Hur försiktiga får omvärldens reaktioner vara under ett pågående folkmord? Vid vilken punkt blir den försiktige medbrottsling? Hur många barn måste först lemlästas eller mördas eller göras föräldralösa?
Det vi vet och det vi tror: Vi vet att det pågår ett folkmord – vi ser nya bilder varje dag. Vi tror att det kan bli värre för oss andra – inte för dem som just nu mördas eller får kroppsdelar avryckta – om vi ingriper.
Jag har tittat lite på den engelska översättningen av MO:s nu så spridda text och jag plockar ut ett par saker för skärskådan. Är det här kanske en aktion för ett maktskifte i betydelsen ett utbyte av putin mot någon ytligt sett mindre motbjudande? Kanske hoppas man kunna få Väst att lätta på sanktionerna med ett en aning mer sympatiskt ansikte i täten?
”And responsibility for this aggression rests on the conscience of a single man: Vladimir Putin.”
Om hon menar allvar med detta med skammen hon talar om kan övergreppen, våldet, misshandeln inte bara vara putins fel.
Det andra är det i en mycket kort text återkommande talet om ryssar och ukrainare som brödrafolk. (Halsbandet ger jag inte mycket för.) Jag skriver i citaten nedan för tydlighetens skull orden som rör broderskap med versaler. Om skammen är verklig så borde hon eller hennes symboliska ryssar först fråga ukrainarna om de efter Mariupol, Charkiv, Irpin, Dnipro… verkligen vill ha ryssarna som bröder. Jag tycker inte att förövaren har rätt att säga ”broder” till offret innan offret – utan allt tvång – godtagit detta. Det går inte att utgå ifrån att de svårt misshandlade ukrainarna idag vill vara bröder till ryssarna. Och skulden för brodermord är inget som kan rentvås genom att man säger: Vi är ju bröder!
”And this necklace I’m wearing is a symbol of that fact that Russia must immediately end this FRATRICIDAL war. And our FRATERNAL peoples will still be able to make peace.”
”And now the whole world has turned its back on us. And the next 10 generations won’t wash away the stain of this FRATRICIDAL war.”
Kanske är det som MO säger att fläckarna från detta enorma brodermord inte kan tvättas bort på tio generationer…
Alldeles nyss såg jag här i kroatisk tv (HRT4) en intervju med den ukrainska parlamentsledamoten Kira Rudyk. Denna fjärrintervju gick till så att en kroatisk reporter ställde frågor från studion här Zagreb och Kira Rudyk svarade från en ”skyddad” plats i Ukraina. Frågorna ställdes på kroatiska och Rudyk svarade på engelska och hennes röst täcktes till största delen av den kroatiska dubbningen.
Jag försökte memorera så mycket jag kunde medan jag lyssande och efteråt skrev jag ner det jag mindes tydligast på en lapp. Så här ser det ut renskrivet:
X: Vad väntar ni er av det fjärde fredssamtalet?
Rudyk: Inget. Efter det första bombades Charkiv, efter det andra Mariupol, efter det tredje Kyjiv.
X: Är ni rädda?
Rudyk: Ja, vi är rädda för att ryssarna ska göra vårt land obeboeligt.
X: Hur är det att som kvinna använda vapen, att använda en kalasjnikov?
Rudyk: Först var det svårt att använda en kalasjnikov – som ukrainska, som parlamentsledamot, som kvinna. Nu kan jag.
X: Vilken är er plan?
Rudyk: Att kämpa till sista blodsdroppen. Vilken är Natos plan???
Verklig fred är förmer än frånvaron av krig. Fred utan frihet kan lätt bli till förkvävt våld och förkvävt våld bär inom sig fröet till krig.
Om det funnits frihet i Ryssland hade ingen andligen så förkrympt varelse som putin kunnat få denna oinskränkta makt att mörda och lemlästa människorna i Ukraina. Ryssarna är sedan länge kuvade – frivilligt eller ofrivilligt – och deras underkastelse släpper figurer som putin lösa att mörda allt i sin väg. Också freden.
De som säger nej till no fly-zone och samtidigt vill vara trovärdiga bör göra detta från en sönderbombad stad i Ukraina, helst tillsammans med sina barn eller andra de vill skydda.