Vad är det med vänstern?

Fortfarande ser jag mycket få från vänstern – ju längre ut desto färre , verkar det som – som uttrycker en verklig vilja att hjälpa Ukraina militärt. Man mumlar om att man inte tycker att putin är bra, men stoppar sedan hellre in något om SD:s föregivna putinism än något som på allvar uttrycker stöd för Ukraina och avsky för ryssarnas framfart i landet. Mumlet innehåller ofta något som ska avleda uppmärksamheten från själva kärnan. Man säger till exempel: ”Det råder en viss legitim rädsla för ryska kärnvapen. Putin är för närvarande lika rationell som Trump på slutet.” Eller: ”Vi måste kämpa för fred, inte för ännu mer vapen till Ukraina.” Och så vidare. Denna ljumma hycklande sörja! Denna eländiga feghet!

Om man nu kan säga att putin är opålitlig och irrationell, hur kan man då tycka att man ska förhandla med honom eller någon ur hans anhang? Om man tror att putin kan ta till kärnvapen och samtidigt säger att han är irrationell, varför låtsas man att han skulle vara rationell just när det gäller att använda kärnvapen? Varför hittar man på att det skulle finnas något normalt orsak-verkan-förhållande i hur putin eller ryssarna agerar när det gäller just detta?

Ser inte vänstern att det inte finns någon fredlig väg i det här? Varför ser man inte att ryssarna dag för dag angriper civila mål, genomför terrorbombningar, mördar barn, sliter armar och ben av ukrainare bara för att de är ukrainare? Hur kan man tro – eller låtsas man bara tro detta? – att det går att komma överens med en terroriststat som bara har förstörelse och förintelse på sitt program? Varför ser man inte att det bara är våld som hjälper mot ryssarna i Ukraina?

Ner med Ryssland! Krossa det ryska imperiet! Befria de ryskockuperade områdena i Europa och Asien!

Slava Ukraini! Herojam slava! Do peremohi!

Sådant som får passera

”Det råder en viss legitim rädsla för ryska kärnvapen. Putin är för närvarande lika rationell som Trump på slutet.”

Så här resonerar man till exempel när man vänder sig emot att stödja Ukraina med vapen. Man tycker att det kan vara värt att offra Ukraina, eftersom man inte tycker att putin rationell. Hm, men om man inte tycker att putin är rationell så kan man väl inte heller vara säker på att det hjälper att anpassa sig till honom?

Och vad Trump har i resonemanget att göra kan man undra. Om man jämför putin och Trump borde man väl – om man är ärlig och rationell – kunna komma fram till att det finns enorma skillnader.

Slava Ukraini!

Tänk om…

Tänk om Ukraina förlorar, hur blir det i Europa då, hör jag någon säga. Först stelnar jag till, fastän jag någon gång i skräck sett detta framför mig. Sedan löper tanken vidare och det slår mig att just de – sådana som Noam Chomsky och Anders Björnsson och horder av liknande – som tävlar i att hitta vägar till kompromisser och förhandlingar med dem som dag för dag, natt för natt gör sig skyldiga till folkmord nog aldrig tänker i den riktningen för då försvinner ju tryggheten bakom den ukrainska skölden. Man bryr sig inte om denna sköld i sig, om den skadas, får sprickor, förlorar delar, men man vill ha den som skydd och tanken på att vara utan denna sköld förskräcker, så man låter bli att tänka den och man fortsätter frenetiskt att babbla om "fred", förhandlingar med ondskan, kompromisser med Satan. Alla som helhjärtat står på Ukrainas sida tänker på både seger och nederlag och vet att det är nödvändigt att Ukraina – utan att man rycker av minsta tå eller finger från landet – segrar. Ukraina måste segra.

Anders Björnsson vill att ukrainarna ska avstå från delar av sitt land

Ryssarnas folkmord i Ukraina fortsätter. Också här i den fria världen har vi nu rätt många som villigt arbetar för putin och det ryska våldet. Jag har gjort det till en av mina uppgifter att undersöka texter skrivna av den här sortens människor. En vän visade mig nyss på en text med rubriken ”FRED”, en text skriven av Anders Björnsson. Kanske känner någon av er igen namnet. Eller uppsynen. Värt att notera är att denne Björnsson är med i en förening mot Nato och det har ju sin speciella betydelse i dessa dagar.

Låt oss nu först läsa igenom hela texten, den är kort:

FRED. Alla anti-imperialister måste kräva: ”Ryssland ut ur Ukraina!” Ju längre kriget pågår, desto mer drabbas det angripna landet, angriparen mindre. Dess försvarskrig är rättfärdigt, men det måste få ett snart slut. Risken är annars, att den ukrainska nationen går i graven – eller att Nato-sidan inskrider och vi får ett ännu blodigare krig, kanske med kärnvapen.

Vad som nu primärt måste eftersträvas är ett vapenstillestånd; detta arbetar Frankrike och Tyskland uppenbarligen för. Kanske av det slag som fick slut på det finska fortsättningskriget i september 1944. Motståndaren, Sovjetunionen, hade då överhanden. Men det tappra finska folket säkrade sin fortlevnad, med vissa landavträdelser. Finland var dock inte den enda europeiska stat, som förlorade land i andra världskrigets slutfaser. Detta handlar inte om att rädda ansiktet på Vladimir Putin, en stormaktsgangster av gängse snitt. Men ukrainarna behöver fred. Den kan gå ut över territorium.

Sveriges naturliga roll hade varit att gå in som medlare i denna förfärliga konflikt, som grundar sig i ett brutalt överfall. Men den svenska regeringen har gjort sig till Rysslands sturska fiende och därmed ställt sig åt sidan. Det är en historisk olycka och diplomatisk miss av väldiga proportioner.

°°

Så, då kan vi skärskåda första styckets första rad: ”Alla anti-imperialister måste kräva: ’Ryssland ut ur Ukraina!’. Jag är inte så förtjust i uttryck som ”alla måste kräva”, men ok. Att Ryssland ska ut ur Ukraina är naturligtvis något jag ställer mig bakom. Lite längre fram i samma stycke står det: ”Dess försvarskrig är rättfärdigt, men det måste få ett snart slut.” Jaha, Björnsson säger sig tycka att Ukraina har rätt att försvara sig. Men sedan vänder han – och här avslöjar han att han egentligen inte menar att Ukraina har rätt att försvara sig. Han säger grötmyndigt: ”men det måste få ett snart slut”. Ukraina måste alltså enligt honom snart sluta försvara sig, ”försvarskriget måste få ett snart slut”. Så här talar falskheten. Och så kommer en varnande predikan: ”Risken är annars, att den ukrainska nationen går i graven – eller att Nato-sidan inskrider och vi får ett ännu blodigare krig, kanske med kärnvapen.” Han menar att den ukrainska nationen kan gå i graven om inte ukrainarna snart slutar försvara sig! Vad är detta? Och så är det naturligtvis dåligt att Nato finns, det hör ju till Björnssons käpphästar. Björnsson är rädd för att kriget ska drabba någon annan än Ukraina. Så mycket är hans stöd till Ukraina värt. Så värdelöst.

Andra stycket: Vapenstillestånd. Jaha. Frankrike och Tyskland arbetar enligt honom för detta. Och vad betydde Macrons och Scholz’ besök i Kyjiv? Möjligen inget, det går inte att lita på dem. Dessa hör inte till Ukrainas närmaste bundsförvanter, nästa lika lite som Björnsson. Men vi går vidare i texten: ”Kanske av det slag som fick slut på det finska fortsättningskriget i september 1944. Motståndaren, Sovjetunionen, hade då överhanden. Men det tappra finska folket säkrade sin fortlevnad, med vissa landavträdelser.” Lite fjäsk för det ”tappra finska folket” så att man kanske missar det där om ”vissa landavträdelser”. Där är nog essensen i denna onda brygd. Björnsson tycker – lite i det fördolda – att Ukraina ska avstå från Donbas och Krym. Sedan kommer en mening som jag inte vet vad den gör här: ” Finland var dock inte den enda europeiska stat, som förlorade land i andra världskrigets slutfaser.” Jag bockar av med ett jaha. Och så kommer en ny version av det här med att rädda ansiktet på putin, lite subtilare eller dolskare än Macrons bevars, men det beror ju på att Macrons ord demaskerats som undfallenhet. ”Detta handlar inte om att rädda ansiktet på Vladimir Putin, en stormaktsgangster av gängse snitt.” Man undrar vad det handlar om i så fall, men Björnsson säger ju att det inte handlar om det det handlar. Och så serveras detta på cynismens rika bord: ”Men ukrainarna behöver fred.” Och så får vi veta priset: ”Den kan gå ut över territorium.” Kryptiskt uttryck, täckt av flera lager smink. I klarspråk: Ukraina måste enligt Björnsson avstå från Donbas och Krym, kanske ytterligare områden. För freden – ja, för vi litar ju på putin, eller hur? Vi litar på Ryssland.

Sista stycket: Babbelbabbel – Sverige medlare för att det är ”naturligt”. Och sedan uttrycket ”förfärliga konflikt”. Verkligen? Är Rysslands helt oprovocerade attack på Ukraina, tortyren, våldtäkterna, morden på civila, koncentrationslägren, städer som jämnas med marken – är detta något som kan benämnas en ”förfärlig konflikt”? Det uttrycket avslöjar skribenten. Ja, och så får vi veta att den svenska regeringen gjort sig till ”Rysslands sturska fiende” – nej, Rysslands eller putins fiende får man inte vara. Det är sturskt. Och genom att vara stursk på detta sätt har man ”ställt sig åt sidan”. Vad betyder detta ”att ställa sig åt sidan” här? Och så får vi veta att detta är en ”diplomatisk miss av väldiga proportioner”. Björnsson tycker inte att Sverige ska ställa sig på Ukrainas sida mot Ryssland för det är en diplomatisk miss.

Språkfrågan – igen

Minns ni hur en del människor alldeles i början av Rysslands anfallskrig mot hela Ukraina tyckte sig finna ”förklaringar” till angreppet i språkfrågan eller den ukrainska språklagen. Det mesta som sades i den riktningen hade sin källor i den ryska propagandan. Men många i Väst ville ”förklara” eller ”förstå” våldet.

Här följer nu ett avsnitt av en bloggtext jag publicerade Under pausträdet den 4.5 2014. Textens helhet går lätt att hitta men jag vill inte trötta er med att skriva för långt här och nu:

Det dyker fortfarande upp uttalanden om att ryska språket skulle vara diskriminerat eller behöva försvaras i Ukraina och ibland tycker någon att detta – som alltså inte är sant – är en av orsakerna till Ukrainas förfärliga belägenhet idag.

Först något om språklagen från 2012, som kom under Janukovitj och i motsats till vad som gällt under perioden dessförinnan befriade denna lag tjänstemän i väsentligen ryskspråkiga områden från kravet att lära sig ukrainska, vilket gjorde att det i praktiken blev myndigheten och inte medborgaren som fick rätten att välja språk vid möten dem emellan. Till saken hör också att denna lag genomdrevs på ett rättsvidrigt sätt. Den 23 februari i år röstade det ukrainska parlamentet för ett upphävande av lagen. Efter detta gick den putinska propandan upp i högvarv och fick det inträffade att se ut som ett åsidosättande eller förtryck av ryskan i Ukraina, en del talade till och med om ett förbud. Följden blev att lagen inte undertecknades av tillförordnad president. Detta av försiktighet eller rädsla för ytterligare propagandaoffensiver.

När det gäller massmedia i Ukraina förhåller det sig så att ryskans ställning mångdubbelt starkare än ukrainskans. Till och med i Lviv, i västra Ukraina, kan det vara svårt att få tag i tidningar eller tidskrifter på ukrainska, medan det finns en uppsjö av publikationer på ryska. Detsamma gäller TV-kanaler.

Nyss läste jag en understreckare i SvD skriven av Lena Jonson (docent i statsvetenskap, f d Rysslandsforskare vid Utrikespolitiska institutet och kulturråd i Moskva, aktuell med boken ”Volga och inre Ryssland. En resa i tid och rum” [Dialogos Förlag]) som bär titeln ”Putins enhetsdröm kan få Ryssland att spricka”. I texten ingår ett intressant avsnitt om språkfrågan i Ryssland, som jag klipper in här:

En fråga med speciell sprängkraft är språkfrågan. Att så är fallet är inte konstigt mot bakgrund av att det ryska språket under Putin alltmer trängt undan de lokala språken. Därmed går ingången till den lokala nationella kulturen förlorad. 2018 antogs en federal lag som upphäver all obligatorisk undervisning i det lokala nationella språket i skolorna. De nationella republikerna införde obligatorisk undervisning av det egna språket under 1990-talet vid sidan av det ryska språket. Med 2018 års federala lag blev valet av språk frivilligt, det vill säga att avgöras av varje skolelev och föräldrar.

På ytan tycks denna lag medföra ett demokratiskt förfarande men kritikerna av språklagen menar att lagen är ett dråpslag mot republikernas nationella språk. Ryskan kommer att ta över helt och den lokala kulturen på sikt försvinna. För kritikerna gäller frågan om språket därmed också frågan om den egna kulturens överlevnad. När den finsk-ugriske udmurtiske filosofiprofessorn Albert Razin i Izjevsk i september 2019 tände eld på sig själv i protest mot lagen och avled fick denna händelse stor resonans i hela Volgaområdet.

En rad nationella organisationer gick i spetsen för motståndet mot språklagen. De har sedan lagen antogs klassats som ”extremistiska” och förbjudits. De hade oftast sina rötter i 80-talets glasnostperiod och spelade stor roll under 90-talet. De verkade för att stärka det lokala nationella språket och sprida kännedom om den egna kulturen och den egna nationens historia. Bland dessa förbjudna organisationer finns Basjkort (från Basjkortostan), U vij (Mari El) och Tots (Tatarstan). Deras ledare har gått i exil för att undkomma repression.

Om detta talade naturligtvis inte kritikerna av den ukrainska språklagen. Varför inte? Gissningsvis för att sådan information inte var användbar i arbetet för att förklara och försvara Rysslands orättfärdiga angrepp på Ukraina.

Redan under det beskäftiga babblets intensivaste dagar i slutet av februari och början av mars hade det varit lätt att inse att Ryssland inte har en enda legitim anledning till sitt överfall på Ukraina. Inte en enda! Och nu måste man vara blind i hjärta och själ för att kunna tro att det Ryssland gör mot Ukraina på något sätt är försvarbart. Eller ond.

Slava Ukraini!