Jag letar mig vidare bland Salvatore Quasimodos dikter och gör min tappra försök att föra över dem till svenska. Det går och det går inte. Någon enstaka gång vågar jag visa – det för alltid ofärdiga – resultatet. Dagens dikt heter ”L’Ànapo” och med den har jag gjort på ett nytt sätt. Jag har Alessandra vid min sida i italienskan. På den svenska sidan går jag som vanligt med Eva.
L’Ànapo
Alle sponde odo l’acqua colomba,
Ànapo mio; nella memoria geme
al suo cordoglio
uno stormire altissimo.
Sale soavemente a riva,
dopo il gioco coi numi,
un corpo adolescente:
Mutevole ha il volto,
su una tibia al moto della luce
rigonfia un grumo vegetale.
Chino ai profondi lieviti
ripatisce ogni fase,
ha in sé la morte in nuziale germe.
– Che hai tu fatto delle maree del sangue,
Signore? – Ciclo di ritorni
vano sulla sua carne,
la notte e il flutto delle stelle.
Ride umano sterile sostanza.
In fresco oblio disceso
nel buio d’erbe giace:
l’amata è un’ombra e origlia
nella sua costola.
Mansueti animali,
le pupille d’aria,
bevono in sogno.
°°°
°
Floden Ànapo
Vid dina stränder hör jag vattnet kuttra,
min Ànapo; i minnet flämtar
till dess sorger
ett ljudligt brus.
Mjukt stiger ur floden,
efter leken med gudar,
en ynglingakropp:
Ansiktets uttryck skiftar,
på skenbenet buktar
i ljusets spel en växtfiber.
Böjd över jäsande djup
uthärdar han åter var fas,
inom sig bär han döden i hymens grodd.
– Vad har du gjort med blodets flodgång,
Herre? – Kretslopp av återkomster
fåfängt i hans kött,
och natten och stjärnornas vågsvall.
Ofruktbar massa skrattar mänskligt.
Nedstigen i nyfödd glömska
han ligger i gräsets mörker:
den älskade en skugga som lyssnar
i smyg i hans revben.
Milda djur,
med pupiller av luft,
dricker i drömmen.