Kategori: Berättelser ur livet

Nu lever vi Varbergsliv, äter frukost på den guldblekta gräsmattan i trädgården på Höbacken, besöker Pappa på Skanliden (han kommer vara hemma under den sista veckan vi är här), badar i havet. Miki har återtagit sin roll som vakthund från förra året, så han vaktar nu trädgården mycket samvetsgrant och vet alltid vem som hör hit och vem som inte gör det.

Igår badade Nilla och jag i Djupa dräkt med Miki som torr strandhund. Han badar inte sedan den där gången i Jarun förra sommaren, aldrig mer för han är min taggiga lilla Ružmarin. Rosmarinplantor badar inte.

På eftermiddagen var Kudda och jag och hälsade på Pappa. Vi satt på terrassen och tittade bort över hustaken. ”Där bortom är Kattegatt”, sa Pappa.

Kvällen ägnade vi åter teater. Nilla, Kudda, Miki och jag gick till Nöjesparken och såg en härlig föreställning med teatergruppen ”1 2 3 Schtunk”. På bilden en scen ur ”Ett drömspel” med en speciell skruvning åt väntat oväntat håll.

Imorgon bär det av norrut. Kanske blir det en tågresa på fyra dagar kanske fem. Jag ser på min reskamrat och frågar honom om han vet vad en ”brnjica” är. Han ser långt på mig och håller ihop munnen. Jag packar halvt förstrött, tänker och tänker inte på vägen vi har framför oss. Det mesta är ganska obestämt, men jag vet att vi kommer att ta den västra vägen, eftersom vi inte lyckades helt bra med den östra förra sommaren. Vi vill undvika så mycket vi kan av Österrike och Tjeckien, där det där med ”brnjica” är mest påträngande och Miki vägrar ju fortfarande att ha en plastkorg runt nosen. Jag packar ner ett örngott för honom att sitta på. Miki går runt och luktar och undrar lite över mitt sysslande, men jag kan ju inte berätta något begripligt om den förestående resan för honom. Så är det ju och mer begripligt än så är ju inte heller livet, tänker jag och plockar med våra pass. Jag har, lite överraskande, köpt biljetter till Kranj, så imorgon ska vi inte långt, vi ska bara lukta lite på vägen. Kanske blir det åskväder, så jag tar med en större plastpåse mot regn…

Det är en sådan där kväll när hemkänsla och främlingsskap vävs tätt tätt, väft i varp. Kanske är de till och med samma sak, om man vrider på dem lite mellan ljus och mörker. Sedan eftermiddagen försvann har planlösheten styrt mina steg och saker har bara hänt utan några egentliga beslut. Först kom Toma förbi och vi gick eller åkte till Cooltura, han hade bilen med. Där drack vi ett sommarglas inför Mikis och min avresa. Vi pratade om planer och planlösheter, om vad klokhet egentligen är och liknande dumheter. Vi var på gott humör och allt verkade ligga där det låg eller skulle ligga. Så bröt vi upp och han tog bilen och Miki och jag travade hem. Hemma åt vi lite och sedan plockade jag ihop lite sopor att slänga. Jag lämnade fönstrens vidöppna för jag tänkte att vi snart skulle vara tillbaka. När vi kom till någonstans längs Olibska såg vi Luca och hennes hund Ron på andra sidan gatan. Vi började prata tvärsöver gatan, men så bestämde jag mig för att korsa den. Miki stretade lite i kopplet men strax var vi över. Luca pratade om sin sorg igen. Hennes man dog plötsligt i vintras och hon kommer inte förbi detta snitt genom livet. Strax innan hon skulle svänga in på Paška, vände hon sig mot mig och frågade om vi inte skulle dricka något i Olivträdsbaren (den heter inte så, men jag kallar den lite otympligt så). Jag sa ja och så satte vi oss vid ett av borden ut mot parken eller vägen genom parken. Hon berättade historien om hans död igen och sedan berättade hon andra händelser ur deras gemensamma liv – trettiofyra år hade de levt tillsammans. Nu minns jag särskilt det hon sa om en händelse för tjugo år sedan som inträffade efter att Marijan (ja, alla heter Marijan, jag kan inte göra något åt det) varit mycket nära döden vid en stor operation. Det var hans födelsedag och han bjöd in jag vet inte hur många gäster, men väldigt många på den fina bosniska restaurangen Sofra. Luca hade då tyckt att det kanske var för många och att det ju skulle bli förfärligt dyrt men han hade då sagt: Ne slavim rođendan, slavim život! (Jag firar inte födelsedagen, jag firar livet!) Hon tittade på mig med tårar i ögonen och jag svarade med tårar i ögonen att det var vackert. Så reste vi oss och tog farväl och Miki och jag styrde stegen hemåt. Jag tänkte på Luca och hennes amputerade liv och sedan tänkte jag på vår snara avfärd norrut och jag kände ett slags underlig hemlängtan till marken jag gick på. Jag är på ett förfärande sätt hemma här, så hemma att jag blir hemlös om detta skulle brista.

Vi gick förbi de vanliga hållpunkterna i kvarteret. Vi gick förbi ”Patriotens hus” från den mest mystiska sidan.

Vi gick förbi huset jag inte kommer att köpa, för att jag inte kan försvara det. Ja, ni minns nog vad jag sagt om detta. Och det lockar mig på ett speciellt sätt eftersom det aldrig kommer att bli mitt.

Kvällen var mild, inte ljum utan just mild. Luften kändes som balsam mot armarnas hud och vi följde Rapska. Vi passerade förbi de båda gamlingarnas övergivna lilla gröna hus med den nu alltid tomma uteplatsen, den uteplats som Londi i den där andra tiden brukade besöka det gamla paret på.

Och på hörnet vid Šipanska tog jag i hemlighet en bild på det underbara bosniska husets ”porticato” – ja, jag tar i min ordnöd till ett italienskt ord. Här ser allting alltid så rent ut, jag menar rent från insidan och ut. Ytan kommer sist. Det härskar en absolut klarhet över den enkla platsen.

Och Miki såg sig om med skuggan bredvid sig och visste ingenting om de planer och den bävan som behärskade mig i det ögonblicket. Han har ju sitt att tänka på.

Natten är här, jag minns morgonen, den märkligt svala. I porten sa Stanko ”vrijeme za spavanje” och jag nickade, för visst hade natten varit lätt att sova i och visst är både vädret och tiden vi har nu som gjorda för sömn men också för arbete. Äntligen hade jag trängt genom väggen till att skriva den där recensionen – varför är det alltid en så förfärligt smärtsam uppgift att tala om vad jag läst i en bok? Och äntligen hade jag läst den där långa uppsatsen, äntligen hade jag gjort det och det. Vädret och tiden hade öppnat en tidigare stängd dörr av hetta.

Ja, och den här lättflytande kvällen, som nyss försvann, satt Draženka och jag med Miki vid våra fötter på Simpas terrass och drack öl och knöt ihop året som gått sedan sist vi sågs. Vi kände att vi nog ändå borde ses oftare igen. Det är mer som förbinder oss än vi ibland tror oss veta. Det finns en vänskap som är värd att vårda.

Tiden känns trång och jag känner mig jagad runt runt inne i ett smalt utrymme. Arbetsuppgifter och saker som måste göras – ålagda eller självpåtagna, påhittade kanske till och med – staplas på varandra och täpper till utsikten runt omkring och framåt. Ja, och snart ska vi dessutom ge oss ut på den långa resan norrut. Vad gör jag för att hitta andrum och balans? Jag vänder blicken bakåt, i det förflutna kan ingen vilja något av mig. I tanken går jag ut med Miki för två eller kanske tre kvällar sedan. Vi går längs Lopudska och natten hänger varm. Vi går förbi den galna kitsch-trädgården med de vita plasthjortarna, stjärnfallet och de gnistrande kiselstenarna. Ja, vi går förbi och stannar i stället vid trädgården bredvid, där allt är anspråkslöst och smått men fullt av levande blommor. Bara ljuset från gatlyktorna är lite överdrivet, men det går kanske att tänka bort.

Vi fortsätter gatan fram och stannar vid ”Patriotens hus”, närmare bestämt vid den nya porten. Jag har sett dess långsamma stegvisa tillblivelse under veckor, kanske månader. Envist har gubben stått på sin skrangliga stege dag för dag och murat och murat och fäst guldglänsande plattor med fantasifulla dekorationer på murytan. Snart är porten den starkaste delen av det vingliga bygget och när allt en dag vittrar sönder kommer denna portgång att vara det sista som står kvar och ögonen i de märkliga små ansiktena kommer att stirra länge efter att väggarna är grus och spillror.

Plötsligt vet jag inte vad ordet ”port” betyder. Är det dörren eller hålet som dörren sitter i? Jag vet inte, men jag kan nog leva med detta tvivel. Kanske kan jag låta hålet och det som fyller hålet vara ett.