Olga Tokarczuk – Gammeltida och andra tider

För att gratulera Olga Tokarczuk till Nobelpriset publicerar jag en av mina texter om hennes verk här idag, en text som jag så vitt jag kan se inte har publicerat här tidigare.

I Olga Tokarczuks roman ”Daghus, natthus” finns en gåtfull person, Marta, en gammal perukmakerska – ett slags platsens ande. Kanske skulle man kunna se ”Gammeltida och andra tider” som den här kvinnans verk. I detta flätas romanfigurernas olika historier, deras individuella tider, samman till världen. Och världen är här ett stycke av den polska landsbygden under tiden från första världskriget fram till vår tid.

Nu undrar jag, utan att söka något svar på min undran, om det bara är en slump att så många intressanta, läsvärda och i sin uppbyggnad spännande böcker kommer just från Polen. Olga Tokarczuk är en av de allra främsta bland Polens nutida prosaister. Hon har skrivit både romaner och novellsamlingar och romanen ”Gammeltida och andra tider” är det tredje av hennes böcker som översatts till svenska.

Visserligen kom ”Gammeltida och andra tider” ut något år före ”Daghus, natthus” (som kom i svensk översättning förra året), men det är inte svårt att tänka sig att de båda böckerna kan ha levt en tid tillsammans som idéfrön i Tokarczuks huvud. Det finns stora likheter mellan dem, bland annat det storlinjiga, närmast kosmiska perspektivet och författarens sätt att ta sig an livet som helhet. Det händer ibland i ”Gammeltida” att ett människoliv rullas ut för oss på bara några få rader, som de här som handlar om godsägaren Popielski, men som också skulle kunna avbilda människans liv på jorden i största allmänhet:

Som ung är man upptagen av sin egen blomning, sin strävan att komma framåt och vidga gränser: alltifrån barnsängen och rummets väggar till hemmet parken, staden, landet och världen, och sedan i mannaåldern kommer en tid att drömma om något ännu större. Vid omkring fyrtio kommer vändpunkten. Med sin intensitet och styrka kämpar ungdomen med sig själv. Så en natt eller morgon passerar man gränsen, når toppen och tar det första steget utför mot döden.

Det finns också likheter mellan de två romanerna som ligger närmare detaljnivån. Husets centrala roll finns i ”Daghus, natthus” redan inskriven i boktiteln. I ”Gammeltida” finns ett kapitel som bär namnet ”Husets tid”. Den innersta kärnan där är det här:

Ett hus börjar nämligen vara den dag när dess väggar sluter ett stycke rymd inom sig. Det är denna inneslutna rymd som är husets själ.

Genom ”Daghus, natthus” löper en åder av svamphistorier och svamprecept, ja, för att vara exakt rör det sig mest om recept på giftsvampar. Kapitlet ”Mycelets tid” i ”Gammeltida” verkar korrespondera med denna åder:

Mycelet är dödens liv, förruttnelsens liv, det lever av det som dött.

Året runt föder mycelet sina kalla fuktiga barn, men vackrast är de som kommer till världen om sommaren och hösten.

I ”Daghus, natthus” finns det två tikar som spelar åtminstone skenbart undanskymda roller, men romanen hade haft en annan stämning utan dem. De är ett slags markörer för närvaro och de bidrar till att göra huset till ett hem, även om de ofta är ute och springer i markerna på egen hand. Strängen ”Lalkas tid” i ”Gammeltida” är också en här-och-nu-markör. Kapitlet börjar med meningen: ”Djurens tid är alltid nutid.” Och lite längre fram i texten står det:

Tiden arbetar i människans sinne. Den finns ingenstans utanför. I Lalkas lilla hundhjärna finns ingen sådan fåra, inget sådant organ som skulle kunna filtrera tidens gång. Så Lalka bor i nutiden.

Det går också att upptäcka släktskap över bokgränserna mellan några av personerna. I romanfiguren Izydor i den här romanen verkar embryot till den märkliga duon helgonet Kummernis och hagiografen Paschalis finnas. Liksom på dessa båda utövar religionen och klosterlivet en lockelse på Izydor. Och det könsgränsöverskridande momentet som de här båda gestalterna har gemensamt, finns hos Izydor i gudsbilden:

En dag när Izydor stirrade på sin flik av himlen drabbades han av en insikt. Han förstod att Gud varken var man eller kvinna. Detta förstod han när han uttalade ordet ”Gudom”.

”Daghus, natthus” är för mig inte minst en roman om tid och rum, där rummet bildar ett slags nav som berättelsen och de olika tiderna rör sig kring. ”Gammeltida och andra tider” är en roman om en plats i tiden, en liten polsk by som heter Gammeltida. I vart vädersteck finns en ärkeängel som vakar över byn. Varje kapitel i boken bär ledet ”tid” i sitt namn – ”Axas tid”, ”Misias tid”, ”Izydors tid” för att nämna några av dem. De här tiderna utgör berättelsens strängar – eller om man vill, perukmakerskans hårmaterial. Byn Gammeltida är romanens rum eller med en lite djärvare bild dess huvudsvål som tidssträngarna ringar sig ut ur som hårstrån.

En fascinerande gestalt i ”Gammeltida” är Axa. Hon har på personplanet ingen motsvarighet i ”Daghus, natthus”, men möjligen kan man säga att hon någonstans står i förbindelse med denna roman på idéplanet. Axa är kvinnan utanför samhällets och civilisationens strukturer, hon kommer från ingenstans, har ingen familj, hon gifter sig inte, hon underkastar sig inte någon man. Hon är kvinnan som männen i byn mot sin vilja dras till och i hemlighet går till.

Axa var stor och grann. Hon hade ljust hår och ljus hy som solen inte rådde på. Hon såg alltid folk rakt i synen i sin fräckhet, till och med kyrkoherden. Ögonen hennes var gröna och ett av dem vindade lite åt sidan. Karlarna som tog med Axa ut i buskarna kände sig alltid lite illa till mods efteråt. De knäppte igen byxorna och återvände till krogvärmen röda i synen. Axa ville aldrig lägga sig ned som Herren befallt.

-Varför ska jag ligga under dig, sade hon, jag är din jämlike.

Hon föredrog att luta sig mot ett träd eller krogens trävägg och slängde upp kjolen på ryggen. Då sken hennes ändalykt som en måne i mörkret.

Hon kallades hora eller häxa och människorna i byn skydde henne, männen också, utom i ”svaga stunder”. Hon blev gravid, födde sitt barn i ensamhet nere vid floden. Barnet var dött och Axa begravde det i en grop mellan trädrötter. I sin ensamma gränslösa förtvivlan förenas hon under några ögonblick med världsalltet:

Länge jämnade hon till jorden på graven, och när hon tittade upp och såg sig om hade allt bytt skepnad. Det var inte längre en värld bestående av föremål, av ting och företeelser som existerade sida vid sida. Det som Axa nu såg var en enda kropp, ett enda stort djur eller en enda stor människa som antagit en lång rad former för att knoppas, dö och återfödas. Allting runt henne var en enda kropp, och hennes kropp var en del av denna stora kropp, som var så enorm, så allomfattande och outgrundligt mäktig. I varje rörelse och varje ljud uppenbarade sig denna mäktighet, som med blotta sin vilja skapade något ur intet och lika lätt kunde omvandla något till intet.

I boken finns det fem kapitel som bär namnet ”Axas tid”; i dessa är hon huvudperson, men Axa lever också i många av de andras tider. I den andra Axatiden möter vi Axa där hon bor i ett litet hus tillsammans med en orm, en uggla och en glada. Ormen är den som står henne närmast. Han kallas Gyllenskinn.

Gyllenskinn förälskade sig i Axa. Hennes varma hud värmde ormens kalla kropp och kalla hjärta. Den åtrådde hennes dofter och den sammetslena beröringen av hennes hud, som inte kunde jämföras med något annat på jorden.

Tokarczuk ger oss Axa-ormrelationen som en sensuellt laddad historia full av sugande lockelse. Den tid denna varar bär hon honom med sig överallt kring handleden, kring halsen, kring midjan och på nätterna följer han henne djupt in i drömmarna. Hon kallas nu häxa ännu oftare än förr och hon trängs ännu längre bort från bygemenskapen.

En sommar växer en kvanne, en jättelik ört upp vid hennes hus. En ovanligt varm höstdag förvandlar den sig till en man, som sedan kommer in i huset till Axa om natten.

De lade sig på golvet och gned sig mot varandra likt grässtrån. Sedan satte kvannen Axa på sina höfter och slog rytmiskt rot i henne, allt djupare, och trängde in i hela kroppen, penetrerade hennes minsta vrår och drack dess safter. Han drack ur henne ända till gryningen, när himlen blev grå och fåglarna började sjunga. Då skakades kvannen av en rysning, och dess kropp stelnade till orörlighet, som trä. Det rasslade till i flockarna och över Axas nakna, utmattade kropp regnade torra, stickande frön.

Hösten därpå födde Axa ett stort och vackert barn i ett hörn av huset på huk över ett fång fjolårshö. Barnet doftade kvanne. Det var en flicka som kom att få heta Ruta.

I Axas tredje tid möter vi henne och Ruta i månskenet en höstnatt, där de plockar örter. På Skalbaggskullen möter de Florentynka, en gammal kvinna som lever ensam, för att månen en gång berövat henne allt. Axa berättar för henne att hon drömt att månen talat till henne och sagt att Florentynka skulle bli hennes mor och Rutas mormor. Det är hans sätt att be Florentynka om förlåtelse. Axa ber Florentynka att förlåta månen och det gör hon.

-Månen är bara en mask som solen tar på när den går ut om natten för att se till världen. Månen har kort minne, han kommer inte ihåg vad som hände för en månad sen. Han blandar ihop allting. Förlåt honom Florentynka.

I den fjärde Axatiden dyker ”den onde mannen” upp. Han ser ut som en människa, en man, men han är något annat mer vidsträckt, ett slags handjur utan bestämd identitet eller kanske könsdriften personifierad.

När hon lät honom komma över sig visste hon att det inte var en människa hon kopulerade med. Det var ingen människa, trots mänsklig gestalt, trots de två eller tre mänskliga ord han kunde uttala. När hon blev varse detta greps hon av skräck, men också av upphetsning över att själv förvandlas till en hind, en sugga, en älgko, att hon inte var annat än en hona bland miljarder honor världen över och att hon inom sig hade en hane som miljarder hanar världen över.

I bokens sista Axatid är Axa ensam igen. Ruta har vuxit upp och givit sig av. Vi ser Axa på en slänt utanför byn, där hon ser på hur världen skapar sig själv. Precis som i ”Daghus, natthus” finns i den här romanen ett stråk av betraktelser över materians och tingens beskaffenhet.

I Gammeltida, liksom överallt i världen, fanns det platser där materien skapade sig själv, uppstod ur intet.

Och det är genom Axas ögon vi blickar in i detta mysterium:

Det var bara Axa som visste om det och stannade till på vägen till Jeszkotle för att titta lite hur världen skapade sig själv. Hon fann där märkliga ting och icke-ting: en röd sten, olik varje annan sten, ett stycke kvistrikt trä, några taggiga frön, ur vilka det sedan växte upp ynkliga blommor i hennes trädgård, en brandgul fluga, och ibland bara en doft.

I slutet av kapitlet lyfter sig verkligheten ett slag ut ur sig själv:

Och naturligtvis fanns det i Gammeltida, liksom överallt i världen, en plats där verkligheten rullade ihop sig och lämnade världen, som när luften går ur en ballong.

”Gammeltida” är en roman om livet, om hela livet, om födelse, kärlek, lidande, arbete, om åldrande, förfall, döende och död. Inte minst åldrandet och döendet har fått stor plats här. Flera kapitel i boken skulle kunna beskrivas som fängslande, ja, nästan berusande beskrivningar av åldrandet och döendet. I den här boken liksom återställs den i vår västerländska tradition så ofta rubbade jämnvikten mellan växande och vissnande, mellan utveckling och förfall. Det vilar något buddhistiskt över detta sätt att avbilda världen. Vi ser här – inbäddad i ett myller av annat – en skildring av enheten mellan tillvarons motsatser.

Olga Tokarczuk
Gammeltid och andra tider, 2006
(Prawiek i inne czasy, 1996)
Översättning: Lennart Ilke
Förlag: Ariel

Ady Endre – Herrens ankomst

I det bleka flyktiga novemberljuset har jag läst ytterligare några dikter av Ady Endre. Jag har i sällskap av min trofaste ”mali slavonac” gått längs gatorna här i dimljuset och tänkt på dikternas ord.

Och så har jag valt en dikt igen och försökt mig på att översätta den med hjälp av de italienska, engelska och kroatiska versionerna. Till sist har jag bett min vän Ervin att läsa igenom resultatet och svara på några frågor. Efter det ändrade jag några saker. Här kommer nu först originalet och efter det översättningsförsöket:

Az Úr érkezése

Mikor elhagytak,
Mikor a lelkem roskadozva vittem,
Csöndesen és váratlanul
Átölelt az Isten.

Nem harsonával,
Hanem jött néma, igaz öleléssel,
Nem jött szép, tüzes nappalon
De háborús éjjel.

És megvakultak
Hiú szemeim. Meghalt ifjúságom,
De őt, a fényest, nagyszerűt,
Mindörökre látom.

°°
Herrens ankomst

När jag blev övergiven,
När jag dignade under min själ,
Tog tyst och oväntat
Gud mig i sin famn.

Inte till tromboners klang,
Men med stumt, ärligt famntag,
Inte någon varm, vacker dag
Utan i en krigets natt.

Och de förblindades,
Mina ögon, fåfänga. Min ungdom dog,
Men honom, den strålande, väldige
Jag för alltid ser.

Ady Endre – en dikt om hösten i Paris

Efter den där konserten på Mađarski Institut härom kvällen har jag slungats ut i en annan bana och jag bestämmer inte längre själv målen för mina tankars steg. Jag läser Ady Endres dikter på ungerska, ett språk som är mig helt främmande, såsom en ny och obegriplig kärlek. Fast Miki och jag går ändå längs våra vanliga gator och idag när vi gick längs Pašmanska såg jag den där rosen vid husväggen bland rosmarinbuskarna. Så liten men stark och med högburet huvud.

Hemma har jag lyssnat på Misztrál och stannat för en sång som bygger på Ady Endres dikt om hösten i Paris. Jag har stannat så att jag inte har kommit vidare.

Párizsban járt az Ősz

Párisba tegnap beszökött az Ősz.
Szent Mihály útján suhant nesztelen
Kánikulában, halk lombok alatt
S találkozott velem.

Ballagtam éppen a Szajna felé
S égtek lelkemben kis rőzse-dalok.
Füstösek, furcsák, búsak, bíborak
Arról, hogy meghalok.

Elért az Ősz és sugott valamit,
Szent Mihály útja beleremegett,
Züm, züm: röpködtek végig az úton
Tréfás falevelek.

Egy perc: a Nyár meg sem hőkölt belé
S Párisból az Ősz kacagva szaladt.
Itt járt s hogy itt járt, én tudom csupán
Nyögő lombok alatt.

Och jag har letat fram olika översättningar utom den kroatiska som jag har här. Jag har läst en tysk, en italiensk, en fransk och en engelsk, alla mycket olika och egentligen känns ingen av dem riktigt övertygande, så jag vet att jag trampar lite ut i luften när jag nu försöker mig på en svensk. Å andra sidan så går det som inte blir bra alltid att förbättra.

Hösten har gått genom Paris

Hösten smög sig in i Paris igår
Den gled tyst längs Saint Michel
I hettan, under det låga lövverket
träffade den mig.

Just då jag släntrade ner mot Seine
Med sånger glödande i själen
Dunkla, underliga, sorgsna, violetta
Om min död.

Hösten hann viskande upp mig
Medan marken under Saint Michel skälvde
Vrr, vrr: längs gatan virvlade de,
De sorglösa löven.

I ett nu: sommaren lät sig inte förjagas
Skrattande övergav hösten Paris.
Att den var här vet bara jag
under det suckande lövverket.

Ady Endre och Misztrál

Igår kväll var jag på Mađarski Institut och lyssnade på gruppen Misztrál som sjöng dikter av Endre Ady (eller Ady Endre, som man säger på ungerska – ”det stora kommer före det lilla ju”). Det här året är det hundra år sedan han dog – ung. Salen på institutets övervåning var nästan helt full, men jag fick ändå en bra plats, som Gabi pekade ut åt mig. Hon skötte organisationen, så hon hade egentligen inte tid med mig. Jag fick ett häfte i mina händer med dikter av Ady Endre på ungerska och i kroatisk översättning av Enver Čolaković och Borna Marčac.

Jag bläddrade och försökte läsa lite och jag tittade på de vackra bilderna. Och jag såg mig om bland publiken och jag kände igen några, bland andra en student som läser både ungerska och svenska. Tiden rann förbi sju och jag kände den ungerska tiden, där ingen liksom kan komma in i framtiden, där det går lite bakåt, när man vill närma sig något. Ja, detta hör till mina fantasier, men fantasier seglar på verklighetens hav. Men till sist – när är det? – gick Gabi och den ungerske lektorn i Osijek fram och öppnade evenemanget. Och in på scenen kom Misztráls fem medlemmar. Och så började det med höjdpunkten, ja, och allt som kom sedan stannade där i ett evigt crescendo. Nej, och jag kan inte beskriva det som hände – energin, den djupa intensiteten, känslan av att vara i en strömmande flod. Jag var helt i sångernas, musikens och rytmernas våld.

Och nu gör jag en paus och mumlar lite om varför jag oftast undviker musik: Musiken trampar lätt sönder något som är bräckligt i mig och om jag inte ser upp och släpper in den, kan allt annat plötsligt vara borta. Ja, fast nu i den här brinnande stunden fick det bli som det blev och det dröjde ända till den här dagens eftermiddag innan jag kunde göra något annat, något vanligt igen. Misztrál och deras sånger fyllde allt och spände väggarna i tillvaron. Jag förstod inte orden i sångerna och jag förstod inte heller att de också sjöng andra sånger än Ady Endres. Ingen som inte kunde ungerska förstod det. Först efteråt fick jag veta det av Gabi. Och jag tänkte mitt i allt hela tiden på Ady Endre, att det var han som talade i sångerna. Och jag kände ett slags svindel neråt mot stora djup.

När jag omskakad kom hem igår kväll – denna avlägsna kväll – tog jag fram häftet, tittade på bilderna igen och valde en. Den här:

Och så valde jag en dikt som jag vet blivit sjungen under kvällen och jag la den på huvudkudden för att drömma om den till nästa dag, som är den här dagen. Jag läste den på ungerska:

Őrizem a szemed

Már vénülő kezemmel
Fogom meg a kezedet,
Már vénülő szememmel
Őrizem a szewedet.

 
Világok pusztulásán
Ősi vad, kit rettenet
Űz, érkeztem meg hozzád
S várok riadtan veled.

 
Már vénülő kezemmel
Fogom meg a kezedet,
Már vénülő szememmel
Őrizem a szewedet.

 
Nem tudom, miért, meddig
Maradok meg még neked,
De a kezedet fogom
S őrizem a szemedet.

Och sedan på kroatiska:

Čuvam tvoje oči

Rukama ostarjelim
Već držim ruke tvoje,
Očima ostarjelim
Već čuvam oči tvoje.

Na smaku svjetova ja,
Pradivljak, kojeg gone
Užas, tebi stig’o sam
Te plaho ondje stojim.

Rukama ostarjelim
Već držim ruke tvoje,
Očima ostarjelim
Već čuvam oči tvoje.

Ne znam zašto, dokle
Ostajem ti još ovdje,
No držim tvoje ruke
Te čuvam oči tvoje.

(översättning: Borna Marčac)

Med lite hjälp av ordboken förstod jag den kroatiska ganska bra och jag kunde somna. Och den här dagen har jag hittat den på tyska, italienska och engelska också. Och sedan har jag använt den där magiska formeln för att komma närmare originalet och skaparen. Jag har alltmedan tvivel och tvekan avlöst varandra förmått dikten att tala svenska.

Jag vakar över dina ögon

Med mina redan åldrande händer
Håller jag din hand
Med mina redan åldrande ögon
Vakar jag över dina.

Genom störtande världar
Som ett jagat urvilddjur
Kom jag till dig
Och väntar nu med dig i skräck.

Med mina redan åldrande händer
Håller jag din hand
Med mina redan åldrande ögon
Vakar jag över dina.

Jag vet inte varför eller hur länge
Jag kommer att vara hos dig
Men jag håller din hand
Och vakar över dina ögon.

Tittar man på själva skriftbilden verkar stroferna i den svenska versionen ha för långa armar.

Viktor Žmegač

Egentligen känns det som om jag redan tidigare skrivit den här texten, men jag hittar den ingenstans, så den finns kanske inte eller så finns den bara som oskriven. Idag mötte jag honom igen. Han är lång och mager och mycket gammal och som vanligt gick han lite böjd, kanske böjdare än någonsin. En stund efter att vi passerat varandra fick jag impulsen att ta en bild. Om man tittar mycket noga kan man någonstans i mitten av bilden se en människa med en tygkasse hängd på ena axeln. Ja, att det är en tygkasse kan man inte se på bilden, men jag såg den när han gick förbi Miki och mig.

Jag vet – jag undrar hur, kanske genom Vesna – sedan ganska länge, att han heter Viktor Žmegač och att han vet mycket om tysk litteratur. På nätet har jag läst att han är född Slatina 1929 och att han gick på gymnasiet i Virovitica och Osijek. Hans far var kroat och hans mor var tyska. Han studerade germanistik i Zagreb och Göttingen. (Jag var småbarn i Göttingen under kanske samma tid.) Sedan doktorerade han i Zagreb och undervisade i många år på universitetet här. Han skrivit om Rilke, Brecht, Goethe, Schiller, Kafka och många fler. Det har jag också läst på nätet.

I slutet av förra århundradet var jag med min dåvarande man en gång på besök hos mina vänner Jelena och Arne i Berlin. Det var på den tiden när jag undervisade i tysk litteratur på en ganska usel högskola i Sverige. Arne och jag stod vid en av bokhyllorna och han pekade på en rad med böcker som alla såg likadana ut, de var band i serien ”Geschichte der deutschen Literatur vom 18. Jahrhundert bis zur Gegenwart”. Jag tror i alla fall att det var så de hette. Arne frågade om jag ville ha dem och så uttalade han det för mig främmande namnet Žmegač, Vikor Žmegač, ja, det var författaren eller kanske utgivaren av den långa raden böcker. Jag har för mig att jag i bakgrunden hörde M.A. Numminen sjunga ”Wovon man nicht sprechen kann, davon soll man schweigen”, men kanske minns jag fel. Jag tackade ja och sedan kom böckerna att stå i en bokhylla i Vänersborg och då och då slog jag upp något i dem. Jag minns att jag vid något tillfälle läste om Robert Walser där.

Och i min nutid i det här hörnet av Sigečica tänker jag ibland att nästa gång när jag möter honom ska jag fråga honom om ja, om något i den tyska litteraturen, kanske om vad han tänker om Fontane, eller något om Goethes ”Faust” eller så skulle jag fråga honom om hans tid i Göttingen eller om Hainberg som är en sagoplats från min barndom. Det kommer nog inte att hända.