För kanske två år sedan bestämde jag mig för att undan för undan publicera de förord jag skrivit till de böcker jag översatt för det djärvt kämpande förlaget Hastur, ett förlag som leds av en sann eldsjäl, nämligen Ola Svensson. Verkliga eldsjälar finns nästan inte, men Ola är en sådan. Nå, i alla fall hade jag tänkt publicera mina förord här och jag har mycket riktigt publicerat de sex första, men sedan glömde jag visst bort min avsikt, men nu så minns jag igen. Här kommer förordet till min första Schiller-översättning:
Schillers liv var från tidig ungdom en het kamp, en ljusgenomstrålad passion och i förordet till en av utgåvorna av hans samlade verk kallas hans liv för ”en stor själs segertåg”. Längs sin livsväg kom han att motarbetas och pinas av de mäktiga, han kom att plågas av sjukdom och nöd, men så länge han fick vara kvar i livet reste han sig efter varje dråpslag alltid på nytt fylld av samma kampvilja, samma ljusa tro på friheten, på det rätta, på konstens och andens seger över den tröga materian och de förtryckande systemen. Och Schiller var till detta i mångt och mycket en ungdomens diktare och när han som ung universitetsprofessor i historia låg dödligt sjuk turades hans studenter om i vakandet vid hans bädd.
Friedrich Schiller föddes 1759 i den lilla staden Marbach am Neckar, en idyllisk plats i ett leende landskap. Några år senare flyttade familjen till Lorch, en annan idyllisk småstad inte långt ifrån födelseorten. Hans far var mycket sträng men på grund av sitt arbete ofta frånvarande, så den lille Friedrich växte upp omgiven av sin milda mor och sina systrar. Han var ett livligt barn och full av upptåg och fantasier. Nu undrar kanske någon varför jag verkar vilja tala om hans barndom – som jag strängt taget inte kan veta så mycket om – i denna korta text om hans författarskap och jag svarar att det just när det gäller Schiller är så att jag måste tala om barnet, om pojken Friedrich, för att detta barn alltid kom att avteckna sig så tydligt inne i honom som vuxen, som poet, som dramatiker. Schillers barndom är en av de viktigaste som funnits. Han var ett mycket givmilt barn och ibland när han kom hem saknades det något i hans klädsel för att han givit det till någon som var fattigare än han, ibland försvann saker från det inte alls särskilt rika hemmet för att någon annan hade mindre. Vid sex års ålder skickades han till pastor Moser för att lära sig latin. Moser var en god man och lärare och han blev Friedrichs första förebild och den lille ville också bli präst och hans syster Christophine berättar en gång om att han som barn då och då klädde ut sig till präst och med glöd predikade i Mosers starkt etiskt präglade anda för mor och systrar och kanske någon mer och han blev mycket upprörd om någon då drog på munnen eller till och med skrattade. Det är den här sex- eller sjuårige lille prästen som är Schiller genom livet. Han var redan tidigt passionerat ett med sina tankar och ord.
När han var tretton kom han att ryckas upp ur sin skyddade värld. Karl Eugen, hertigen av Württemberg, som härskade med järnhand över sitt land, kallade honom för hans begåvnings skull till till sin nyöppnade militärakademi, Karlsschule, och varken Friedrich, naturligtvis inte, eller hans föräldrar hade något att sätta emot. På Karlsschule fick Friedrich lära känna förtrycket och där föddes också hans stora kärlek till friheten och hans första drama ”Die Räuber” (”Rövarna") kom till där halvt i hemlighet men med hetaste glöd! Detta drama kom att bli ett av Sturm-und-Drang-tidens stora.
Sturm-und-Drang är en epok i den tyskspråkiga litteraturen som följer tätt på upplysningen och delvis är sammanflätad med den. Rörelsen hade sitt centrum i sydväst, i Straßburg, Frankfurt och Schwaben och i många av de unga huvudena svävade Rousseau. Man ville å ena sidan slå sig fri från upplysningstidens starka tro på förnuftet, men samtidigt kan strömningen ses som en vitalisering av upplysningen och Georg Lukács beskriver den som ett ”nytt, dynamiskt stadium av upplysningen” och av vissa betraktas den som ”den första revolutionära ungdomsrörelsen” i den tyska litteraturen. Man ville bereda plats för individens rätt till fri utveckling och man talade om enheten mellan kropp, själ och ande och om ett upphävande av ståndssamhällets och traditionens begränsande inverkningar. Johann Gottfried Herder skrev de viktigaste teoretiska skrifterna och han fäste uppmärksamhet på den folkliga poesin och konsten, han samlade folkvisor från olika delar av Europa och gav ut dem, bland annat i verket ”Volkslieder”, som fick genomslag också utanför det tyskspråkiga området. Herder var en stor beundrare av Shakespeare och dramat kom att bli Sturm-und-Drang-tidens viktigaste genre med kraftfulla karaktärer och starka känslor i centrum. Men också de andra genrerna levde och Goethes ”Werther” är väl det idag mest kända verket från denna tid. Schiller, som var något yngre än epokens övriga författare kom in i dess slutskede med ”Die Räuber”, ett känsloladdat drama med brännande konflikter – rivalitet mellan bröder och mellan generationer – och teman som den enskildes rätt till fri utveckling i en värld av tyranni och hyckleri. Hertig Karl Eugens reaktion på dramat blev skrivförbud för Schiller. ”Die Räuber” spelas ännu idag, åtminstone i Tyskland.
Så en dag blir då hertig Karl Eugens förtryck för mycket och Schiller flyr ur landet tillsammans med den unge musikern Andreas Streicher. Tyskland bestod på den tiden av en mängd ofta mycket små furstendömen och gränserna löpte tätt. Flykten skedde nattetid och redan tidigt följande morgon var Schiller och hans vän över gränsen till Kurpfalz. Viktigt att nämna här är att Streicher flydde för vänskaps skull, inte för sin egen. Och genom hela Schillers liv löper ett mäktigt stråk av stora vänskaper och gång på gång när han råkar illa ut – det gör han ofta – kommer gamla och nya vänner till undsättning. Det går egentligen inte att tänka att detta endast skulle ha berott på tur, Schiller var genom sitt väsen en man att bygga stor och sann vänskap med. En tid levde de båda vännerna i Mannheim under knapra förhållanden, Streicher spelade piano och Schiller fortsatte att skriva dramatik och att med dramerna pröva sina vingar. I Streichers uppteckningar om denna tid kan man bland annat finna en episod där Schiller för en grupp teaterintresserade läser upp en scen ur det nästan färdigskrivna dramat ”Die Verschwörung des Fiesco zu Genua”. Hans auditorium känner väl till och beundrar ”Die Räuber”, men när Schiller läser ur manuskriptet till det nya dramat fylls rummet av skratt och irriterat mummel och man undrar: Vad är detta för galenskap? Vad är detta för skräp? Problemet visar sig sedan ha varit Schillers utpräglade schwabiska dialekt! (I ett helt annat sammanhang läste jag en gång: ”Vad är Schwaben? Ett själslandskap.”) Nå, Schiller behöll sitt språk och vandringsåren och knappheten fortsatte tills han en dag nåddes av ett brev från för honom okända unga människor i Leipzig. Det är Christian Gottfried Körner, som kom att bli Schillers vän för livet, och kretsen kring denne som vill uttrycka sin beundran för Schillers dramatik men de vill också visa detta på ett konkret och mer personligt sätt, så de bjuder in honom till sig. Brevet återger Schiller modet att fortsätta på den inslagna vägen men det dröjer ett tag innan han vågar svara, men så en dag är han på väg till dem. Någon gång i mellantiden skriver han så här om hur han tänker sig dramats uppgift: ”att låta människan lära känna sig själv och blottlägga de hemliga mekanismerna bakom hennes handlingar.”
Ja, och Schiller kommer till Leipzig och så småningom till Dresden och lever där under vännernas mänskliga och ekonomiska beskydd. Kanske är det han lyckligaste tid, i alla fall skriver han här den jublande dikten ”An die Freude”, för lång enligt Goethe, men Beethoven kom att fascineras av kraften och elden i den och kanhända också av den hejdlösa längden och lät den bli en del av sin nionde symfoni:
Seid umschlungen Millionen!
Diesen Kuß der ganzen Welt!
(Omfamna varann, ni miljoner! Denna kyss till all vår värld!)
Redan före flytten till Leipzig och Dresden hade Schiller påbörjat arbetet med sitt stora drama ”Don Carlos”, som till det yttre behandlar intrigspelet vid den spanske kungen Filip II:s hov och de nederländska provinsernas kamp för att befria sig från det spanska herreväldet. Nu i Sachsen vidtar stora omarbetningar och nya centralteman och påtagliga fokusförflyttningar uppstår. Dramat behandlar generationskonflikten, konflikten mellan kärlek och plikt, men är också ett idédrama där markis von Posa med sin altruistiska hållning kommit att hamna i centrum. Den slutliga versionen av ”Don Carlos” kan sägas vara Schillers steg ut ur Sturm-und-Drang-perioden in i klassicismen.
Den tyska epoken Klassik, som på svenska bär namnet weimarklassicismen, är en kort men betydelsefull period som så gott som helt bärs upp av två stora författare. Dessa två är Goethe och Schiller. Epokens namn pekar tillbaka på den grekiska och romerska antikens mästerverk och man ser dessa som förebilder, men namnet anger samtidigt en kulturell höjdpunkt mer i allmänhet. Målet i diktverken kan något förenklat sägas vara att uppnå harmoni och balans mellan upplysningens tro på det mänskliga förnuftet och Sturm-und-Drang-tidens betoning av känslan, det subjektiva och individens befrielse. Upplysningens humanitetsideal och strävan efter tolerans är betydelsefulla element i de flesta av epokens verk. Formens renhet och klarhet är ideal och arkeologen Winckelmanns tankar om den klassiska grekiska konsten som han bland annat beskrev med orden ”edle Einfalt und stille Größe” (ädel enkelhet och stilla storhet) var vägledande för både Goethe och Schiller. En dikt av Schiller som tillkom under denna period är ”Die Götter Griechenlands” (Greklands gudar). Den är genom det liksom självlysande och vackert rytmiska språket typisk för epoken men den har också en helt egen ton, inte minst i sin smärtfyllda slutstrof där Schiller talar om hur förlorat allt det ursprungliga sköna är för oss i vår moderna värld: Gudarna befriade sig ur tiden och svävar nu för evigt på Pindus’ höjder och allt det vackra, alla färger, alla toner tog de med sig. Åt oss blev inget annat kvar än det sin själ berövade ordet.
Efter åren i Körners krets i Sachsen kommer Schiller till Weimar och Jena. Det första mötet med Goethe i Weimar är inte särskilt lyckat men med tiden blir förhållandet mellan de två diktarna annorlunda. Under några år vänder sig Schiller ifrån det skönlitterära skrivandet och han fördjupar sig å ena sidan i Kants skrifter, å andra sidan ägnar han sig åt omfattande studier i historia och båda sakerna kommer så småningom att lämna spår i hans dramer och konstteoretiska verk. Genom Goethes förmedling får han en professur i historia vid universitetet i det närbelägna Jena. Som föreläsare framstår han ofta mer som dramatiker än som historiker och studenterna älskar honom och Novalis, som kom att bli en av romantikens starkast lysande stjärnor, mötte honom där som nittonåring och skrev vid ett tillfälle full av fascination om intrycket Schiller gjort på honom: ”Hans blick kastade mig till marken men återgav mig strax modet på nytt…”
För Schiller var dock professorsrollen ett sidospår som han ganska snart ville ta sig ur. Under denna tid gifter han sig med Charlotte von Lengefeld och hans hustru kommer att bli hans förtrogna även i det litterära arbetet. Deras kärlek är också en djup vänskap. Och Schiller börjar skriva skönlitterärt igen, men mitt i denna intensiva tid av studier, skapande, föreläsande och familjeliv tränger sig sjukdomarna på allvar in i hans liv. Han hade aldrig varit särskilt frisk men nu strax efter att han fyllt trettio kommer sjukdom i lungor och andra inre organ att göra en stor del av hans tid till en tid av lidande och han vet, just för att han har så mycket att säga världen och människorna, att hans tid nu är knapp. Om sjukdomstillstånden säger han en gång: ”Jag har genom dem mer än en gång sett döden i ansiktet och det har stärkt mitt mod.” För Schiller är ju Schiller. Han skriver det stora konstteoretiska verket ”Über Anmut und Würde” (Om behag och värdighet), han lägger grunden till det gigantiska dramat ”Wallenstein” och han lär känna Wilhelm von Humboldt, en intellektuell mångsysslare som längre fram kom att grunda det berömda Humboldt-Universität. Humboldt blir en betydelsefull och stimulerande samtalspartner för Schiller och han kände sig från början helt igenom förstådd av honom, även om Humboldt i ett brev till den gemensamme vännen Körner långt senare skrev så här om Schiller: ”Han kunde bedöma alla på ett allsidigt och rättvist sätt, men ingen kunde egentligen göra detsamma med honom, för hans bana löpte så mycket högre upp än alla andras…” Vid den här tiden blommar också vänskapen med Goethe äntligen upp, efter en serie olyckliga missförstånd, och de samarbetar intensivt kring litterära tidskrifter och under det så kallade ”balladåret” skriver de två i ett slags tävlan en rad ballader som ännu har behållit sin lyskraft. Dessutom blir de varandras inspiratörer och rådgivare: Schiller uppmuntrar med sin entusiasm Goethe att efter år av tvekan och fördröjningar slutföra ”Faust” och Goethe följer på nära håll Schillers arbete med de stora historiska dramerna ”Wallenstein”, Maria Stuart”, ”Die Jungfrau von Orleans” och ”Wilhelm Tell”. (Appendix här i boken innehåller en text om ”Wilhelm Tell”, det sista fullbordade dramat.) Men Schillers tid rinner allt snabbare och innan han fyllt 46 är slutpunkten nådd.
Han stormade, mycket ung, in i Sturm-und-Drang-tidens slutfas, för att sedan tillsammans med Goethe svinga sig upp till weimarklassicismens höjder. Efter hans död kom romantikerna att drömma de vackraste drömmar om honom.
Schillers skönlitterära röst är först av allt dramatikerns, i någon mån lyrikerns, men han skrev också en del epik och då oftast av ett psykologiskt inkännande slag och här skulle man kunna säga att ”Förbrytaren” är typexemplet. I stället för att uteslutande uppehålla sig vid handlingarna går han in i sin huvudpersons själ och undersöker skrupulöst det som rör sig i dennes samvete. Och till skillnad från hur det oftast är i dramerna är huvudpersonen här inte kraftfull och djärv utan snarast ett offer för omständigheterna, men dramatikern som håller i pennan röjer sig ändå i berättelsens indelning i klart avgränsade och starkt visuella scener.
Sex år före sin död skrev Schiller den långa allegoriska dikten ”Das Lied von der Glocke” (Sången om klockan), som på ett ingående sätt skildrar gjutandet av en kyrkklocka men samtidigt detta skeendes större innebörd för människorna i bygden. Kort efter Schillers död skrev Goethe dikten ”Epilog zu Schillers Glocke” till minne av vännen, en dikt som också på ett symboliskt sätt avbildade de båda diktarnas samverkan och djupa samhörighet, en dikt som var tänkt att förbinda och som förband dem över dödens gräns.
