Som en och annan ser, men många blundar för, riskerar vi nu att glida in i det stora svekets tid. ”Visst är kriget i Ukraina förskräckligt, men nu är det sommar och kanske snart semestertid och vi vill ha roligt någon gång också och ukrainarna kunde väl nöja sig med att få behålla det mesta av sitt land, också för dem själva ju, eller hur? Om det blir fred så behöver vi inte se bilder på bombade städer och mördade civila och det är väl inte fel? Är det inte dags för förhandlingar? Ryssland är visserligen…, men…” Etc etc babbel babbel…
Denna kvalmiga sörja sipprar fram och blir synlig här och där. Dessutom rapporterar många västeuropeiska nyhetsförmedlare inte så sällan den ryska versionen av vad som händer i krigszonerna och då kan en och annan börja tänka att ”Ryssland ju är mycket större och starkare och det nog är meningslöst för ukrainarna att fortsätta. Och dessutom så blir det ju kallare till hösten igen och då behöver vi värma upp våra hus, för hur roligt är det att frysa?”
Ryssland är ondskans imperium, Västeuropa är bekvämlighetens och feghetens hemvist, Ukraina modets hemland. En rad länder i Östeuropa, verkligen inte alla, ser detta och ställer sig på Ukrainas sida, tillsammans med Storbritannien och kanske någon till…
Så ser, ur ett moraliskt perspektiv, den geopolitiska psykologin i Europa ut nu inför sommaren 2022.
Sveket har inte satt ner foten helt i Västeuropa, eftersom sveket är fegt och gärna gömmer sig bakom slippriga förhängen. Sveket väntar på en lätt väg. Och någonstans i framtiden kan man ju alltid göra etterkonstruktioner eller säga ”vi visste inte”.