I Dantes spår – Gradara och Focara

Nu börjar sommaren närma sig och det är dags att planera den årliga resan till Italien, till Pesaro där vi tillbringat kanske femton somrar nu. Staden ligger vid Adriatiska havet ungefär halvvägs mellan Rimini och Ancona. En gång varje år brukar vi åka upp till Gradara, som ligger en dryg mil från Pesaro, lite inåt landet. Vi brukar promenera omkring i den lilla staden och sedan gå upp till borgen där ovanför. Ett av rummen i borgen kallas ”camera di Francesca”, Francescas rum. Här utspelades i slutet av 1200-talet den hemliga kärlekshistorien mellan Paolo och Francesca. Det var också i detta rum de en dag hittades tillsammans av Giangiotto Malatesta, Francescas man och Paolos äldre bror. I blint raseri dödade Giangiotto dem båda med sitt svärd. Historien om Paolo och Francesca finns bevarad åt eftervärlden i Dantes ”Divina Commedia”. Dante och Vergilius möter dem i andra kretsen i Inferno, den krets, där de människor vistas som ”hängett sig så vilt åt köttets lust att mot dess mur de slog förnuftets panna”. Dante låter Francesca berätta så här om sin och Paolos kärlek:

”En dag satt vi och läste högt tillsamman
om Lancelot som snärjs i kärleksband,
och vi var ensamma, i ostörd gamman.

Oss boken fick att rodna alltibland
och blickar möttes över bilder bjärta –
men plötsligt sattes själarna i brand,

Vi läste om hur älskarn i sin smärta
beseglat med en kyss sitt nederlag;
då kysste han, som evigt har mitt hjärta,

min mun, han skälvande, och het var jag.
Diktarn förledde oss till synder röda –
och det blev inte läst mer denna dag.”

camera

Rummet är ganska mörkt för det lilla fönstret släpper inte in särskilt mycket av dagsljuset. Besökarnas blickar vandrar mellan sängen – nästan helt dold bakom de tunga brokaddraperierna – lönnluckan i golvet och boken, som ligger där uppslagen på en liten pulpet.

Längs havet strax norr om Pesaro reser sig berget Focara. Det är inte speciellt högt, men det stupar på ett dramatiskt sätt tvärbrant ner i havet. På sommaren är bergets toppar gula av blommande ginst. Uppe på en av topparna med havet nästan lodrätt under sig ligger den lilla staden Fiorenzuola di Focara.

Jag minns en kväll förra året när vi var däruppe med några vänner för att promenera lite och få lite svalka – nere i Pesaro stod den klibbiga luften stilla. Framför den mäktiga stadsporten – nästan lite för stor för en så liten stad – stannar vi upp och Fabio pekar på inskriptionen på portalen och läser sedan högt. Så här lyder texten i svensk översättning:

”men lagar att för stormen i Focara
de slipper böner, löften och besvär.”

![Focara](/wp-content/fior1.jpg @alignright)”Divina Commedia” igen. Och Daniela, Fabios fru, tillägger: ”Ja, här uppe är luften alltid frisk. Hit kan man alltid åka när det är för varmt i stan.” Inskriftens två rader är hämtade från tjugoåttonde sången i Inferno. Vi befinner oss här i den åttonde, nästundersta kretsen för sådana som ”sått tvedräkt”. Vad handlar då dessa rader om? Farvattnen längs kusten nedanför Focara var kända för sina farliga kastvindar och de som skulle passera här brukade alltid be en bön om beskydd mot dessa. I den situation som beskrivs på det här stället i ”Divina Commedia” behöver sjöfararna inte be några böner om värn mot naturens krafter – de kommer att dödas på annat sätt.

Vi går in genom stadsporten. Det doftar av rosmarin och oleandrarnas blomkronor lyser rosarött och vitt i skymningsljuset. Vindarna byter riktning om och om igen. Långt under oss ser vi havet.

Hind med förhinder – om Jelinek

En dag i december 2004 såg jag en intervju med Elfriede Jelinek på svensk TV. Det jag såg fick mig att ta tillbaka allt jag tidigare sagt om Jelinek. (Jag hade bland annat, efter att bara ha läst några brottstycken ur hennes texter, sagt att hon är ”destruktiv och moraliserande”.)Hon var oerhört fängslande och… rörande på något sätt. Hon var i sitt hus i Wien, hon är tydligen alltid i sitt hus. Intervjun var mer en monolog än en intervju. Hon gick där, plockade med sina nallar, sa att hon nog skulle köpa en jättedyr designstol (hon sa inte så utan hon sa "en sån här stol" och pekade på en av sina stolar) för Nobelprispengarna och så log hon lite låtsat (?) generat. Hon tittade ut genom fönstret, spelade lite piano, berättade lite om sin hemska mamma, lite om sin förfärliga barndom och log urskuldande, "det måste också få finnas såna här konstiga människor som jag", "jag gör ingen illa när jag går omkring här ensam i mitt hus". Så skrev hon en stund jättefort på sin dator – "jag skriver så här fort för att jag spelar piano" log hon lite skamset/stolt. "Min man skyddar mig", "han bor i München". Hon talar lite tröstande till en rosa plyschkanin som håller fram en bricka med en tårta – "jag ska snart ta av din tårta, du behöver inte hålla den längre". Glimtar från en skyddad fantasivärld? Kanske är det lättare att umgås med låtsasliv än med verkligt liv, tänkte jag, om man en gång blivit berövad ett verkligt liv. Plyschnallar är bättre än levande djur eller människor. Det statiska är lättare att överblicka och behärska än det föränderliga.

Är Jelinek ett barn som aldrig kunnat bli till en vuxen människa? Eller är det barnsliga bara en pose? Fast varför förser hon då så många av personerna i sina böcker med sådana uttalat infantila drag? Den upproriska tonen som blandar sig med uppgivenhet har ofta något barnsligt över sig: ”vi busungar med gropar i kinderna, som någon på skoj en gång har bränt in i vårt kött med sin cigarrett.” ”Det skulle bara fattas att min chef känner igen mig på mitt ansikte!” De två huvudpersonerna i ”Die Klavierspielerin” kallas ofta för ”mamman” och ”barnet” och barnet är en kvinna i trettiofemårsåldern: ”Erika är lärare och samtidigt ett barn.” Hon är det statiska barnet, ett barn som inte är under utveckling.

I pjäsen ”Ein Sportstück” har flera av rollfigurerna något barnsligt och ansvarsbefriat över sig. Personerna i detta grymma stycke talar påfallande ofta om sina mammor och pappor och det på ett sätt som uttrycker ett beroende av dessa: ”Om ingenting håller samman kroppen utifrån, rinner den ut över sina bräddar. Varför har du inte givit mig en annan, mamma?” ”Våra fäder har ingenting att rapportera. De underrättar oss om verkställandet av våra brott, men det var mamma som lärde upp oss, för pappa hade som vanligt inte tid.” Och: ”Så, där ligger tid som någon förlorat och skräpar, vad ska vi göra med den? Mamma!” Kanske för att Jelinek är så bekant med det infantila, för att hon så ofta analyserat infantiliteten inifrån, känner hon med lätthet igen detta drag hos både enskilda människor och samhällsfenomen. Sporten eller kanske snarare den världsomspännande sportkulten identifierar hon som den kanske yttersta barnsligheten: ”Sport är organiserad mänsklig omyndighet, som samlats i sjuttiotusen människor och sedan hällts ut över ett par miljoner människor hemma framför bildskärmarna.”

Innehållet i Jelineks texter kretsar ofta kring ofullgångna människor, våld och perversion – pianolärarinnan Erika (barnet) finner till exempel njutning i att skära sig själv i underlivet eller också lever hon ut sin sexualitet genom att smygtitta på älskande par i Wiens parker. Det sado-masochistiska förhållandet mellan henne och pianoeleven Walter Klemmer kan väl sägas utgöra kulmen i handlingen i ”Klavierspielerin”. Klemmer framställs för övrigt som en påfallande barnslig sportfantast, som så ofta tillfälle bjuds skryter om sina talanger som kanotist. I ”Sportstück” ser man omväxlande människor som är helt upptagna av sin fysiska kapacitet, som riktigt vältrar sig i hur starka och unga de är, och människor som misshandlas och kroppar som trasas sönder. Men kanske är detta innehåll bara ett slags utsida. Jelinek skriver hela tiden på två plan (minst) – ett där innehållet finns och handlingen utspelar sig och ett annat där ljuden, klangerna eller de enskilda orden lever sina egna liv. Leken med orden, alla ordlekarna verkar utgöra en egen dimension, en egen stämma: ”Underlåt det! Överlåt det åt mig!” ”Quasi mit der Stasi.” ”Ikväll är det klubbkväll, slutet sällskap, som tillbehör människor som inte är slutna” ”Var har jag bara lagt min värde-skruvnyckel, nej, inte min värderade skruvnyckel?” ”Jag ger mig till kampen, jag ger mig ingen kamp.” ”Det går inte eftersom människorna är för olika och det finns för lite olikhet för alla.” Orden liksom knådas och kavlas fram och tillbaka mellan de omgivande punkterna.

Den enskilda meningen utgör många gånger en kompakt, sluten värld, ett spänningsfält där en kamp mellan olika ordgrupper utkämpas. Så här kan det se ut: ”Jag steg ut ur min sten, ur min människomassa, som sprängde alla människomått och sedan steg jag in i mig själv igen. Min egen staty.” Eller så här: ”Hon sitter fast i sin kropps spargris, i denna blåskimrande, sprickfärdiga tumör, som hon ständigt släpar på.” Eller: ”Han låter Erika veta att hon är mindre lockande än en ihålig trädstam, där en bisvärm har sitt bo, är för björnen.” En del meningar är konstruerade som ett slags stora knutar. Hon binder och binder: ”Hon är borta nu, han är borta nu och himlen och jorden räcker varandra i mörkret händerna till ett fast grepp, som de för ett kort ögonblick hade lättat på.” Ett effektivt sätt att knyta hårda, täta meningsknutar är allitterationen: ”Diese Augen wittern, wie das Wild mit der Nase wittert, es sind hochempfindliche Organe, sie drehn sich wendig wie Wetterfahnen.”

Är det kanske så att man vid första läsningen eller läsningarna bara ser de markantaste exemplen på det här spelet med klangerna och ordindividerna medan egentligen hela Jelineks verk är en enda sammanhållen klangväv? Möjligen upptäcker man fortare mer om man läser texten högt.

Kanske är de två planen i Jelineks texter tätare förbundna med varandra än det först ser ut som. Kanske är dessa utsiktslöst kämpande ordindivider som för alltid sitter fastlåsta i satsernas järngrepp en bild av barnet som aldrig tillåts nå vuxenhet och självbestämmande. Jelineks verk är en till bristningsgränsen spänd väv om och av hjälplöshet och lidande.

(Översättningarna är mina egna – "Die Klavierspielerin" finns annars i svensk översättning men det gör däremot inte "Ein Sportstück". Jelinek betyder "liten hjort" på tjeckiska.)

Eko

Eftersom jag inte vet hur man gör en trackback, så försöker jag i stället åstadkomma ett slags eko. Jag läste på ett ställe Slavenka Drakulics tacktal för utmärkelsen vid Leipziger Buchmesse. Det var ett engagerande och originellt tal – passagen om Karl Mays roll för Drakulic som läsande människa är ett litet äventyr i sig. Men det som till sist ändå grep tag i mig mest var hennes citat av Karl Jaspers:

”Es ist aber sinnwidrig, ein Volk als Ganzes eines Verbrechens zu beschuldigen. Verbrecher ist immer nur der einzelne. Es ist auch sinnwidrig, ein Volk als Ganzes moralisch anzuklagen. Es gibt keinen Charakter eines Volkes derart, daß jeder einzelne der Volkszugehörigen diesen Charakter hätte… Ein Volk als Ganzes gibt es nicht."

Jag lägger till eller understyker ytterligare med de här orden: Skuld är individuell. All rasism är av ondo.

Irrungen, Wirrungen – mera Fontane

Theodor Fontane räknas idag som den främste realisten på tysk botten. Endast en av hans romaner, ”Effi Briest”, finns i nuläget i svensk översättning. Som en intressant jämförelse kan jag säga att elva Fontaneromaner har översatts till ungerska. Medan Fontaneforskningen är ganska ny i Sverige – det mesta som skrivits om honom har kommit efter 1998, alltså hundra år efter hans död – så är den sedan 1950-talet mycket livlig i Tyskland, men också relativt stor i den anglosaxiska världen.

Jag har några gånger haft ”Effi Briest” med i kurser i tysk litteratur på en svensk högskola. Visserligen kallade en student boken en gång för en ”mossig, sentimental adelsroman”, men i nästan alla studentgrupper utspann sig både livliga och intressanta samtal kring romanpersonernas karaktärer, dialogernas uppbyggnad och inte minst det osagda. Intrycket från de här läsningarna och diskussionerna är att Fontane har något att säga en modern svensk publik. Fontanes romaner innehåller många fängslande kvinnoporträtt och dialogerna är anmärkningsvärt moderna – människorna talar ofta förbi varandra och mycket finns gömt i det outsagda.

Jag lägger på prov in min översättning av första kapitlet i Berlinromanen ”Irrungen, Wirrungen” här. (Det finns många sätt att söka en förläggare och kanske kan jag också få lite konstruktiv kritik av någon läsare.):

Första kapitlet

Just där Kurfürstendamm och Kurfürstenstraße korsar varandra, snett emot Zoologischer Garten, befann sig ännu i mitten av sjuttiotalet en stor handelsträdgård som sträckte sig ut mot de omkringliggande fälten. Det lilla trädgårdsmästarhuset med sina tre fönster i fronten låg ungefär hundra steg in i trädgården, men kunde trots det undanskymda läget och sin litenhet lätt urskiljas från gatan. Övriga byggnader som hörde till trädgårdsmästeriet, ja de som väl utgjorde själva huvudsaken, gömde sig bakom detta lilla hus som bakom en kuliss och bara ett röd- och grönmålat litet trätorn med en till hälften bortfallen urtavla under tornspiran (något tornur i egentlig mening var det inte tal om) lät ana att ytterligare något måste dölja sig bakom kulissen. Denna aning fick också sin bekräftelse genom en duvflock som då och då svärmade upp mot tornet och kringflög det och ännu mer genom de hundskall som av och till hördes. Var denna hund egentligen befann sig, gick inte att få någon klarhet i, även om porten alldeles intill det vänstra hörnet, som stod öppen från morgon till kväll, gav insyn över en del av gårdsplanen. På det hela taget verkade ingenting vilja dölja sig med avsikt, och ändå måste var och en som i början av vår berättelse kom den här vägen nöja sig med anblicken av huset med de tre fönstren och några fruktträd som stod framför det.

Det var veckan efter pingst, de långa dagarnas tid, vars bländade ljus inte verkade vilja ta någon ände. Idag stod emellertid solen redan bakom kyrktornet i Wilmersdorf och i stället för strålarna som lyst på allting under hela dagen sträckte sig nu långa kvällsskuggor genom trädgården, vars nästan sagoaktiga tystnad bara överträffades av tystnaden inifrån huset som hyrdes av fru Nimptsch och hennes fosterdotter Lene. Fru Nimptsch själv satt som vanligt vid den stora knappt fothöga härden i rummet som vette åt framsidan. Hon satt nedhukad och framåtböjd och såg på en sotig gammal tekittel, vars lock klapprade upp och ner, även om ångan också vällde ut framtill genom pipen. Den gamla höll båda händerna över glöden och var så försjunken i begrundanden och drömmerier att hon inte hörde hur halldörren gick upp och ett robust fruntimmer stegade in. Först när den senare harklat sig och kallat sin väninna och granne, vår fru Nimptsch, vid namn med en viss hjärtlighet, vände sig denna om och sade vänligt och lite skälmskt: ”Det är bra, kära fru Dörr, att hon kommer och tittar in här igen. Och från ’slottet’ kommer hon, för det är och förblir verkligen ett slott. Det har ju ett torn. Varsågod och sitt! Maken såg jag just ge sig av. Det måste han ju också. Ikväll är det ju kägelkväll.”

Fru Dörr, som blev välkomnad på detta hjärtliga sätt, var inte bara robust utan egentligen också riktigt ståtlig, hon utstrålade vänlighet och redbarhet, men samtidigt verkade hon sällsamt inskränkt. Gamla fru Nimptsch stördes dock inte av detta utan upprepade bara: ”Ja, hans kägelkväll. Men det ska jag säga henne, att hatten han går omkring i, det går inte längre, den är ju så blanksliten att det är en skam. Ta den ifrån honom och lägg dit en annan i stället. Kanske märker han inget… Sitt nu ner här eller blir det bättre där borta på fotpallen… Lene, det vet hon ju, är utflugen, hon har lämnat mig i sticket igen.”
”Han var väl här?”
”Ja, minsann, det var han. Och nu är de båda på väg ut åt Wilmersdorf till; längs gångstigen, där kommer aldrig någon. Men när som helst kan de vara här igen.”
”Då är det väl bäst att jag går då.”
”Nej, visst inte. Han stannar ju inte. Och även om han stannade, det vet hon väl, att han är ju inte sån.”
”Jo, det vet jag allt. Och hur är det då?”
”Ja, hur ska det vara? Jag tror hon hoppas något, även om hon kanske inte riktigt vet om det själv, hon inbillar sig något…”
”Du store tid”, sade fru Dörr, medan hon i stället för att slå sig ner på fotpallen, drog fram en högre pall: ”Du store tid, då är det illa. Där inbillningen börjar, börjar också eländet. Det är så säkert som amen i kyrkan. Jag har ju också varit med om det där, tro mig, men utan några illusioner. Och just därför var det också helt annorlunda.”

Fru Nimptsch verkade inte riktigt förstå vad väninnan menade, så därför fortsatte denna: ”Och eftersom jag aldrig fick för mig nåt, så gick allt som det skulle och nu är jag gift med Dörr. Ja, inte för att han är mycket att ha, men man är i alla fall anständigt gift och man behöver inte skämmas för nån. Därför åkte jag också till kyrkan med honom, för att gifta sig borgerligt är ju inte samma sak, då pratar folk ändå.” Fru Nimptsch nickade.

Men fru Dörr var inte färdig: ”Ja, i kyrkan, i Matteuskyrkan hos pastor Büchsel. Men vad jag egentligen ville säga, ser hon, det var att jag väl var både fylligare och mer tilldragande än Lene, och även om jag kanske inte var vackrare (för sånt kan man ju aldrig riktigt veta och smaken är ju olika), så var det liksom mer att ta i och det gillar ju en del. Så är det. Och även om jag så att säga var fastare i hullet och föll många på läppen och hade det där lilla extra, för det hade jag, så var jag ändå väldigt enkel nästan simpel, och vad var då han, min greve med sina femtio på nacken, ja, han var ju också enkel och glad, inga sorger där inte, och oanständig. Jag tror det var minst hundra gånger jag sa till honom: ’Nej, nej, greven, det där går inte, inte med mej…’ De gamla är alltid såna. Och det ska jag säga, har man inte varit med om det, så tror man inte det är sant. Hemskt var det. Och när jag nu tittar på Lenes baron, då skäms jag fortfarande, när jag tänker på hur greven var. Och om man nu tänker på Lene själv. Nån ängel är hon väl inte, men hon är proper och flitig och kan allt och hon är ordentlig och rejäl. Men det är det som är det sorgliga. Såna som inte är nåt att lita på, som fladdrar än hit än dit, de råkar aldrig illa ut, de landar alltid på fötterna, men en sådan här bra flicka som Lene, som tar allt på allvar och gör allt av kärlek, det är illa… Eller så är det kanske inte så farligt ändå; hon är ju bara ett fosterbarn, hon är inte av samma kött och blod eller så är hon kanske egentligen en prinsessa eller nåt sånt.”

Fru Nimptsch skakade på huvudet åt denna idé och det såg först ut som om hon tänkte svara. Men fru Dörr hade redan rest på sig och medan hon lät blicken följa trädgårdsgången neröver sade hon: ”Gud, där kommer de. Och han är civilklädd, jacka och byxor bara. Och ändå ser man det! Och nu viskar han något i hennes öra och hon skrattar lite för sig själv. Och nu rodnar hon… Och nu går han. Och nu… ja, sannerligen, jag tror han vänder sig om igen. Nej, han vinkar bara farväl och hon kastar en slängkyss efter honom… Ja, tro det, ja; det kan man inte säga något om… Nej, sån var inte min.”

Fru Dörr fortsatte att prata tills Lene kom fram och hälsade på de båda kvinnorna.