I en av bokhyllorna i det här huset finns boken ”Klippmålningarna i Sahara” av den franske Saharakännaren och antropologen Henri Lhote. I förordet, som är skrivet av Holger Arbman, läser jag det här om det inre av Sahara:
Tassili betyder ”flodernas högslätt” men är nu ett ödeland i det centrala Sahara, ett våldsamt bergmassiv med långa sandstensryggar och djupa raviner där årtusendens erosion har skulpterat naturen så, att trånga passager som bildar labyrintliknande gångar går fram nere i dalbottnarna. Väder och vind och inte minst stora floder, som en gång funnits här, har format detta overkliga landskap, där för årtusenden sedan en talrik befolkning bodde, jagade och fiskade, odlade säd och drev sin boskap i bete på de frodiga gräsmarkerna.
Någon sida framåt läser jag att Lhote daterar de klippmålningar han hittat till tiden mellan 6000 och 1500 f.Kr.
Nu går vi in i kapitlet ”Jabbaren med de femtusen figurerna”. Jabbaren är ett litet sandstensmassiv någonstans på den tassiliska högplatån. Här har ett stort antal klippmålningar hittats. Jag väljer en målning:
”Jabbaren. Gudinnor med fågelhuvuden. Egyptiskt inflytande”, står det under bilden. En stram välbalanserad komposition som verkar stå grensle över tusentals år – förhistorisk och ultramodern i ett. Allt är reducerat till själva essensen, till ett slags symboler eller till något som närmar sig ren abstraktion.
I samma kapitel finns en märklig bild som föreställer en underlig varelse, som trots sin enkelhet eller kanske på grund av den, har något mycket suggestivt över sig:
”Jabbaren. ’Den store marsguden’. Rundhuvudenas dekadenta period”, lyder bildtexten. Rundhuvudenas stil är en av de äldsta, fast just den dekadenta perioden hör, som ni kanske anar, till de senare inom denna stilriktning.
Ungefär så där föreställde jag mig spöken när jag var barn. Varför har det ena öga hasat ner så där? Eller är det inte ett öga? Vad väntade man sig av en sådan gud?
Till sist tar jag fram en målning som egentligen inte är en enda, utan man kan på den här bilden se flera lager av målningar. Jag läser att man någonstans hittat så många som sexton lager målningar ovanpå varandra.
”Adjefu. Den stora giraffen”, kallas den här bilden. Själva giraffbilden ser lite ut som en barnteckning och giraffen ser trevlig och godmodig ut, tycker jag. Antiloperna i lagret ovanpå utstrålar lätthet, snabbhet och elegans. De små streckgubbarna vid giraffens fötter representerar ytterligare en stil, detaljerad och petnoga. Men vad är det där för en besynnerlig halvkropp vid giraffens ena bakben?
I samma kapitel finns en märklig bild som föreställer en underlig varelse, som trots sin enkelhet eller kanske på grund av den, har något mycket suggestivt över sig:
Det där är ju en utomjording i rymddräkt! Jag känner igen bilden – från von Däniken, tror jag.
Håkan,
det här?
French ethnologist and explorer who discovered important cave paintings at Tassili-n-ajjer in the central Sahara and wrote about them in The Search for the Tassili Frescoes, first published in France in 1958.1 A curious figure reproduced in this book (shown left) was referred to by Lhote as Jabbaren, the ”great Martian god.” Although it transpired that this picture and others of strange appearance in fact represent ordinary humans in ritual masks and costumes, the popular press made much of this early paleocontact hypothesis and it was later borrowed by Erich von Däniken as part of his sensationalist claims of ”ancient astronauts.”
från: http://www.daviddarling.info/encyclopedia/L/Lhote.html
Von Däniken skrev ett par böcker som handlade om att Jorden fått besök av utomjordiska astronauter. Han hittade belägg för sådana besök i myter och i ruiner i Sydamerika och på andra ställen, återgivna på mörka, svartvita fotografier. Jag läste dem någon gång på mellanstadiet och tyckte att de var rätt fåniga redan då.
Klippmålningarna är vackra. Och som alltid när jag ser sånt här undrar jag över varför de ritade människor på ett helt annat, mycket mer stiliserat sätt än djur. I grottmålningarna från Frankrike/Spanien finns skickligt målade djur – de som gjorde dem kunde verkligen iaktta och återge det de såg – men inga människor, eller bara streckgubbar.
Däniken-spåret har redan följts upp ser jag! Men det ger mig osökt anledning att ställa frågan: hur vet alla förståsigpåare att dessa urgamla målningar och ristningar är ”mytiska”, ”religiösa”; ”fruktbarhetssymboler”, ”kultföremål” osv? För en lekperson verkar det många gånger som rådvilla bortförklaringar och vanlig expertmallighet. Titta exempelvis på ”gudinnorna” ovan. Det är ju en briljant målning, egyptiskt inflytande OK, men varför gudinnor? Det kan ju vara vilket dekorationselement som helst av en begåvad konstnär. Och giraffbilden: varför skulle det inte vara just en ”barnteckning” vilket det ju också ser ut som?
I svenska hällristningar finns det fullt av gubbar i erigerat tillstånd liksom älgar. ”Fruktbarhetssymboler” som skall bringa ”jaktlycka” säger experterna. Tänk om det bara är vanligt klotter? I Österrike finns en liten figur kallad ”Venus von Willendorff”, en oerhört korpulent liten kvinna, ganska kul. Det lär vara en av de äldsta avbildningarna av människor i vart fall i Europa. ”En fruktsamhetssymbol som skall bringa bördighet och goda skördar” naturligtvis. Jag tror snarare att det var någon urtidsgubbe som tyckte det var kul att göra en statyett av en tjock tjej, kanske för pornografiska ändamål.
I grunden visar ju dessa expertutlåtanden på en oerhört nedlåtande syn på forntida människor och konstnärer. De kunde naturligtvis inte göra något för att det var kul eller snyggt eller som uttryck för konstnärens känslor och skaparförmåga, kanske skaparglädje. Nej, det måste vara styrt av primitiv avgudadyrkan och magiska ritualer från en ociviliserad och rå forntid. Jämför exempelvis de egyptiska gudinnorna ovan med Marie Louise de Geer Bergenstråhle och säg sedan vem som är mer civiliserad och en bättre konstnär?
Tack Bodil för att du gav mig anledning att få en adrenalinkick redan på morgonen efter en genomflugen natt. Nu känns det bättre.
Håkan: Om det är som du säger, så kanske det beror på någon form av tabun, fast varför skulle dessa tabun var spridda över hela jorden? Men nu säger jag ”om”, inte för att krångla eller bråka i onödan, utan för att jag inte vet om det verkligen är så. Här måste jag leta – i huvudet och på andra ställen, i andra huvuden – och fundera vidare. Finns det verkligen inte några naturtrogna avbildningar av människor från förhistorisk tid (när börjar förresten förhistorisk tid?)?
Bengt: Intressant att få bidra med ammunition till en adrenalinkick. Väl bekomme!
Jag föreställer mig att forskarna på det här området stödjer sig på mer än ren spekulation. Jag tänker mig att deras antaganden bygger på något annat än fria fantasier, men jag vet för lite för att kunna uttala mig till deras försvar med verkliga bärkraftiga argument. Och att hoppas att någon representant för den här forskningen ska dyka upp här, är naturligtvis en löjlig illusion. Jag gör ändå ett litet tafatt eget försök, så får jag se vad du säger. Jag tänker mig att människorna under den här tiden/de här tiderna levde ett oändligt mycket hårdare liv än vi gör här idag. Jag tänker mig att de inte hade någon fritid eller någon tid för tidsfördriv och att därför det de målade eller skulpterade hade uttryckliga mål. Man målade för att nå ett mål: bättre jaktlycka, överlevnad, avkomma, rika skördar… Dessutom föreställer jag mig att religion har spelat en stor roll under hela människans kända utvecklingshistoria. Någon form av religion verkar ha funnits i alla mänskliga samhällen. Så vitt jag vet.
Tafatt försök.
Så fort människan lärde sig att investera (spara) vann hon också ett visst, ehuru inledningsvis mycket begränsat, mått av fritid. (Skogen han växer och rögen han gror. Varför skule inte den kunna ha använts för något tidsfördriv. Visst – vidskepelse har alltid funnits och i urtiden liksom idag tenderar vi att hänföra det vi inte begriper till övernaturliga makters inflytande. Men vad hjälper det att måla de fyra figurerna som du visar upp? Varför skule jaktlyckan bli bättre för att man knackade in hundratals älgar i Nämforsens klippor? (Det talar ju snarast för att det redan fanns en massa älg.)
Nej, jag tror mycket litet på det här. Däremot finns det en stor grupp högutbildade konsthistoriker och paleovadetnuheter som måste försörja sig och då passar ju den här teorierna bra.
Nu blir jag lite nyfiken här: Är du så här misstänksam mot all forskning (språk, teknik, litteratur, ekonomi, medicin, biologi, geologi etc etc) eller hyser du ett särskilt agg/en särskild misstro till/mot paleontologer och konsthistoriker – särskilt högt utbildade sådana?
Nej, Bodil, jag hyser bara agg mot personer som uttalar sig som experter på områden som de absolut inte kan veta någonting om. Eftersom jag själv hör till denna grupp känner jag lätt igen dem – skillnaden är dock att jag inte får betalt utan gör det enbart för skojs skull…
Klippmålningarna i Sahara är ju i och för sig ganska sentida om man nu får tro Lothe. Men exempelvis Venus von Willendorf är minst 25000 år gammal. Vi vet praktiskt taget ingenting om de människor som levde på den tiden. Att då yttra sig om deras själsliv och religion är snudd på människoförakt av samma slag som när man gräver upp deras gravar och putsar benen och skickar in dem till ett muséum.
Litet på måfå googlar jag om grottmålningar och finner då bl.a. hypoteser om att de hade en kultisk funktion eftersom de finns i utrymmen ”med bra akustik” ! Eller också studerar man aboriginernas konst i Australien eftersom den skulle representera en obruten tradition från samma tid! Är det seriöst?
På praktiskt taget alla övriga områden du nämner arbetar vetenskapare antingen med fakta eller med fysiska föremål. Om någon sakkunnig yttrar sig om ett skelett från Altamiragrottan är jag beredd att acceptera vad h/h säger. Om någon dessutom yttrar sig om vilket språk man talat i grottan är jag beredd att lyssna och sätta en viss tilltro eftersom språkvetenskapen grundar sig på teorier grundade i fakta, om än inte oomstridda. Om någon däremot yttrar sig om skelettets f.d. själsliv och religiösa uppfattning menar jag att det är kvalificerat nonsens.
Visste du f.ö. att den konstnärliga utsmyckningen av Hornstulls tunnelbanestation i Stockholm är inspirerad av Altamiragrottan? Det har en konsthistoriker berättat för mig och jag tror det eftersom hon vet att jag ju i värsta fall kunde fråga Berndt Helleberg. Men vem kan fråga Marsgubbens skapare?
Men tack för att du visat och skrivit om fina bilder och för att jag fått läsa dina och Håkans kommentarer.
Bengt: Nu vet jag inte riktigt vilken term eller vilket ord jag ska använda – om jag använder ordet ”naturfolk”, är det begripligt och fritt från något nedsättande? Är det nedsättande ber jag om ett annat ord att byta ut det emot. Nåväl, finns det något nu levande eller under senare århundraden levande naturfolk som inte har haft religiösa föreställningar och symboler?
Jag ställer inte frågan i något försök att ha rätt. Jag vill veta vad du tror om detta. Själv tror jag att alla dessa folk har/har haft någon form av föreställningar om högre makter och att de har byggt upp ritualer kring detta. Kanske har jag fel.
Du försöker locka mig ut på hal is 😉 Jag vet naturligtvis inte hur det förhåller sig med det och min poäng är att ingen annan kan veta det heller. Det förefaller ju rimligt att det är som du säger, om åskan slår ner är ju det ganska oförklarligt och förklaringar måste vi ha. Men om man hittar en 25000 år gammal målning eller stayett och säger: eftersom de här människorna måste haft en föreställning om högre makter så är det här ett kultföremål eller en fruktbarhetssymbol menar jag att det inte duger. Även om vi kan gissa att de haft föreställningar om övernaturliga makter kan vi inte därav sluta att dina egyptiska ”gudinnor” eller min Venus von Willendorff är några ’kultföremål.” Jag tror för min del att din bild är ett ”konstverk” och att min statyett är något i stil med vad Niki de Saint-Phalle gjorde litet senare. Men några belägg har jag inte, lika lite som herr Lothe.
(Jag ser nu att du skriver om folk som lever nu eller levt under senare århundraden. Där är naturligtvis fakta- och kunskapsunderlaget oöändligt mycket rikare och både konst- och andra historiker kan säkert uttala sig med en viss säkerhet.)
Fortsätter emellertid att betrakta dina bilder med förtjusning.
Bengt, nu lät jag mig väl ryckas med lite av dina ifrågasättanden av det eventuella religiösa innehållet i bilderna. Om jag stannar upp lite och tittar på vad jag egentligen har skrivit i inlägget eller ännu hellre försöker minnas vad som drev mig att göra det, så var det viktiga för mig – som för dig – just det konstnärliga och så gjorde den långa tiden också ett speciellt intryck på mig. Visserligen skrev jag ”Vad väntade man sig av en sådan gud?”, och det var möjligen lite oreflekterat, men den religiösa sidan var inte huvudsidan för mig. Dessutom fascinerade mig förordstexten om det en gång så bördiga Sahara…
Jag läste ju en termin antikhistoria (eller: ”Antikens kultur och samhällsliv” som det heter) häromåret och just det som Bengt tar upp tyckte jag var intressant. Det kändes tyvärr som om väldigt stora delar av kunskaperna om den här tiden är rena spekulationer och teoribildningar som byggts på väldigt vag och ofullständig information från grävningsplatser och annat. Dagens arkeologer är dock medvetna om problemet och försöker bygga en ny, mer ”vetenskaplig” grund än den som etablerades under arkeologins guldålder vid förra sekelskiftet. Men jag tror att ytterligare en hel del historia kommer att behöva skrivas om när vi hittar fler fynd att analysera…
Ett sidospår: jag lyckas inte ladda in sidans RSS-flöden. Är det någon annan som har samma problem?
Aron: Ändå föreställer jag mig att det som skrivits och tänkts om antiken måste vara oerhört mycket mer genomlyst än det som skrivits om de här sahariska klippmålningarna eller, för att ta ytterligare ett jättekliv bakåt i historien, om Bengts exempel Venus von Willendorf.
Vad gäller den tekniska frågan, så har Aniara sagt samma sak som du, Aron. Jag får väl be om experthjälp med detta.
Bodil: i kursen ingick ett första överblicksmoment som handlade om civilisationerna i mellanöstern (från Ur till Alexanders intåg), om Egypten fram till den romerska erövringen och om det minoiska Grekland. Klippmålningarna i Sahara togs inte upp, däremot en del målningar, skulpturer och kärl från samma tid fast i nuvarande Turkiet och Irak.
Intressant debatt. Lasse Berg berör ämnet en del i sin bok: ”Gryning över Kalahari”. Enligt boken representerar vissa av grottmålningarna syner som uppstått under trans till följd av långvarig dans (nån slags forntida ravepartyn). En slutsats på osäker grund förstås, men varför inte?
Tja, det som är gemensamt för uttalanden om vad människor kan ha trott eller vilka syner de kan ha haft i förhistorisk tid, är väl just att de är ställda på ”osäker grund”…
Dessa uttalanden är kanske i sig själva besläktade med tro och syner…
Åhå, Gryning över Kalahari har jag ju hemma. Kanske ska läsa lite i den?