Kategori: Historia

I Oberlausitz liksom i Niederschlesien och norra Tjeckien finns det ännu kvar rätt många av de egenartade Umgebindehäuser. Jag har läst och hört att de ska vara ett slags ”fusion” av de slaviska blockhusen (Blockbau) och de tyska korsvirkeshusen (Fachwerkhäuser). Här är ett vackert renoverat sådant hus i den lilla staden Schirgiswalde som ligger mellan Bautzen och tjeckiska gränsen:

Der Begriff Umgebinde kommt von umbinden, das heißt einen Baukörper durch ein wenigstens zweiseitiges Stützgerüst zu umgeben. Beim Umgebindehaus wird eine Stützkonstruktion (bestehend aus Ständern, Rähm und Kopfstreben) um einen Baukörper, die Blockstube, errichtet. Diese Stützkonstruktion hat die Aufgabe, die Blockstube von der Last des Daches und gegebenenfalls des Obergeschosses zu entlasten.

(Begreppet ”Umgebinde” kommer från ”umbinden”, det vill säga att omge en byggnadskropp med en åtminstone tvåsidig stödställning. ”Umgebindehuset” byggs så att en stödkonstruktion (som består av xxx) reses kring byggnadskroppen, ”blockstugan”. Stödkonstruktionen har till uppgift att avlasta ”blockstugan” från takets och i förekommande fall från övervåningens tyngd.)

Många av de här husen beboddes enligt vad jag har fått veta en gång i tiden av vävare och den här stödkonstruktionen runt den hushalva där människorna bodde och där vävstolarna stod utgjorde dels ett skydd mot skakningarna från vävstolarna, dels hade de en ljudisolerande funktion och man hade dessutom ofta veden staplad i trävvalven kring fönstren.

I Schirgiswalde står Umgebindehusen tätt, de flesta är fint skick, men några är stadda i förfall, fast alla är de vackra:

I byn Weifa strax intill finns det också många hus som är byggda i den här stilen:

Här finns lite mer fakta om husen.

Lite grann får de här vackert funktionella husen mig att tänka på de randiga husen i Krkonoše/Riesengebirge.

Bland bladen i Bertil Malmbergs diktsamling Under månens fallande båge som någon lockat mig att börja läsa om, har jag hittat ett urklipp ur Dagens Nyheter från söndagen den 13 december 1953. ”Framsidan” av klippet har rubriken ”Ur anteckningsboken – av Bertil Malmberg”. Jag vill nu läsa en sådan här ”anteckning”:

Inspiration

Mina krafter äro oerhörda.
Jag slet ett träd
ur jorden
och svängde det som ett tecken – för vad?
Ack, den ömkliga plantan
av en skälvande asp
som bevisade sin svaghet och min.

När jag, efter det där storslagna med tecknet, läste ”för vad?”, hoppade det till av skratt i mig, men sedan blev jag strax sorgsen över aspen.

På ”baksidan” av klippet fann jag ett stycke (resten hör till det bortklippta) av en artikel med överskriften ”Utvandrarnas själavårdare”. Låt mig läsa lite där:

För den stora utvandringen, den som försiggick närmast före världskriget och som kostade oss Karl Oskar Nilsson från Korpamoen och ytterligare en miljon svenskar, för den behöver man inte alldeles glömma den äldre och långt äventyrligare svenska framstöten mot möjligheternas land i väster. Kolonisationsäventyret Nya Sverige är som officiellt företag mycket kortlivat (1638-1655), och det lockade aldrig mer än några hundra svenskar till Delaware, men denna folkspillra växte, och den assimilerades påfallande långsamt. Ännu sent på 1700-talet var svenskan familje- och kyrkospråk i flera små samhällen i närheten av nuvarande Philadelphia.

De utttänjda förbindelserna mellan hemlandet, företrädesvis representerat av domkapitlet i Uppsala, och dessa förskingrade landsmän är en rätt nedslående, om inte tragisk historia.

(I det som följer har saxen tagit en bit av spalten, men jag gissar lite.)

Många av de utskickade prästmännen tycks ha varit moraliskt eller intellektuellt underhaltiga, och domkapitlets övervakning fungerade som man kan tänka sig ytterst ojämnt.

Här blir det svårare att läsa men jag ser något om en Carl Magnus Wrangels biografi med titeln Bland svenskamerikaner och gustavianer – sedan är den läsbara delen av texten slut.

De ting som för mig låter mest fantsieggande eller lockande i artikeln är dels avsnittet ” men denna folkspillra växte, och den assimilerades påfallande långsamt”, dels det där om de ”moraliskt eller intellektuellt underhaltiga” prästmännen som skulle övervakas.

När jag växte upp var Sverige ett slags Nordens Mittens Rike. Sverige var störst, rikast och mäktigast, storebror till alla de andra i Norden. De andra länderna låg liksom ”i utkanterna”, ja Island låg bortom kanten och var mest en gammal saga. Ett av utkantsländerna var Danmark, som befolkades av öldrickande gemytliga varelser. Till Danmark åkte man ibland för att rumla lite, äta smørrebrød och dricka øl vid Strøget och slappna av från sin duktighet. Ett annat kantland var Norge, där det fanns människor i toppluva som ”gick på tur” och som alltid lät som om de på ett entusiastiskt sätt undrade något och som det gick att skoja om i det oändliga. Det svårbegripligaste randlandet var Finland. Finlandssvenskarna visste man inget om; man tyckte bara att de talade förvånansvärt bra svenska. De riktiga finnarna skrämde lite, eftersom de som kom till Sverige ofta vara fattiga och sällan verkade finna sig till rätta i det nya landet. De söp och var olyckliga och ibland berättades det att några bar kniv.

Sverige var inte bara nordisk storebror, det var dessutom världsberömt – också utanför Norden – för sina recept på konfliktlösning, jämlikhet, lagomskhet…

Idag är nästan allting annorlunda, utom detta att Island ligger utanför kartan som förr, fast nu har bilden moderniserats något genom bankskandaler. Ja, och man tycker förstås fortfarande att finlandssvenskarna är rätt duktiga på svenska; det är bara det där med uttalet… Men mycket har förändrats och småbröderna har vuxit storebror över huvudet, fast vi låtsas ofta som inget här i landet och tycker att åtminstone vi själva är som vi alltid varit. Vi tycker lite grinigt att Danmark blivit mindre gemytligt, nu när Danmark agerar mer på världsscenen än Sverige. Och så är ju Danmark på ett störande sätt mera Europa än Sverige (fast egentligen kan det där med Europa väl kvitta), trots att man inte heller där har någon euro. Och till Norge åker numera mängder av svenska gästarbetare och bor i trista svenskhus i Oslo och tar de jobb norrmännen ratar eller så sliter man dag och natt på fiskfabriker i Nordnorge. Svenskarna skär guld åt de listiga norrmännen (när blev förresten de smartare än vi?), som det knappast alls går att skämta om längre. Och Finland! Finland är numera ett nordiskt föregångsland när det gäller nästan allt: ekonomi, teknologi och utbildning för att bara ta några exempel. Och ingen i Norden är så svalt stilsäker och världsvant elegant som finländaren.

Det är kanske bara den grekiska krisen som kan pigga upp lite här oss i dessa dagar: Vi hör tack och lov inte till euro-zonen, det där får andra betala. Dessutom har vi ju Saab.

I en av bokhyllorna här fick jag härom dagen syn på en intervjubok från 1982 av den tyske journalisten Hermann Schreiber (född 1929 i Ludwigshafen am Rhein). Lebensläufe heter den och på omslaget här kan ni se namnen på intervjupersonerna:


Innan de här intervjuerna hamnade i en bok, sändes de på TV av Südwestfunk mellan 1978 och 1980. I förordet till boken skriver Schreiber att han i den har velat bibehålla intervjuernas muntliga karaktär. Jag har valt att återge en del av intervjun med Leni Riefenstahl, bland annat eftersom jag förmodar att hon är den för en svenskspråkig publik mest kända (möjligen om man bortser från konstnären Joseph Beuys) och också mest ”nyfikenhetsväckande”. (Rätta mig gärna om ni tycker att jag har fel.) Intervjun med Riefenstahl sändes den 22 mars 1980.

I inledningen talar Schreiber till TV-publiken och förklarar att han inte tänker agera domstol mot Riefenstahl, om det är det man väntar sig. Han är, som i de andra intervjuerna, ute efter intervjupersonens biografi. Texten sträcker sig över 17 relativt tättryckta, så jag begränsar mig till några utdrag.

På ett ställe i intervjun talas det om Hitlers karisma och om hur människor, som först varit helt emot honom, blivit helt fascinerade av honom, när de mött honom personligen.

Schreiber: Aber diese Angst vor der persönlichen Magie hat ja wohl Verehrung nicht ausgeschlossen?

(Men den här rädslan för den personliga magin uteslöt väl inte vördnad?)

Riefenstahl: Nein gar nicht, überhaupt nicht. Ich habe das, was in ”Triumph des Willens” so stark zum Ausdruck kommt und was Hess sagt: Hitler ist uns der Garant des Friedens – das habe ich geglaubt, und das haben die anderen auch geglaubt…

(Nej, inte alls, över huvud taget inte. Jag trodde på det som kommer så starkt till uttryck i ”Triumph des Willens” och det som Hess säger: Hitler är för oss en garant för freden – det trodde jag på och det trodde de andra också på…)

…

Schreiber frågar Riefenstahl när hennes tilltro till Hitler egentligen började vackla. Riefenstahl svarar att misstron kom gradvis och inte alls med en gång. Det första tvivlet kom i samband med ett tal Hitler höll om det moderna måleriet:

Riefenstahl: …Um Gottes Willen, wenn auf einem anderen Gebiet Hitler so irrt, wie er sich in der Malerei irrt, das wäre ein ganz großes Unglück. Da ist mir das erste Mal dieser Gedanke gekommen.

(…För Guds skull, om Hitler har så fel på något annat område, som han har när det gäller måleriet, skulle det vara en mycket stor olycka. Det var där den här tanken kom upp för mig för första gången.)

Schreiber: Wann war das?

(När var det?)

Riefenstahl: Ich sage ja, das war 1938 oder 1937. Aber von der Politik selbst verstand ich nichts. Daß ich niemals ein Anhänger der Rassenideologie war, das ist ganz bekannt. Das habe ich auch Hitler bei meiner ersten Begegnung gesagt, daß ich schon deshalb nicht in die Partei eintreten könnte, das sei für mich unmöglich. Aber ich habe nie geglaubt, daß das alles wirklich so durchgeführt würde. Das habe ich mir gar nicht vorstellen können.

(Jag säger ju 1938 eller 1937. Men av själva politiken förstod jag ingenting. Att jag aldrig var någon anhängare av rasideologin är redan bekant. Det sa jag också till Hitler vid mitt första möte med honom, att jag redan av det skälet inte kunde gå in i partiet, det var omöjligt för mig. Men jag trodde aldrig att att allt skulle genomföras så. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig.)

Schreiber fortsätter här med en fråga om Riefenstahl ändå inte känt till detta, hon hade ju läst "Mein Kampf", eller hade hon inte det? Riefenstahl svarar att hon inte läst hela och att hon ändå hade trott att det var skillnad mellan det Hitler skrev och det han sedan verkligen genomförde eller hade för avsikt att genomföra. Slutet på hennes svar lyder så här:

Riefenstahl: Ich habe das, glaube ich, schon mal gesagt bei einem Fernseh-Interview, daß mir erst nachträglich in den Sinn kam, wie Churhill begeistert war 1935, wie er in seiner Rede gesagt hat: ich beneide Deutschland um seinen Führer. Und Churchill gilt ja als ein historisch wichtiger und kluger Mann.

(Jag har, tror jag, redan sagt i en TV-intervju att det först senare fallit mig in, hur entusiastisk Churchill var 1935 och hur han sa i sitt tal: jag avundas Tyskland dess Führer. Och Churchill anses ju vara en historiskt viktig och klok man.)

Schreiber: Ich bin sicher, daß er sich korrigiert hat.

(Jag är säker på att han rättat sig.)

Riefenstahl: Na ja, er hat das noch 1935 gesagt, und ich habe ”Triumph des Willens” 1934 gemacht.

(Nåja, han sa fortfarande det här 1935 och jag gjorde ””Triumph des Willens” 1934.)

…

Samtalet kommer in på Riefenstahls olympiadfilmer och Schrieber vill veta om inte Riefenstahls Hitler-fascination fortfarande var vid liv då. Riefenstahl svarar att hon varken tagit med de nazistiska ceremonierna före spelen eller Hitlers ankomst till arenan i filmerna. Hitler figurerar bara kort som det statöverhuvud som förklarar spelen öppnade. Vidare berättar hon om sin turné runt om i Europa med olympiadfilmerna. Jag skär ut två avsnitt ur hennes svar:

Riefenstahl: Also, ich habe den Jesse Owens nicht herausgeschnitten, was Goebbels von mir verlangt hat, und ich habe den Hitler nicht herausgeschnitten, was die anderen verlangt haben.

(Alltså, jag klippte inte bort Jesse Owens, som Goebbels krävde av mig, och jag klippte inte bort Hitler, som de andra krävde.)

Och slutet av svaret på den frågan lyder så här:

Riefenstahl: Wissen Sie, was geschehen ist? Nicht nur in Oslo, in jeder Stadt, wo ich war: Als Hitler das erste mal im Film erschien, hat das ganze Theater geklatscht. Das war in Paris, das war in Belgien, das war in Rumänien, das war in Helsinki. Jedesmal, wenn Hitler erschien, haben die Leute geklatscht. Das war 1938, ein Jahr vor dem Kriegsbeginn. Und als 1937 der ”Triumph des Willens” aufgeführt wurde, in Paris bei der Weltausstellung, und ich die Goldmedaille erhielt, da haben sie mich auf den Schultern getragen, die Franzosen, und mir fast die Kleider vom Leib gerissen vor Begeisterung. Das war 1937, zwei Jahre vor Kriegsausbruch. Heute kann man das nicht verstehen, aber es war so.

(Vet Ni vad som hände? Inte bara i Oslo, i varje stad, dit jag kom: När Hitler dök upp i filmen för första gången applåderade hela teatern. Så var det i Paris, så var det i Belgien, så var det i Rumänien, så var det i Helsingfors. Varje gång som Hitler visade sig, applåderade folk. Det var 1938, ett år före krigets början. Och när ”Triumph des Willens” uppfördes 1937 på världsutställningen i Paris och jag fick guldmedaljen, då bar de mig på sina axlar, fransmännen, och de slet nästan kläderna av kroppen på mig av entusiasm. Det var 1937, två år före krigsutbrottet. Idag kan man inte förstå det, men så var det.)

Intervjun innehåller ytterligare en rad intressanta passager, men jag väljer ändå att avsluta här med intervjuns båda slutrepliker:

Schreiber: Gesetz der Fall, Sie könnten alles noch einmal anders machen: Würden Sie es tun? Oder würden Sie es wieder genau so machen?

(Ponera att Ni hade ett tillfälle att göra alltsammans på ett annat sätt: Skulle Ni göra det? Eller skulle Ni göra allt likadant igen?)

Riefenstahl: Ich habe ja nicht gewußt, was kommt. Und wenn ich das gewußt hätte – das ist doch selbstverständlich: Nicht nur ich sondern jeder würde dann anders machen.

(Jag visste ju inte vad som skulle komma. Och om jag hade vetat det – det är ju självklart: Inte bara jag utan var och en hade handlat annorlunda.)

Eftersom jag förmodar att de flesta inte – som jag – ägnar sig åt att fundera över och gräva efter fakta och myt om försvinnande folkspillror på den här kontinenten eller andra, så tror jag att en essä av Bo Lönnqvist om banattyskarna i Hufvudstadsbladet kan vara en spännande och upplysande läsning.

klicka för lite större bild

Så här börjar texten:

Nobelpristagaren Herta Müller tillhör – språkligt och etniskt – en verklig minoritet som i dag till största delen lever i exil, i Västtyskland, men även i USA, Australien, Österrike och Ungern. I distriktet Banatet i nordvästra Rumänien, främst kring Temesvár (Temesburg), är tyskarna snart ett musealt minne. Folkgruppens och individernas öden är ett flagrant exempel på imperial försvars- och erövringspolitik, nationalistisk chauvinism, etnisk och språklig marginalisering, folkloren som politisk förtrycksmekanism, religiös fanatism – och litteraturen som utanförstående andningshål.

Lönnqvists text upplyser bland annat läsaren om de stora historiska skillnaderna mellan de två tysktalande minoriteterna i Rumänien och angränsande områden. Banater Schwaben kom till Banatet först på 1700-talet, medan Siebenbürger Sachsen bott i Siebenbürgen/Transsylvanien ända sedan 1300-talet:

I över 250 år har de bebott ett område i nordvästligaste Rumänien, en del av Transsylvanien söder om floden Marosch, norr om Sydkarpaterna, i väster gränsande till Vojvodina i Serbien, i norr till Ungern och i öster till Siebenbürgen. I sistnämnda område finns en äldre, medeltida tysk befolkning, de s.k. saxarna, med en helt annan historia, men i dag också i utdöende.

Vi får vidare veta något om den etniska befolkningssammansättningen i Banatet vid 1900-talets början:

De talrikaste var ungrarna, tyskarna och rumänerna, men även serber, kroater, bulgarer, tjecker, slovaker, judar och zigenare levde här i enklaver inom varandra i daglig konfrontation, i relation till småborgerligt stadsliv och katolsk klosterkultur. I senare tid tillkom ukrainska, ryska och andra minoriteter.

Men jag ska inte fortsätta att ”läsa sönder” texten för er utan lämnar här i stället en länk till helheten. Buona lettura!