Kategori: Politik

Den 24.2 publicerades i DN en artikel av författaren Arkadij Babtjenko i Ola Wallins översättning. Mycket avskyvärt och fasansfull har hänt sedan dess men de här avslutande radernas budskap är nu minst lika skakande tänkvärda och brinnande aktuella som då de skrevs:

”Apropå det har jag alltid undrat vad man tänker i samma stund som man passerar gränsen till en annan stat i en stridsvagn klockan fem på morgonen för att gå till attack. Vad rör sig i huvudet? Vilka tankar? Vilken världsbild? Över huvud taget, vad krävs det för sinnelag för att kunna sitta där, en halvtimme före invasionen, i en skyttegrav, och titta bort över floden, över fältet, över gränsen, och sedan sätta sig i stridsvagnen, starta motorn, köra iväg och invadera, beredd att brännas levande i en plåtlåda för… ja, för vad då? Hur förklarar de detta för sig själva? Tja, på något sätt måste de ju det.
Å andra sidan, vem bryr sig.

Leve Ukraina!”

Jag vill citera några ställen ur Oksana Zabuzjkos text ”Hundra år av ensamhet” från 2014 (i översättning av Jan Henrik Swahn) för att det hon säger har så mycket att göra med det som händer idag.

Det blir lite lösryckta eller abrupta nerslag eftersom det tar sådan tid att skriva av texten (jag har den ”bara” på papper) men det ska nog inte bli svårbegripligt ändå:

Och vad ska jag säga om följande entusiastiska recension av min roman ”De övergivna hemligheternas museum”, skriven av en amerikansk kritiker, där dessa för mig smått kusliga rader finns med: ’Detta är särskilt imponerande med tanke på att det, så vitt min okunniga hjärna kan bedöma, hämtats ur tomma intet.’ Det är i just det ögonblicket du känner att du talar till de leende åskådarna från andra sidan en glasvägg.

Och nu, bakom den här glasväggen, kom ryska trupper alltså för att döda oss medan resten av världen såg på, på samma sätt som för hundra år sedan. Och världen har klentroget följt dramat och förlorat sig i gissningar: borde det inte finnas någonting som åtminstone delvis, på ett rationellt sätt, rättfärdigar ett sådant handlande?

…

Dagens ukrainska litteratur kämpar för att sätta ord på det mest brännande ämne som går att föreställa sig: krigets verklighet

…

Det verkar som om ukrainarna, genom nyupptäckten av sin identitet under frihetskriget, äntligen har insett hur mycket de måste berätta för världen.

Om världen nu bara, den här gången, kunde lyssna.

OM VÄRLDEN NU BARA, DEN HÄR GÅNGEN, KUNDE LYSSNA. (2014)

"Putin satte in en tjetjensk islamistgrupp som skulle hjälpa honom ta Ukraina. Det gick inte så bra. De bokstavligt talat utplånades i natt, inklusive general Magomed Tushaev. Totalt dödades 56 tjetjener. Putin lär vara rasande och det är mycket goda nyheter."

Nyligen – inatt – läste jag om berättelsen ”Till Tjetjenien, till Tjetjenien!” av Sergej Sjargunov från början av 2000-talet (översättning Ola Wallin). Nej, jag tänker inte berätta vad den handlar om, jag vill bara ge ett citat:

”Ryssarna bodde i Groznyjs centrum”, fortsatte han som om han inte hade hört. ”I de bästa husen, i höghusen. När Ryssland startade kriget var ryssarna de första som dog. Bomberna föll över Groznyj, tjetjenerna flydde till släktingar på landet, medan ryssarna blev kvar i stan, i centrum. Ni ryssar bombade era egna…”

Tjetjenien hör också – precis som Altaj som jag talade om tidigare – till Sovjetunionens/Rysslands vanskötta kolonier.

Igår fanns en artikel om Putin av Sofi Oksanen att läsa i DN. Antagligen var den skriven någon dag tidigare. Och nu har så skrämmande mycket fasansfullt, hänt på kortaste tid så att till och med de som sov allra djupast har börjat vakna, så kanske säger detta inte längre något som inte alla – som inte är förblindade putinister – redan vet. Kanske är det så, men för säkerhets skull citerar jag ändå ur texten:

Jag har aldrig riktigt förstått folk som hela tiden frågar vad Putin vill. För man börjar inte återupprätta en diktator (Stalin) om man inte vill bli en och diktatorer tänker inte som demokrater från väst. Jag hoppas att detta har framgått vid det här laget.

Det som är rationellt för Putin är inte rationellt för oss. Putin vill förstöra nationen Ukraina som led i ett större spel. Det större spelet rör oss alla: återskapandet av Sovjetunionens makt.

Hans dagdrömmar handlar om att splittra och förödmjuka EU och Nato, rosen på tårtan skulle vara att utplåna båda sammanslutningarna.

De av er som har svårigheter att förstå en diktators världsbild, försök bara att föreställa er vad Hitler och Stalin skulle göra och där har ni svaret. Historien lär oss vad de ville: en ny världsordning, till vilket pris som helst.

Och av historien lär vi oss att de ville ha mer än en enda bit av kakan.

Det är också värt att komma ihåg att en diktator med ett mål i sikte inte bryr sig om sina medborgares väl och ve. Det här är en avgörande skillnad jämfört med hur väst tänker. Detta är alltså en väldigt sorglig dag också för det ryska folket.

Jag pratade nyss med mina ukrainska vänner och sade till dem att det finska juridiska systemet tyvärr är så långsamt att det kommer att ta tid att ändra lagarna så att vi kan skicka vapen till dem. Mina ukrainska vänner svarade att jag inte behövde oroa mig – den här striden kommer att pågå så länge att till och med finsk lag hinner ändras innan den här konflikten är över.