Josefgatan

Adam Zagajewski går längs Josefgatan och jag följer honom osynlig. Också jag vill se in i Josefs drömmar. Och sparvarna är Zagajewskis speciella små gråfjuniga fåglar och döden är ofta så livlig, en gång tror jag han lät den kasta snöboll.

När jag tänker på Zagajewski så blickar jag framåt.

Josefgatan

Ofta går jag Josefgatan fram, går in i Josefs drömmar,
försöker alltjämt utröna vart den leder,
denna underliga gata som svänger
där ingenting finns, och jag undrar vem jag är,
en förbipasserande, som inte blir långvarig.
Lycka och sorg här samlade kommer inte
att rädda någon, hur rik skörden än blir.
Åren förgår, jag är kvar, minnet osäkert,
på marken ligger ohörda böner,
sparvarna är ett bräckligt emblem för evigheten,
regnet är bara en hågkomst, här går silhuetter
av okända personer, de kastar ingen skugga.
Mot kvällen falnar ljuset, och döden
kommer farande fort i en hög vagn och skrattar.

Och ja, dikten är översatt av Anders Bodegård.

Adam Zagajewski – några rader till

Igår dog Adam Zagajewski och jag vill fortsätta att hylla honom och hans verk, så jag har letat fram en text som jag skrev 2011 om som publicerades i Hufvudstadsbladet då – det är alltså en mycket senare text än den jag visade igår och ändå är det också en gammal text och jag har läst mycket mer sedan dess och en av böckerna på bilden jag visar fanns då inte ännu – inte på svenska.

Någon gång i början av 1990-talet ägde mitt första möte med Adam Zagajewskis textvärld rum, då jag av en händelse stötte på essäsamlingen ”Två städer” (1991). I den läste jag om författarens halvt undermedvetna hemlängtan till staden han inte mindes, inte kunde minnas, eftersom han var ett spädbarn när han lämnade den. Den staden var det då polska Lwów, dagens Lviv i Ukraina. Zagajewskis nya hemstad blev det fram till krigsslutet tyska Gleiwitz, som nu är Gliwice i västra Polen. Jag läste om hur han, trots många hinder, i någon mån lyckades slå rot i den nya staden. Och en rad människor, på olika sätt fängslande och tilldragande, framträdde undan för undan för mig på bokens sidor. Den gestalt som gjorde starkast intryck på mig i boken var faster Wisia, Zagajewskis farmors syster: ”Hon var bräckligheten själv. Smal, opraktisk; ingenting kunde hon, om man bortser från franskan. Barn tror jag hon närmast ogillade, men vi barn gillade henne, för hon liknade inte de andra vuxna.”

Ungefär tio år senare läste jag ”Törst” (2003), en diktantologi i Anders Bodegårds översättning och efter det läser jag egentligen hela tiden Zagajewski och jag vill genom ett litet citat ur dikten ”Postumt opus” försöka visa varför. Dikten börjar som en tågresa genom Holland och Belgien med utblickar över ett landskap och en och annan förströdd titt på dem som befinner sig inne i tåget – ”de mobila businessmännen” och tågvärdinnan som kommer med kaffet. Så småningom tonar ett vi fram: ”minns du, vi lyssnade tillsammans på musiken och löftet, som vi så gärna ville tro på.” Och så mot slutet av tredje strofen förtätas stämningen till ett stilla dunkelt lyckorus:

Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.

Adam Zagajewski är en av det nutida Polens främsta diktare – och det vill inte säga lite med tanke på hur många framstående författare och poeter landet har idag – men han är också en stor essäist och aforistiker. På svenska har två essäsamlingar utkommit och fyra lyrikvolymer, av vilka den fjärde är ”Antenner i regn” och den innehåller dikter ur hans senaste tre samlingar. Det är Anders Bodegård som gjort urvalet (även denna gång) och det är han som med sitt absoluta gehör ger en svensk röst åt dikterna.

Men nu är det så här med Zagajewskis dikter, att de dels förvisso har en omedelbar trollkraft, men i ännu högre grad är de så mättade med bilder, innehåll och liv att det tar trehundra läsningar, innan man kommer dem så nära att man är hemma i dem. Därför blickar jag, medan jag läser denna nya krets av dikter, ”Antenner i regn”, om och om liksom hjälpsökande tillbaka in i ”Törst” – ”den tunga solen rullar västerut på cirkuskärror” – och ”Elektrisk elegi” – ”djurens dröm omger oss som framtiden” –, där jag är bofast och känner vägarna. Och jag frågar dem om det också i den här samlingen är så att jag kommer att kunna gå in där genom vilket hål som helst och då vara överallt. Och om tiden är öppen både bakåt och framåt. De tiger vist och jag läser efter deras outsagda anvisningar.

Jag släntrar längs gatorna från ”Återkomst”, smakar på deras namn: Karmelitergatan, Tjänstemannagatan – som är en kärlekens gata – lyssnar på ljuden och kastar långa blickar efter de förbipasserande, för de är från en annan tid. Jag betraktar porträtten från den mittersta samlingen ”Antenner”: Blake, Brodsky, Hudson River och självporträttet ”inte fritt från tvivel”. Jag känner de svagt vibrerande hälsningarna genom antennerna och stannar i andakt vid dikten ”Antenner i regn” och väljer ut ett litet avsnitt:

Läser Miłosz vid öppet fönster. Plötsligt visslar svalorna.

Helgonbilder under lindarna; här ber bina.

Så går jag på gator igen i Paris, i Berlin, i Gliwice, i Kraków, i Lwów och från ”vita contemplativa” till ”vita contemplativa” i samlingen ”En osynlig hand” och gläds över att få veta: ”Fjärilar har inga traditioner”.

På ett särskilt sätt griper mig dikten till fadern, ”Nu när du har tappat minnet”. Några av de senare raderna lyder så här:

…det var som om vi såg hela världen,
utan gränser, med lugn andhämtning, himmelsblå, fulländad,
tydlig och dimmig på samma gång, nära och fjärran;
vi kände planetens klotrundhet, vi hörde måsarna
som lekte lugnt och långsamt svävade
i luftens varma och kalla strömmar.

Det är sant att man på lyckligt sätt kan vistas i de här dikterna, som på luftiga balkonger öppna mot tider och platser, men de rymmer också, och det är kanske det största, en stor kärlek till människan.

Adam Zagajewski

För ganska många år sedan, då jag ännu läst väldigt lite av honom, skrev jag en text om Adam Zagajewski. Senare har jag kommit att läsa nästan alla hans diktsamlingar (i Anders Bodegårds översättning) och så länge Nobelpriset tedde sig som något betydelsefullt var han alltid min kandidat, år efter år. Nu är han död och inga fler dikter kommer att ges oss av honom. Jag visar min gamla text och en bild på den första diktsamlingen jag läst av honom. På försättsbladet finns en hälsning, men den visar jag inte.

Adam Zagajewski är en av det nutida Polens främsta poeter. Vid slutet av 60-talet påbörjade han sin litterära bana och anslöt sig vid den tiden också till gruppen ”Nya Vågen”/”Generation 68”. Gruppens mål under parollerna ”säg sanningen” och ”tala direkt” var bland annat att förnya polsk litteratur i sanningens och realismens tecken och att demaskera propagandans språk. Till en början skrev Zagajewski mest litteraturteoretiska och litteraturkritiska texter – den första lyriksamlingen utgavs först 1972 och den andra kom 1975. Det politiska läget i Polen mellan 1975 och 1990 omöjliggjorde vidare publiceringar i landet och han kunde under denna period endast ge ut sina dikter via inofficiella kanaler utomlands. I sin senare diktning har han på många sätt lämnat den mer renodlade realismen bakom sig och hans poesi har i sin nuvarande form starkt impressionistiska drag med ett rikt och originellt bildspråk.

Någon gång i början av 90-talet köpte jag en bok på det årets bokrea. Boken heter ”Två städer” och är skriven av just Adam Zagajewski. Jag visste vid den tidpunkten ingenting om författaren. Vad var det då som gjorde mig nyfiken? Boktiteln kanske, tillsammans med det sepiafärgade fotot på omslaget. Fotot föreställer en stadsgata med ganska mycket folk som står i små spridda klungor. Byggnaderna längs gatan, särskilt ett slags litet torn som i förhållande till de övriga husen skjuter ut en aning mot gatan, har något lockande och fantasieggande över sig: I vilken stad finns den här gatan, eller fanns? Jag ögnade igenom texten på baksidan och blev intresserad på allvar. De två städer det är fråga om är Lwow/Lviv och Gleiwitz/Gliwice – i den första är författaren född, i den andra växte han upp. Han föddes i Lwow i Polen och några månader senare, när familjen lämnat staden, låg den i Sovjetunionen (idag ligger den i Ukraina). Staden han kom till hade till strax innan han anlände varit en del av Tyskland – vid familjens ankomst låg den i västra Polen.

Jag läste boken, läste om författarens halvt undermedvetna hemlängtan till staden han inte mindes, inte kunde minnas, eftersom han var ett spädbarn när han lämnade den. Jag läste om hur han, trots många hinder, lyckades slå rot i den nya staden. Och en rad människor, på olika sätt fängslande och tilldragande, tonade undan för undan fram för mig. Den gestalt som kanske gjorde starkast intryck på mig var faster Wisia, Zagajewskis farmors syster: ”Hon var bräckligheten själv. Smal, opraktisk; ingenting kunde hon, om man bortser från franskan. Barn tror jag hon närmast ogillade, men vi barn gillade henne, för hon liknade inte de andra vuxna.”

Först på hösten 2003 kom jag att verkligen få upp ögonen för Zagajewski och hans författarskap. På bokmässan i Göteborg stod han den ena kvällen på ett litet podium och läste ett urval av sina dikter. Han läste dem på polska. Agneta Plejel stod ett par steg ifrån honom och läste efter varje dikt Anders Bodegårds översättning av den till svenska. Kanske förekom det lite engelska också; jag minns inte. I alla fall var det en fascinerande ”föreställning” – stundtals tyckte jag att jag förstod dikterna direkt på polska – och jag hade med mig diktsamlingen ”Törst” hem.

Den korta dikten ”Linje fyra” har ett ganska mörkt innehåll, kanske handlar den om livets färd mellan intet och intet. Och ändå har det mittersta partiet något glatt uppnosigt över sig och lyder så här:

På linjen porte de Clignancourt –
porte d’Orléans känns alltid en lukt
av bränt papper; en nyfiken råtta
på Saint Michelstationen tycks fråga:
Mina damer och herrar, vilket århundrade befinner vi oss i?

De här raderna fick mig att liksom tyst skratta till inombords – det är något absurt storslaget över råttans fråga med den pompösa inledningen ”mina damer och herrar” och själva frågan ”vilket århundrade befinner vi oss i?” ger i sig en känsla av svindel och här är den dessutom ställd av en råtta eller tycks åtminstone vara det.

I dikten ”Persefone” tar poeten upp ett klassiskt tema, men ger samtidigt denna myt nytt liv. Slutraderna har något strålande enkelt och klart över sig, som om det bara är så här man kan skriva om detta:

På nytt går Persefone under jorden,
och på nytt drar samma känslokyla
åt sin rem kring mitt fågelhjärta.

Dikten ”Postumt opus” börjar som en tågresa med utblickar över ett landskap och en och annan förströdd titt på dem som är inne i tåget – ”de mobila businessmännen” och tågvärdinnan som kommer med kaffet. Så småningom tonar ett vi fram: ”minns du, vi lyssnade tillsammans på musiken och löftet, som vi så gärna ville tro på.” Mot slutet av tredje strofen förtätas stämningen till ett stilla lyckorus:

Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.

Bilder från den ena eller andra dikten etsar sig in i minnet; till exempel den om nässlorna i ”Försök att besjunga en lemlästad värld”: ”Minns nässlorna som metodiskt växte över de fördrivnas kvarlämnade gårdar”. Eller den om krabborna i dikten ”Havet”: ”oräkneliga skaror av krabbor som kliver sidledes, likt våta veteraner från puniska krigen.” De införlivas på ett nästan självklart sätt med läsarens bildvärld.

Det lilla mästerverket ”Död sparv”, som är som ett slags pardans mellan livet och döden, citerar jag här i sin helhet:

Bland alla föremål
är en död sparv i grå fjäderkappa
det minst märkvärdiga.
Till och med en sten vid vägen ter sig
som en livets furste i jämförelse
med en död sparv.
Runt den kretsar flugorna
som ivriga vetenskapsmän.

Vem kan undgå att röras av en så liten grå fjäderkappa? Och är inte bilden av flugorna som ”ivriga vetenskapsmän” på något sätt försonande samtidigt som vetenskapen eller vilken som helst av människans verksamheter förs ner på en flugnivå?

Adam Zagajewski är också en stor essäist och aforistiker, som med lätt hand ger oss egensinniga definitioner av idéer och begrepp. Stundtals kan dessa tydningar få det att hissna för läsaren och han mera upplever än förstår det han läser. Om dikten eller poesin säger Zagajewski i början av den lilla texten ”Från en annan värld” så här:

”Dikterna kommer från en annan värld. Från vilken då? Från den värld där det andliga livet bor. Var ligger den? Det kan jag inte säga. Idéerna, metaforerna och stämningarna kommer från en annan värld. Ibland är de fulla av högstämd förtröstan, ibland andas de hån och ironi. De dyker upp vid konstiga tidpunkter, oinbjudna, oanmälda. Och när man kallar på dem väljer de att inte visa sig.”

Efter de inledande raderna ger oss författaren en plötslig närbild av en mimare i Paris som följer en upptagen, lite stressad person med portfölj i handen hack i häl, imiterande hans rörelser och minspel i detalj. Mimarens förehavanden får sedan bli till ett slags liknelse för det andliga livet, den värld där dikten bor: ”Det går efter den reella världen som en galen, rödhårig skyddsängel och gråter eller brister ut i skratt, spelar fiol eller deklamerar dikter.”

En sevdalinka

Denna dag är grå och regnig och jag vill inte säga något om den. I stället blickar jag bakåt till en kväll på Tvornica Kulture för snart tio år sedan. Det var en sevdah-kväll med Damir Imamović och det var Draženka som ”lockat” dit mig och kvällen blev oförglömlig. Och varför kom jag att tänka på detta just nu? Jo, härom dagen hittade jag en bild på publiken från det tillfället. Om ni vill kan ni se oss längst ut till höger i tredje raden – Draženka i halvprofil och jag i profil med ett kvinnoansikte i rad två mellan oss. (Bilden är tagen av Amer Kapetanović.)

Och nu vill jag visa texten till den vackraste sevdalinkan Damir Imamović sjöng, först i original (ingen vet vem som diktat den) och sedan min så sent som idag på nytt putsade översättning, en översättning som jag först gjorde tillsammans med min vän Amra för länge sedan. Och det här nog inte den sista. Här är först originalet:

Dva se draga vrlo milovala
Na jednoj se vodi umivala
O jedan se peškir otirala
Jedno ljeto niko ih ne znade
Drugo ljeto svako ih saznade
Saznade ih i otac i majka
Majka ne da da se ljube dragi
Pa rastavi i milo i drago

Dragi dragoj po zvijezdi poruči
Umri draga dockan u subotu
Ja ću, junak, rano u nedelju
Što rekoše, to i učiniše
Draga umrije dockan u subotu
Dragi umrije rano u nedelju
Ukopaše jedno kraj drugoga
Kroz zemlju im ruke sastaviše
A u ruke zelene jabuke

Malo vrijeme po tom postajalo
Više dragog zelen bor nikao
A viš’ drage rumena ružica
Pa se vije ruža oko bora
Kao svila oko kite smilja
Kao svila oko kite smilja

På några ställen har jag slitit mig lite från ursprungstextens betydelser och ordalydelser, men då bara obetydligt. Och som ni ser har jag släppt nästan alla rimmen, men här och där har jag försökt ersätta dessa med andra bindningar. Visst förlorar alltsammans i djup och intensitet, men någon aning om vad originalet säger kan detta försök kanske ändå ge. Fast raden med handduken är jag inte glad åt…

Två älskande smekte ömt varann
Vid källan sina anleten de tvådde
Och torkade sig med en handduk
Första sommaren ingen visste
Andra sommaren alla visste
Då visste båd’ far och mor
Mor förbjöd dem deras kärlek
Hon skilde den ljuva från den käre

Genom stjärnan sade han till henne
Dö du, min kära, sent om lördagen
Jag skall dö tidigt om söndagen
Och de gjorde som de sagt
Den kära dog om lördagen
Den käre dog om söndagen
De begravdes tätt intill varann
Genom jorden deras händer möttes
och i händerna låg äpplen gröna

När så en liten tid förrunnit
Fanns på hans grav en gran så grön
På hennes en ros så röd och skön
Och rosen slingrar sig kring granen
Som silke kring ett blomsterfång
Som silke kring ett blomsterfång

Esilio – Miki tycker att läsning är onödigt

Igår kväll – under Mikis ganska stränga uppsikt – läste jag ut ”Esilio” av Enzo Bettiza för tredje gången, men för första gången sedan jag kom till dessa trakter.

Boken handlar om familjen Bettizas historia i Spalato/Split, den handlar om staden och dess omgivningar genom århundraden och årtusenden ända tillbaka till kejsar Diocletianus dagar. Den handlar främst om tiden från Bettizas födelse (1927) till slutet av andra världskriget då familjen fördrevs från staden. Bettizas far hörde till den italiensktalande minoriteten och modern hade montenegrinska rötter men var född på Brač. Bettiza identifierar sig med båda nationaliteterna eller balanserar mellan dem. Efter avfärden från Split/Spalato kom han aldrig mer att känna sig helt hemma någonstans, inte heller i den gamla hemstaden vid återbesöken där, eftersom den förändrats så och i hans ögon liksom förlorat sin karaktär…

Nej, jag ska inte berätta något närmare om bokens innehåll. Det är en mycket blandad och djupgående skildring av en förgången tid, om traditioner, inte mist mattraditioner, om sätt att leva och om storheter från trakten och naturligtvis mycket om Bettizas barndom och tidiga ungdom, om familjen och vännerna. Om vad han läste, om förhållandena mellan den stora och brokiga familjens många medlemmar. Det finns så vitt jag vet bara på italienska och serbo-kroatiska.

Miki tycker att läsning är onödigt när jag ju i stället skulle kunna klia honom.