrainsktalande i sydöst och dessutom som ett allmänt hot mot ukrainskan som kanske så småningom kan bli obsolet (detta har redan hänt med belarusiskan i Belarus). Denna lag borde utan tvekan få en översyn, men på ett sätt som inte tillåter rysk propaganda att samvetslöst spekulera i den.

Här är hela intervjun inklusive en i mitt tycke delvis något suspekt inledning.

Min avsikt med det här inlägget är att skapa en plats, där den ukrainska språkfrågan beskrivs på ett så klart och ingående sätt som möjligt, utan att det blir så vidlyftigt att det blir svårt att skapa sig en klar bild. Jag tar alltså gärna emot mer information eller resonemang kring detta här.

Här är en intressant kommentar till frågan som jag fick i ett ”samtal” härom dagen:

Jag tycker man kan dra paralleller till Quebec eftersom man där har en liknande situation, och inför regler som gör att det franska språket är det enda officiella språket i Quebec. Där, precis som i Ukraina, har man ett annat språk som dominerar media och har en väldigt stark ställning så att man behöver införa specialregler för att inte det egna språket skall trängas tillbaka.

Även i Estland som jag väl känner till finns ju en liknande situation där ryssar klagar väldigt över att de behöver kunna estniska nu. Tidigare innehade de en maktposition som gjorde att de kunde kräva att alla talade ryska med dem, men nu måste de lära sig ett annat språk och då blir det genast synd om dem.

Tillägg:

I områden där minst 10 % talar ett annat språk än ukrainska som förstaspråk har man rätt att använda "minoritetsspråket" i officiella sammanhang. Så i praktiken kan man säga att ryskan blev ett andra officiellt språk.

Ytterligare tillägg angående detta att enbart ukrainska är officiellt språk i Ukraina:

Jag har via andra kanaler fått synpunkter på detta att ryska inte är officiellt språk i Ukraina, så jag ska kommentera detta. För det första är detta en intern ukrainsk fråga. (Lika väl som att Grönland har rätt att välja att ha grönländska som enda officiella språk.) För det andra råder det en stor obalans mellan språken vad gäller media. Och detta med media bör inte underskattas i en tid som denna. Annat som är betydelsefullt i nuet är Ukrainas hotade situation.

Någon undrar om ukrainskan är tillräckligt hotad för att motivera att man bara har ukrainskan som officiellt språk. På det vill jag svara att jag, trots den mediala snedfördelningen, inte tror att den är direkt hotad idag, men den har varit det och det kan på nytt bli det. Vi kan jämföra med Belarus – det är ingen långsökt jämförelse – där både ryskan och belarusiskan är officiella språk. Trots att belarusiskan är ett av de officiella språken förtrycks språket och är vid det här laget nästan bortträngt ur offentligheten inklusive skolväsendet. En utveckling i en sådan riktning i Ukraina är under rådande förhållanden inte otänkbar.

Svibanj (maj). Trava je zelena:

Londi tänker hundtankar under pälshjässan. Och jag sitter bredvid och tänker på Ukraina och på plakaten i förstamajtåget i Moskva idag. På ett eller flera står det att en svart apa erövrat världen. Är jag russofob nu?