De döda: Christian Kracht

I förrgår publicerades denna text i Hufvudstadsbladet, så nu visar jag den hos mig. Eftersom jag gärna vill stödja denna tidning så rekommenderar jag er som är prenumeranter att läsa texten där och er som inte är det att åtminstone fundera på om en sådan prenumeration inte kunde vara något.

1IMG_5488

Christian Krachts roman ”De döda” har två huvudpersoner, den schweiziske regissören Emil Nägeli och den japanske kulturbyråkraten Masahiko Amakasu. I bokens första del får vi inblickar i dessa bådas stympade, kringskurna och delvis traumatiska barndomsvärldar, deras faderskomplex och kontaktlöshet. Det är de två som är romantitelns döda och i en scen ganska sent i romanen möts de för första gången och ser in i varandra som i en spegel och båda vet om sig själva och varandra: ”De döda är oändligt ensamma varelser, det finns ingen sammanhållning mellan dem, de föds ensamma, dör och återföds även ensamma.”

Händelserna utspelar sig på 1930-talet och spelplatserna är fördelade mellan Tyskland och Japan men av och till är vi också i Schweiz och mot slutet i Kalifornien. Persongalleriet innehåller inte bara fiktiva figurer utan även en rad gestalter hämtade från den historiska verkligheten som regissören Fritz Lang, ett antal nazi-koryféer som exempelvis Alfred Hugenberg, vidare filmteoretikern Siegfried Kracauer och filmkritikern Lotte Eisner – dessa båda flyr i romanen från Tyskland på grund av sin judiska börd – och så Charlie Chaplin, som tilltänkt mordoffer och mördare. För övrigt har också den japanska huvudpersonen Masahiko Amakasu en historisk förebild. Ett grundstråk i handlingen belyser tidens övergång från stumfilm till ljudfilm och därvid följer Kracht också andra förlopp i Nazi-Tyskland och landets senare allierade Japan. Och det pågår en kamp mellan Hollywood och den gamla, möjligen döende, stumfilmsestetiken som man i Japan vill hålla fast vid och därför söker japanerna stöd i den tyska filmvärlden. I ett brev till det tyska filmbolaget UFA sätter Amakasu – lätt äcklad över sin formulering – en skurril mening rörande ett samarbete mellan de båda ländernas filmindustrier på pränt, en mening som mynnar ut i orden: ”en axel av celluloid mellan Tokyo och Berlin.”

Romanen börjar med ett självmord begånget enligt stränga rituella regler och den slutar med ett hafsigt genomfört självmord, som kanske delvis är en olyckshändelse. Det förra i Tokyo, det senare utanför Hollywood. Enligt författaren följer romanhandlingens struktur den japanska no-teaterns mönster och inne i textflödet finns en beskrivning av no-teaterns principer. Det är Chaplins japanske betjänt som talar:

”det essentiella i no-teater är konceptet jo-ha-kiū, vilket innebär att händelsernas tempo i den första akten, jo, till en början är långsamt och löftesrikt, sedan, i nästa akt, ha, ökar, och på slutet, i kiū, utan vidare och så raskt som möjligt når höjdpunkten.”

Åtminstone när det gäller det sista av bokens tre avsnitt är detta helt urskiljbart. Det är mycket kort och förloppets figurer spolas hastigt bort.

En form av översikt får man via ett snabbt snitt rakt genom textmassan från en punkt i Nägelis barndom, där han ligger och drömmer på en sidensoffa med blicken mot molnens bulliga mönster och med ens ”får visshet om sin speciella gåva, att en enda gång i livet kunna kasta en förbannelse över någon, men då gick förbannelsen också i uppfyllelse till hundra procent” till en punkt alldeles i slutet av romanen, där han utslungar denna förbannelse som sedan snabbt och kiū-aktigt når sin fullbordan.

Längs textens väg verkar speglar finnas utplacerade, ibland explicit men oftast mer förtäckt. Den mest påfallande spegelscenen, som också innehåller ett slags interpretation, äger rum hos en japansk frisör, som Nägeli besöker vid sin ankomst till Japan och där han låter frisören kalraka honom. Till sist inbjuds han att spegla sig för att se på resultatet:

”Två agatinramade golvspeglar, noggrant förhängda med gasväv, då det bland vissa, snarast gammalmodiga japaner, finns en något delikat övertro på en direkt förbindelse mellan avbilden och den mänskliga själen, hänger exakt mittemot varandra. Nägeli ställer sig mellan spegelduetten(?), och när hans bild hundrafalt förlorar sig i oändligheten blir hans ögonfransar fuktiga.”

Andra gånger visas samma händelse speglad i två sinnen, som scenen med Nägeli och hans flickvän Ida en sommardag vid Östersjön, en scen vi först ser som en bild av närmast extatisk lycka ur Nägelis perspektiv och sedan kanske sextio sidor senare som ett sorgligt groteskeri genom Idas minne.

Hela romanen är ytterst sinnrikt konstruerad och den är genomkorsad av anspelningar och ledmotiv. Gestalter ur Goethes ”Faust” dyker upp och försvinner, Eichendorff är där i klockklangen över en stilla nejd och figurer ur ”Nibelungenlied” skymtar fram från ett slags ”passato remoto”. Och Hölderlin får ge det dunkla slutackordet ”som en eld som sover i kiselstenar”. Det finns också en annan typ av musikaliska motiv, treklanger som återkommer genom boken och dyker upp i tre variationer jo-ha-kiū, fi-di-bus och ve-ri-tas. Kanske avbildar de tingens andning. Eller så vill författaren kittla oss lite i hjärnbarken. Sedan tycker jag mig kunna identifiera en mörk manande underström som ett par gånger genom romanens kapitel droppar ut ur sitt fördolda, alltid med samma besvärjande röst. En gång grubblar Nägeli över filmens möjligheter att låta oss ”skönja det mörka, underbara, förtrollade ljuset bakom tingen”. En annan gång lyssnar han till en japansk författare som, medan han masserar hans axlar, talar om ”det stora bruset bortom Gud”. En tredje gång är det Amakasu som simmande mot döden ur havsdjupet förnimmer ”denna planets mästarljud”. Och så allt detta nagelbitande medan Nägeli heter just Nägeli.

Språkytan är snirkligt ciselerad, beskrivningarna oscillerar mellan utsökt raffinemang och överlastad svulstighet och ibland frågar jag mig om författaren driver med oss läsare och väntar på att någon äntligen ska ropa stopp, men jag vet också att det inte blir jag. Att översätta dessa kaprioler kan naturligtvis inte ha varit lätt, men här och där undrar jag ändå.

Den japansk-tyska ”celluloidaxeln” rinner i romanens slut ut i Nägelis film ”De döda”, en film som består av disparata fragment från Nägelis tid i Japan och den visas i råversion för en inte alltför stor skara människor i en oansenlig lokal: ”Inte alla åskådare håller sig vakna.” Och nästa dag kallas Nägeli i vissa tidningar för avantgardist eller surrealist.

°°

Christian Kracht
De döda, 2018
(Die Toten, 2016)
Översättning: Anna Bengtsson
Förlag: Ersatz

Sarajevski Marlboro

Nej, idag översätter jag inte, nu måste alla försökstexterna ligga till sig lite. Och jag har hittat ett annat sätt att hålla min flyktvilja i schack. Jag läser – med stor möda – Sarajevski Marlboro av Miljenko Jergović. Det är en samling korta berättelser från tiden för kriget här på Balkan. Kriget är emellertid inte huvudperson utan det är en rad skenbart obetydliga händelser i vanliga människors liv som berättarljuset glider hit och dit över. Jo, kriget finns där hela tiden men mest som en mörk bakgrund fast ibland spricker något av det igenom in i det som berättas. Och jag förstår inte allt jag läser, fast jag slår envist upp massor av ord, skriver listor, tittar på dem, läser om stycken gång på gång tills bilderna klarnar. Det är lite som att vrida på och ställa in ett kikarsikte. Jag läser inte berättelserna i den ordning de finns i boken utan väljer undan för undan efter titlar och kanske efter längd – det vill säga korthet. Just nu läser jag ”Putovanje” (Resa).

1IMG_5446

Chronica

Jag har idag inget att säga om min egen tillvaro, så jag gläntar lite på dörren till min översättarlya. Dikten jag har valt för ikväll hör inte till dem jag förstår bäst ur Else Lasker-Schülers diktarvärld, men jag är tagen av det storslaget dunkla, av diktens kosmiska andning. Mycket anspelar på texter ur Bibeln, samtidigt som en del är självbiografiskt eller familjebiografiskt. Och jag behöver väl inte säga att översättningen är ett försök?

Chronica

Mutter und Vater sind im Himmel –
Amen.
Drei Seelen breiten
Aus stillem Morgenträumen
Zum Gottland ihre Wehmut aus; –
Denn drei sind wir Schwestern,
Die vor mir träumten schon in Sphinxgestalten
Zu Pharaozeiten; –
Mich formte noch im tiefsten Weltenschoß
Die schwerste Künstlerhand.
Und wisset wer meine Brüder sind?
Sie waren die drei Könige, die gen Osten zogen
Dem weißen Sterne nach zum Gotteskind.
Aber acht Schicksale wucherten aus unserem Blut.
Vier plagen uns im Abendrot,
Vier verdunkeln uns die Morgenglut,
Sie brachten über uns Hungersnot
Und Herzensnot und Tod.
Und es steht:
Über unserem letzten Grab ihr Fortleben noch,
Den Fluch über alle Welten zu weben,
Sich ihres Bösen zu freuen.
Aber die Winde werden einst ihren Staub scheuen.
Satan, erbarme dich ihrer.

1. P1110965

Chronica

Mor och far är i himmelen –
Amen.
Tre själar breder
Av stilla morgondrömmar
Sitt vemod ut till Gudalandet; –
Ty tre är vi systrar,
Som före mig drömde i sfinxgestalter
I faraotider; –
Mig skapte i världsskötets djupaste djup
Den tyngsta konstnärshand.
Och vet ni vilka mina bröder är?
De var tre konungar som till Österland drog
Hän mot den vita stjärnan till barnet av Gud.
Men åtta öden frodades i vårt blod.
Fyra plågar oss var afton röd,
Fyra fördunklar varje morgonglöd,
De kom till oss med hungersnöd
Med hjärtenöd och död.
Och det står:
Att över vår sista grav deras fortbestånd
Ska väva förbannelse över all vår värld,
Finna glädje i egen ondska.
Men vindarna kommer en gång att sky deras stoft.
Satan, förbarma dig över dem.

°°
Om någon är intresserad av en tydning av dikten, så finns här några rader av Karl Jürgen Skrodzki. Jag översätter dem inte, för nu får det räcka för ikväll:

Mit dem Titel »Chronica« spielt Else Lasker-Schüler auf die beiden Chronikbücher des Alten Testaments an: Diese enthalten eine bis auf die Erschaffung des Menschen zurückgreifende genealogische Darstellung der Geschichte des Volkes Israel. Im Mittelpunkt stehen das Wirken König Davids, der die kanaanäische Festung Jerusalem eroberte und sie zur königseigenen Stadt, zur »Stadt Davids«, erhob, und die Erbauung des Ersten Tempels in Jerusalem durch Salomo. Am Schluß des Gedichts steht die (lateinische) Aufforderung: »Satanas miserere eorum!!« (»Satan, erbarme dich ihrer!!«) Diese dürfte an den Psalm 51, den Psalm der »Bitte um Vergebung und Neuschaffung«, anknüpfen. In der lateinischen Bibel beginnt der Psalm mit den Worten: »Miserere mei, Deus, secundum misericordiam tuam« (»Sei mir gnädig, o Gott, in deiner Güte«).

In freier poetischer Assoziation verknüpft Else Lasker-Schüler Motive des Alten und des Neuen Testaments mit der ›Genealogie‹ ihrer Familie: Die »acht Schicksale« – biographisch auf die Eltern Else Lasker-Schülers und deren sechs Kinder zu beziehen – erinnern an die zehn »Plagen«, die Ägypten vor dem Auszug des Volkes Israel bedrohten (2. Mose [Exodus] 7–12); die »drei Könige, die gen Osten zogen«, an die »Weisen aus dem Morgenland«, die von Herodes nach Bethlehem gesandt wurden (Matthäus 2,1–12). Der »Stern«, der den »Weisen« im Bericht des Neuen Testaments den Weg wies, wird bei Else Lasker-Schüler zu einem »brennenden Wüstenwind«: Bei der Wanderung der Israeliten von Ägypten in das ihnen verheißene Land Kanaan zog Gott »vor ihnen her, bei Tag in einer Wolkensäule, um ihnen den Weg zu zeigen, bei Nacht in einer Feuersäule, um ihnen zu leuchten« (2. Mose [Exodus] 13,21). Pharao (»Pharaozeiten«) ist die im Alten Testament gebräuchliche, die hebräische Form des altägyptischen Königstitels. Von »Sphinxgestalten« ist weder im Alten noch im Neuen Testament die Rede. Der Sphinx (männlich) ist in der ägyptischen Mythologie eine Mischgestalt aus Löwenkörper und Menschenhaupt, durch die das besondere Wesen der ägyptischen Könige ausgedrückt werden sollte, das höchste physische Kraft und Denkvermögen verband. Bei der Übertragung in die griechische Mythologie wird die Sphinx (weiblich) zu einem den Menschen bedrohenden Dämon: Wer ihr Rätsel nicht zu lösen vermag, wird von der Sphinx verschlungen.

Für »Chronica« eine bündige Formel zu finden, die den Gehalt oder die Aussage des Gedichtes beschreibt, dürfte kaum gelingen. Es ist vielmehr das poetische Spiel mit den Kräften der Weltordnung, das die Gedichte Else Lasker-Schülers zu Anfang des Jahrhunderts charakterisiert. Im Gedicht »Im Anfang«, dem letzten Gedicht des Buches »Styx«, heißt es: »In den Himmel sperrte ich Satan ein / Und Gott in die rauchende Hölle ein.« Und am Schluß schreibt die Dichterin: »Würde 10.000 Erdglück geben, / Noch einmal so gottgeboren zu leben, / Ja! Ja! / Als ich noch Gottes Schlingel war!«

Karl Jürgen Skrodzki, August 2000

Mein Liebeslied – översättningsförsök

Jag har tagit fram Else Lasker-Schülers dikt Mein Liebeslied igen och jag har under dagen slagits med ett försök till en svensk version. Ja, jag har verkligen kämpat och ändå finns det några svåra knutar kvar, kanske kan jag inte lösa dem. För att tvinga fram en bättre lösning än den jag i just detta ögonblick har, lägger jag upp originalet och där under försöket. Egentligen ber jag inte om hjälp nu, utan jag gör detta för att jag hoppas att om jag tar ut översättningen ”ur kammaren”, så kommer jag att hitta nya lösningar. Mina ögon kommer att se mer. Det är min förhoppning.

Mein Liebeslied

Wie ein heimlicher Brunnen
Murmelt mein Blut,
Immer von dir, immer von dir.

Unter dem taumelnden Mond
Tanzen meine nackten, suchenden Träume,
Nachtwandelnde Kinder,
Leise über düstere Hecken.

O, deine Lippen sind sonnig…
Diese Rauschedüfte deiner Lippen…
Und aus blauen Dolden silberumringt
Lächelst du… du, du.

Immer das schlängelnde Geriesel
Auf meiner Haut
Über die Schulter hinweg –
Ich lausche…

Wie ein heimlicher Brunnen
Murmelt mein Blut.

ansikte bakhuvud kopia

Min kärleksvisa

Som en hemlig brunn
Mumlar mitt blod,
Alltid om dig, alltid om dig.

Under den tumlande månen
Dansar mina nakna, sökande drömmar,
Sömngångarbarn,
Tyst över dystra häckar.

O, dina läppar är fulla av sol…
Dina läppar doftar av rus…
Av blånande flockblomster silveromsluten
Ler du… du, du.

Alltid detta risslande porlande
På min hud
Bort över skuldran –
Jag lyssnar…

Som en hemlig brunn
Mumlar mitt blod.

David und Jonathan

Dagen har varit rik både på både det mänskliga och det hundliga. Christine har varit här och Miki har varit här och ännu några timmar är han med mig, fast han sover nog hos Vesna inatt. Visst har vi arbetat med texter Christine och jag, men vi har också fört långa ringlande samtal genom livets alla lager och Miki har varit med oss och visat sin krulliga glädje.

Nu kommer en tid som kanske blir svårare än den som varit i den här benbrottstiden. Den ena och den andra och kanske en tredje av mina hjälpare reser bort och det blir svårare för mig att få ihop dagarna, särskilt Miki-sidan av dagarna. Ena stunden försöker jag få ihop nätet och skriver och ringer hit och dit, andra stunden försöker jag vila i ögonblickets glömskepaus. Och jag tar ofta skydd i Else Lasker-Schülers diktvärld. Igår genomsökte jag dikten David und Jonathan och jag lägger den och mitt försök till en översättning av den här nu:

David und Jonathan

In der Bibel stehen wir geschrieben
Buntumschlungen.

Aber unsere Knabenspiele
Leben weiter im Stern.

Ich bin David,
Du mein Spielgefährte.

O, wir färbten
Unsere weißen Widderherzen rot!

Wie die Knospen an den Liebespsalmen
Unter Feiertagshimmel.

Deine Abschiedsaugen aber –
Immer nimmst du still im Kusse Abschied.

Und was soll dein Herz
Noch ohne meines –

Deine Süßnacht
Ohne meine Lieder.

1eMuseumPlus

David och Jonathan

I Bibeln står vi skrivna
Glansomslingrade.

Men våra gosselekar
lever vidare i stjärnan.

Jag är David,
Du min lekkamrat.

O, vi färgade
Våra vita vädurshjärtan röda!

Som knopparna på kärlekspsalmen
Under helgdagshimlen.

Men dina avskedsögon –
Alltid tar du i kyssen stilla avsked.

Och vart ska ditt hjärta
Nu utan mitt –

Din lustnatt
Utan mina sånger.