Kategori: Politik

Här är en lista över vad Chomsky säger under de första fem minuterna av ”WAR in Ukraine is a US Experiment!”:

sak 1: Chomsky tycker att det ryska kriget i Ukraina är ett experiment, ett experiment utfört av USA.

sak 2: Chomsky vill se en diplomatisk lösning och enligt honom har ingenting, ingenting alls försökts i den riktningen.

sak 3: En diplomatisk lösning skulle enligt Chomsky ge båda sidor något.

sak 4: En orsak eller orsaken till kriget är enligt Chomsky att Ukraina inte neutraliserades och förbjöds att ansluta sig till Nato, något som ju ryssarna krävt så länge.

(Det här fåniga skrivsättet med ”sak” använder jag för att inte bli störd av något skrivprogram.)

Jag svarar:

sak 1: Denna syn visar på ett bottenlöst förakt för Ukraina och en oförlåtlig anpasslighet till förövarna – och det är ryssarna som är förövarna.

sak 2: Att tro att det går att hantera putin genom diplomati är i bästa fall, i allra bästa fall naivt, men egentligen är det cyniskt och hänsynslöst mot dem som offras på detta välpolerade altare. Chomsky säger för övrigt i ett annat sammanhang att han inte litar på putin. Men visst är det en bra idé att förhandla med någon man inte kan lita på? Och detta att diplomati inte skulle ha försökts är en ren lögn. Vad gör till exempel Macron och Scholz i sina ”samtal” med putin? Hotar honom? Nej då, de krälar som vore de instruerade av Chomsky.

sak 3: Jaha, båda sidor skulle få något? Så här: Det vore ju så fint om våldsverkaren och den lemlästade kunde komma överens, till exempel om hur stora delar av den lemlästades ben som ska skäras av – strax ovanför anklarna? under knäna? alldeles intill bålen? Här får man ju ta och ge och för att komma överens. Kanske står amputören och offret ganska långt ifrån varandra i början, det får man ju förstå, men om man sätter sig ner och förhandlar och väger för och emot när det gäller det ena och det andra, så ska det nog gå fint småningom, jag säger inte att det är lätt, man måste ha tålamod…

sak 4: Ukraina finns alltså inte som självständigt land i Chomskys föreställningsvärld. Ukraina är något som andra ska bestämma över, helst Ryssland, som ju behöver skyddas mot Ukraina.

Kort dialog:

A: Bara det blir fred. Bara det blir fred. Ukraina kan väl nöja sig nu och släppa Donbas och Krym? Hur många ska behöva dö för detta krig, dessa marker som väl dessutom är rätt omstridda? Hur många ska behöva frysa i vinter i Europa? Det viktigaste är väl ändå freden? Och visst är det väl säkrast att inte förödmjuka putin, för då kan han ju.

B: Jag tycker vi gör en insamling i Europa, en insamling för freden.

A: Bra idé, låter som ett fint initiativ. Har du någon mer exakt plan?

B: Ja, ganska.

A: Berätta!

B: Vi kan göra en insamling av ”omstridda marker”.

A: Hur menar du?

B: Frankrike kunde lämna ifrån sig Korsika och de baskiska provinserna och Bretagne. Italien kunde släppa Alto Adige, Aosta, Friuli och kanske Sardinien. Tyskland de sorbiska områdena, Schleswig… Sverige Tornedalen och de samiska områdena… Spanien kunde ge Katalonien.

A: Hur menar du?

B: För freden. För freden kunde man överlämna dessa områden till Ryssland.

A: Men det går väl inte? Vad skulle folk i de här trakterna säga?

B: Lugn, jag tror nog de vet att värdesätta freden. Men kanske finns det ett problem ändå.

A: Vilket då?

B: Det kanske inte räcker, men låt oss då ge mer – för freden, till exempel kunde man börja så här:

A:–

B: Fast det kanske inte räcker…

Som en och annan ser, men många blundar för, riskerar vi nu att glida in i det stora svekets tid. ”Visst är kriget i Ukraina förskräckligt, men nu är det sommar och kanske snart semestertid och vi vill ha roligt någon gång också och ukrainarna kunde väl nöja sig med att få behålla det mesta av sitt land, också för dem själva ju, eller hur? Om det blir fred så behöver vi inte se bilder på bombade städer och mördade civila och det är väl inte fel? Är det inte dags för förhandlingar? Ryssland är visserligen…, men…” Etc etc babbel babbel…

Denna kvalmiga sörja sipprar fram och blir synlig här och där. Dessutom rapporterar många västeuropeiska nyhetsförmedlare inte så sällan den ryska versionen av vad som händer i krigszonerna och då kan en och annan börja tänka att ”Ryssland ju är mycket större och starkare och det nog är meningslöst för ukrainarna att fortsätta. Och dessutom så blir det ju kallare till hösten igen och då behöver vi värma upp våra hus, för hur roligt är det att frysa?”

Ryssland är ondskans imperium, Västeuropa är bekvämlighetens och feghetens hemvist, Ukraina modets hemland. En rad länder i Östeuropa, verkligen inte alla, ser detta och ställer sig på Ukrainas sida, tillsammans med Storbritannien och kanske någon till…

Så ser, ur ett moraliskt perspektiv, den geopolitiska psykologin i Europa ut nu inför sommaren 2022.

Sveket har inte satt ner foten helt i Västeuropa, eftersom sveket är fegt och gärna gömmer sig bakom slippriga förhängen. Sveket väntar på en lätt väg. Och någonstans i framtiden kan man ju alltid göra etterkonstruktioner eller säga ”vi visste inte”.

Enligt en nyss genomförd opinionsundersökning i Ukraina vill 80% inte byta ukrainsk jord mot fred, endast 10% kan tänka sig det. Om inte detta är ett klart budskap, så finns det nog inga klara budskap. Trots att en överväldigande majoritet av ukrainarna inte vill ge upp och sträcka vapen för att trampas av det våld som kallas Pax Russica, finns det ändå många i Väst som gärna skulle vilja påtvinga ukrainarna detta. Ett av skälen är att man inte bryr sig om ukrainarnas öde särskilt mycket, ett annat är att man är rädd om det egna skinnet eller för som det heter ”en eskalering”. Man säger saker som – om man helt bortser från det konkreta sammanhanget, från det som händer i Ukraina idag – alltså i abstraktionernas värld kunde låta rimligt, att ”det är fel att skicka vapen om man vill ha fred”. Problemet är att man just bortser från att människor varje dag dödas och lemlästas för att man lider brist på vapen att försvara sig med. Dessa slöa ogenomtänkta fredsmaningar från en rad västliga aktivister går, om lämnar abstraktionerna och ser på levande eller döende världen, att identifiera som upprop av typen: Pacifism för folkmord! Man vill ”för fredens skull” offra dem som angripits och angrips av en helt hänsynslös och mordisk angripare som har som mål att utplåna allt ukrainskt.

En del av de här apologeterna talar tydligt men de flesta av dem mumlar och hummar, möjligen för att de ändå anar att de är ute i skumma ärenden. Ett typexempel jag nämnt tidigare är Noam Chomsky. Han aktar sig noga för att göra alltför klara ställningstaganden. Man tvingas att läsa långa texter eller lyssna på ändlöst slingrande anföranden om man ska kunna se vad han egenlogen säger. Och det är min själ inget nöje. Jag har dock tvingat mig att lyssna igenom åtminstone en av intervjuerna av Jeremy Scahill med Chomsky på temat ”the Russia-Ukraine War, the Media, Propaganda, and Accountability" och Chomskys resonemang går ungefär så här: Det är USA:s fel att Ryssland angripit Ukraina. Vidare säger Chomsky att putin är omöjlig att begripa sig på (och därmed väl ingen man kan lita på?), men att USA måste förhandla med honom. Sedan säger han, utan att tänka det minsta på orsakerna till Kryms nuvarande befolkningssammansättning (fördrivningarna av krimtatarerna, övergreppen mot ukrainarna förtigs eller "glöms"), att befolkningen på Krym "gillar att vara under Ryssland". Vidare att USA och Ryssland är lika skyldiga till kriget som pågått sedan 2014 i Donbas. Och han tycker att Donbas väl "skulle kunna bli som Schweiz eller Belgien"!!! Och basen för hela resonemanget är att Ukraina bör neutraliseras och desarmeras. Och om Zelensky säger han en rad besynnerliga ting som glider hit och dit. Han försöker ena stunden säga att Zelensky inte egentligen är för den här ”eskaleringen", andra stunden att Zelensky är på fel väg och däremellan strör han in påståenden om att han karikeras och mytologiseras av sådana som ”stöder kriget”. Det Chomsky säger är som helhet väldigt halt och slirigt och hos mig väcker det den starkaste olust – som att gå längre och längre ut i en sankmark…

Många ”intellektuella” i Väst tycker att Chomsky är ”en klok och modererande röst” i en tid av ”krigshets och eskalering”. De tycker så av lättja kanske, eller av feghet och cynism. Och de blundar för att de genom att följa Chomskys väg går i Rysslands ledband. Och att de genom sin feghet bär fram ukrainarna som ett offer på Pax Russicas altare.

I The Spectator av den 15 maj kan man läsa en artikel med titeln ”Russia needs to be humiliated in Ukraine” av Sergej Radtjenko. Detta är något väsensskilt från det ”försiktiga” babblet om att vi inte får förödmjuka Ryssland som bland andra Macron står för. Macron är en fara.

”Russia’s humiliation in Ukraine has untold benefits, not least for Russia itself. We have heard it said for years that Russia must be indulged and humoured because, if not, it will resent having lost its great power status. The Soviet collapse, we were told, was a terrible catastrophe from which aggrieved, embittered Russians never recovered. So they need to be respected. They need to stand tall and proud. God forbid if they are humiliated because who knows what they will do.”

Radtjenko avslutar artikeln med dessa kraftfulla och genomtänkta ord:

”Russia needs proper humiliation. It needs a humble recognition of its diminished status, an acceptance of guilt, and a slow, painstaking effort to rebuild the trust of those it has wronged. Russia did not learn this lesson in the 1990s. It must learn it now.

True greatness lies not in hideous military parades, nor in promises to unleash a nuclear Armageddon. True greatness lies in acceptance of the past, and a willingness to make amends. It lies in the commitment to build a better future, in a country that could become known for its schools and hospitals rather than its tanks and missiles.

The real source of Russia’s humiliation has always been Russia itself: its arrogant, autocratic rulers and the chauvinistic populace that slavishly worship them. Russia’s defeat in this unjust, criminal war against Ukraine may help shift the domestic narrative in Russia towards accepting the country for what it really is, rather than what it has vainly pretended to be. It is only then that Russia can, finally, be at peace with itself and with its neighbours.”

(Jag lägger en länk till hela artikeln i en kommentar.)