Kategori: Politik

Så har då Shiri, Ariel och Kfir Bibas tillsammans med den gamle Oded Lifshitz lämnats tillbaka till Israel. Döda.

Det hela inleddes med en stor jublande folkfest i Gaza. Man passade mitt i den skummande euforin på att ge Israel skulden för att de fyra dödats. Alla var där: Hamas, Islamiska Jihad, PFLP, DFLP, Al Aqsa-martyrerna (Fatah) och många många ”civila” palestinier.

De fyra kistorna ställdes upp på ett groteskt smyckat podium. Hamas utförde i fint samarbete med Röda Korset välregisserade symbolhandlingar. Festmusiken dånade och folkmassan var extatisk. Denna gång fick de dock avstå från tacksamma uttalanden från de återlämnade, men ibland kan man inte få allt.

I utbyte för de döda barnen, deras döda mor och den döde gamle mannen fick palestinierna hundratals brottslingar bland vilka många mördare. Och jublet var öronbedövande.

Så ser det ut i vår värld. (Men vi kan välja sida.)

Blodiga händer eller snarare händer doppade i blod verkar numera kunna användas som symbol för frågor som människor strider för. Ganska ofta är det bara den ena handen som visas eller blodavtrycket från denna hand.

En händelse den 12 oktober 2000 gjorde de blodiga händerna kända över hela välden. Två israeliska reservister körde fel i närheten av Ramallah. De blev arresterade av palestinsk polis och förda till en polisstation, där de sedan lynchades av en folkmassa, de stacks ner, ögonen trycktes ut, lemmar skars av och så kom ”handscenen” som gick runt i världen: En av mördarna höll upp sina nerblodade händer genom ett fönster och folkmassan nedanför bröt ut i jubel:

Efter det kastades kropparna ut genom fönstret och släpades längs vägen medan folkmassan hurrade och mosade sönder det som ännu hängde ihop av dem.

Men det finns också en händelse som ligger längre tillbaka i tiden; den är från början av juni 1941 och platsen var Bagdad. Pogromen mot stadens judar inleddes med att röda händer målades på judiska hem. Minst 180 judar ska ha mördats och många fler misshandlades.

Nyligen såg jag en kort video som visar en egyptisk man (han har en egyptisk flagga på kläderna) som sitter på marken eller på en matta tillsammans med en grupp småpojkar. Framför sig har de en tårta med Israels flagga. Mannen har doppat ena handen i blodröd färg och han trycker in handen i tårtan medan pojkarna också trycker in sina händer i tårtan tills den trasas sönder. Möjligen är tårtan röd inuti, men det är jag inte säker på.

Vad detta betyder är knappast svårtolkat. Och det finns många andra blodiga-handen-symboler, till exempel det märke som vissa Hollywood-skådespelare satte på sig någon vecka efter den 7 oktober 2023. Nej, inte till stöd för judarna efter massakern, utan man ville ha vapenstillestånd så att israelerna inte skulle kunna slå tillbaka efter det fruktansvärda brottet.

En annan blodhand visade den svenska EU-parlamentarikern Abir Al-Sahlani tidigt förra våren från talarstolen i Europaparlamentets plenisal. Hon sade sedan att hon inte ville låta sig tystas eller bli betraktad som antisemit.

Men ibland verkar symbolens anknytning till ursprunget ha försvagats och jag ser den nerblodade handen dyka upp som en mer allmän protestsymbol. Detta är besynnerligt eftersom en hand nedsmetad med blod rent arketypiskt är en brottslings hand. Någon annans blod finns på handen, blodet kommer från någon man stympat eller mördat. Vi vet alla vad det betyder att ha blod på händerna.

För några veckor sedan såg jag en bild av en ung kvinna ur den israeliska gisslan. Anletsdragen var i det närmaste utplånade av smärta och fasa. Plågoandarna hade skickat hennes familj en video. Bilden var hämtad ur denna video. Under bilden fanns en text som anklagade Netanyahu och den israeliska staten för att inte göra något för gisslan och texten frågade om det inte äntligen var dags för en fångutväxling. Från olika håll i världen kom anklagelser mot den israeliska staten för att inte bry sig om gisslan och för att inte vilja göra en fångutväxling.

Massakern den sjunde oktober 2023 planerades och leddes av Yahya Sinwar, även kallad ”Slaktaren från Khan Yunis” för att han med sina egna händer mördat flera män, israeler och palestinier. Yahya Sinwar satt länge fängslad för sina brott men frigavs vid en fångutväxling. Kanske hade den blodiga massakern aldrig skett om Sinwar – och med honom många andra palestinska terrorister – inte blivit utsläppta ur fängelset. Som vanligt vid sådana här utväxlingar byttes en eller ett fåtal israeler mot hundratals palestinier av vilka inte så få var terrorister. (Det går att utläsa något av dessa proportioner.)

Och i dessa dagar talar man från en rad håll förhoppningsfullt om en fångutväxling. Men är en sådan verkligen hoppingivande? Kommer Hamas i så fall att släppa alla de överlevande i gisslan? Många tvivlar. Och vad kommer att hända när på nytt ett tusental terrorister släpps ut ur fängelserna?

Och vad är det som gör det möjligt att anklaga Israel för att alla i gisslan inte fått komma ut ur sina tortyrkamrar? Vad är det som gör att så lite av skulden läggs på förövarna, på mördarna, våldtäktsmännen och tortyrmästarna?

Kanske är det inte så många som minns eller vill minnas att det före Putin-rysslands inledning av den ondskefulla ”specialoperationen” den 24 februari 2022 ansågs som suspekt eller till och med ”fascistiskt” att stödja Ukrainas sak. Jag minns. Nu ser det annorlunda ut och det är mycket få som tycker att Putin-ryssland är något man kan stödja. Den civiliserade världen har så småningom ställt sig på Ukrainas sida, inte alla med samma övertygelse, men ändå.

Den 7 oktober 2023 begicks ett fruktansvärt brott mot människor i Israel. Brottet genomfördes av terroristorganisationen Hamas och dess medlöpare. För en kort stund verkade det som om världen skulle ställa sig på offrens sida, men mycket snart fylldes världens gator och torg av skränande folkhopar som valde förövarnas sida. Sedan följde en flodvåg genom länder, regeringar, människorättsorganisationer och bland kyrkliga och sekulära ledare. Denna våg vände sin vrede mot Israel för att Israel försvarade sig mot terrorister. Man jonglerade med ord som ”proportionalitet” och ”sionism” och gjorde dem till kastvapen och man lät mobben skräna om ”intifada”. Och mest av allt använde man sig av civilbefolkningen i Gaza. Israels ledare släpades inför internationella domenheter och dömdes skyldiga till folkmord. Allt detta medan terroristerna med stöd av diverse urspårade organisationer fortsätter att fostra barnen i Gaza till hat mot judarna, till att vilja utrota dem. Många i världen känner till att Hamas och deras gelikar har som mål att ”skrapa bort” judarna från jordens yta, men tanken på detta stöts på ett obegripligt sätt hela tiden bort genom en mekanism vars rätta namn inte kan vara något annat än antisemitism. För långt före medkänslan med Gazas barn – som man offrar – kommer hatet mot judarna och deras önskan att leva i sitt land. Om inte det hatet funnits hade många nog kunnat se klarare på vad man utsätter Gazas barn för. Man hade inte velat att de skulle växa upp till att hata och skjuta ihjäl, man hade inte kunnat tänka sig att låta något barn springa ut med ett sådant där bälte om livet, ni vet det som självmordsbombare bär.

På en rad håll runt om i världen anklagar man nu Netanyahu och/eller Israel för de ytterligare sex mord på människor i gisslan som Hamas nyligen genomförde. Varför? Antisemitism. Och/eller: Man vet att det pågår demonstrationer i Israel mot regeringen och att desperata människor som får sina familjemedlemmar och vänner ihjälslagna av Hamas inte vet vart de ska vända sig i sin förtvivlan. Denna förtvivlan gömmer människor i världen sitt judehat bakom. Runt om i världen förordar man ”fredliga lösningar” genom överenskommelser med mordiska terrorister. Man talar om fångutväxlingar och glömmer medvetet (?) att Yahya Sinwars möjligheter att leda en mördarorganisation har sin rot i en sådan fångutväxling. ”Slaktaren från Khan Yunis” är på fri fot och har fria händer att mörda och att leda andra i mördandet.