Naumburger Dom

På hemvägen från Italien gjorde vi uppehåll i Naumburg och gjorde också en rundvandring inne i Naumburger Dom. Naumburg ligger i sydänden av Straße der Romanik. Ta förresten gärna en titt hos Agnes under rubrikerna ”Påskresor” och ”Fågelland och en försmak av den romanska vägen”.

Och ja, domen är senromansk med inslag av förgotik. Här är den sedd från gatan som för från stadens centrum:

Dom

![Uta](/wp-content/PICT0/PICT0563.jpg @alignleft)

I koret står tolv statyer längs väggens halvcirkel, ganska högt upp så att man ser dem snett nerifrån; dessa skulpturer är avbildningar av kyrkans grundare. Den mest bekanta av grundarfigurerna är den vackra Uta av Naumburg. Jag är uppvuxen med bilden av Uta, hon var ett begrepp redan i min barndom, även om jag i verkligheten såg henne för första gången förra året. Bredvid Uta står hennes man Ekkehard. Hela koret befinner sig i ett slags halvdunkel och dels detta och dels att skulpurerna befinner sig så högt upp gör ett mycket suggestivt intryck – från dem, och då särskilt från Uta, utgår för mig ett liknande slags fascination som från Bamberger Reiter i domen i Bamberg. Också han befinner sig högt upp i en halvdager, liksom dold, hur synlig han än är.

På ena väggen i kryptan fick jag syn på en märklig figur, en lyktbärare:

lyktbärare

Och vem är det här?

figur

Mosaiker

En het julidag styr vi kosan till Ravenna. Efter en halvtimme är vi framme. Redan på förmiddagen börjar luften i gränderna tjockna. Det blir en lättnad att stiga in i San Vitales svalka. Basilikan är från 500-talet. Jag har läst att den är åttakantig, men utifrån ser den labyrintisk och nästan oändlighetskantig ut. Där inne råder ett behagligt halvmörker och det är mycket tyst – de ljud som uppkommer sugs liksom in i väggarna och prången. Jag tittar upp på Kristus i kupolen och låter sedan blicken vandra neråt, den fastnar på kejsarinnan Theodora på den ena sidoväggen. Hon är klädd i en praktfull, skimrande dräkt. Är det pärlor som hänger ner från hennes hår? Runt omkring henne står hovdamerna tätt intill varandra, alla med nästan likadana ansikten. Det är förbjudet att fotografera, men jag riktar kameran uppåt och tar snabbt (och klumpigt) en bild:

Theodora

Ser ni Theodora där till höger bland hovdamerna? (Titta noga och jämför med bilden i San Vitale-länken här ovanför.) Jag vänder kameran åt ett annat håll. En offerscen. Knips:

lamm

Och så en gång till, den här gången mot golvet: En ankaktig fågel, i hörnet skymtar min stortå i sandalen:

fågel

Vi går också in i Mausoleo di Galla Placidia strax intill, en liten dunkel blå grotta, där vakten spänner ögonen i mig så strängt att jag aldrig skulle våga rikta kameran ens mot golvet. Efter det promenerar vi en bit genom Ravennas småstadsmässiga, nästan byaktiga gator mot Sant’Apollinare Nuovo, där vi går in. Det härligt tomt och blankt därinne och, som i de andra byggnaderna, ganska mörkt. Nu har de andra fått nog, men själv är jag en mosaikvandrare eller mosaikpilgrim. Till exempel har jag gått och snokat bland mosaikerna i Aquileia i Friuli och i Monreale och Piazza Armerina
på Sicilien. Nästa år vill jag se Sant’Apollinare in Classe, det är alldeles intill Ravenna.

Franz Marc

häst

Else Lasker-Schüler skriver så här om sin vän målaren Franz Marc:

![tjur](/wp-content/tmarc4.jpg @alignright)Der blaue Reiter ist gefallen, ein Großbiblischer, an dem der Duft Edens hing. Über die Landschaft warf er einen blauen Schatten. Er war der, welcher die Tiere noch reden hörte; und er verklärte ihre unverstandenen Seelen. Immer erinnerte mich der blaue Reiter aus dem Kriege daran: es genügt nicht alleine, zu den Menschen gütig zu sein, und was du namentlich an den Pferden, da sie unbeschreiblich auf dem Schlachtfeld leiden müssen, Gutes tust, tust du mir.

Er ist gefallen. Seinen Riesenkörper tragen große Vögel zu Gott, der hält seine blaue Seele, eine leuchtende Fahne, in seiner Hand. Ich denke an eine Geschichte im Talmud, die mir ein Priester erzählte: wie Gott mit den Menschen vor dem zerstörten Tempel stand und weinte. Denn wo der blaue Reiter ging, schenkte er Himmel

hund räv hästar

Josef Lada

Josef Lada (1887-1957) är en av världens främsta tecknare. Han levde nästan hela sitt liv i en liten tjeckisk by och hämtade de flesta av sina motiv därifrån. Utanför Tjeckien är han mest känd för sina illustrationer av Jaroslav Haseks ”Den tappre soldaten Svejk” (Ni minns säkert den speciella lilla trubbnosen). Lada var autodidakt; han besökte visserligen för en kort tid konsthögskolan i Prag, men lärde sig i allt väsentligt teckna och måla på egen hand. Han var en naturbegåvning och intressant nog kunde han teckna lika bra med båda händerna. Som tecknare var han oerhört produktiv ochn han illustrerade bland annat flera hundra böcker för barn och vuxna. Bilden här är hämtad ur barnboken ”Svet zvirat” (Djurens värld). Ramsan under är i min ganska fria översättning.

kung