Kategori: Berättelser ur livet

Vi har haft en sommardag idag och jag har varit mycket glad tillsammans med Christine och lille Leon som nu är sju månader och som drog så kraftfullt i lavendelplantorna. Det är det här med vänskap som ju kan bygga broar över sorgen. Och även om den här sommardagen just för att det var den första riktiga sommardagen lade en tunn vass snubbeltråd i sicksack över min väg, så kunde jag ändå känna en stark glädje. Ja, de här nylonvassa trådarna har med tiden att göra, med tiden som gått efter Londis död. De löper genom luften på olika höjder över marken och visar mig den nya tideräkningen. När var Londis och min sista sommardag? När var vi tillsammans i stan den sista gången? När miste jag henne, när miste jag henne?

På vägen upp längs Nova Ves tog jag en bild som liksom vred sig ur händerna på mig. När jag tittar på den nu efteråt ser jag att den tagit in en ytterligare dimension än den där som vi kallar den verkliga. Husen och det lilla kapellet kröker sig mjukt för något som kanske är drömmen om andra världar.

Och ja, vi satt på Amfora i hörnet av Dolac och åt lignje na žaru och blitva som vi brukar och drack vitt vin och vatten som vi brukar. Och Leon sov i alla fall lite. Och dagen var stor och helig. Och duvorna plockade bland grönsaksresterna på torget. Och himlen höll upp sin blåhet över husen och domkyrkotornen. Och tiden gjorde en liten cirkel och vi satt inne i den och visste inte vad och det behövdes inte heller.

Nyss städade jag, städa är kanske det svåraste. Det är det där med att golven var Londis marker här inne och när jag kryper på knä och torkar ytorna där nere, så blir det varje gång på nytt obegripligt att hon inte är kvar hos mig längre. Och mattorna, som jag köpte på Tepih-Land bara några månader innan hon dog, mumlar och viskar till mig om tillvarons underligheter. Jag köpte dem ju för att hon inte skulle halka, men så halkade hon ändå på en otäckt golvdel och det blev början till slutet.

En gång i veckan går jag på akupunktur hos Sonja som har sin lilla mottagning uppe vid Nova Ves. Det är ett av min försök att återvända till livet före döden. Och det är sant att jag brukar känna mig ganska avslappnad efter varje nålbehandling, men när Sonja säger att jag måste försöka lägga de sorgsna tankarna bakom mig, då vet jag att vi är vid en gräns. Hon är klok, men det hjälper inte alltid med klokhet. Jag försöker följa hennes tankar och råd när hon säger att jag måste skapa andra bilder när förtvivlan faller över mig. Egentligen låter det ju ganska trovärdigt detta att man – åtminstone för stunden – skulle kunna låta tanken klippa av sorgsenheten med en bild av något annat. Det är en vacker och tänkvärd idé, men den verkar ligga i en annan dimension än min sorg. Å andra sidan verkar nästan allt ligga förpackat i olika dimensioner – det jag gör, det jag känner, det jag minns. Jag har blivit ett slags skåp eller lådsystem. Jag öppnas och stängs och försöker vara med, men så har jag med ens en vägg vid ansiktet igen, en stängd dörr framför vägen ut.

Det finns något djupt ologiskt över mig, det vet jag om. En del tycker att detta är ett försonande drag, andra tycker att det är något förrädiskt, en sankmark. Det får vara hur det vill med det. Jag fattar ofta mina beslut i stunden, bra eller dåligt. Jag tror att livet är större än människornas idéer. Varje idé är sitt eget fängelse. Ja, nu rör jag mig nog mot kanten, tycker någon, kanske jag också. Men nu får det vara nog med inledande slingervägar. Första maj firade jag med vänner och partisansånger som ”Bella ciao” och liknande uppe i Santa Croce/Križ ovanför Trieste. Ja, så långt som till ”Bella ciao” kan väl många tycka att jag kan sträcka mig trots min djupt rotade anti-kommunism, men ”Bandiera rossa” då? Den går väl inte ihop med resten av mig? Nej visst, men ändå, jag kan gripas av en närmast idiotisk revolutionsromantik i vissa stunder. Se, nu har jag vänt alla emot mig, både dem som tycker ditt och dem som tycker datt! Kanske måste jag kapa linorna till alla förbindelser och samhörigheter när det gäller människor. (När det gäller djur och då särskilt hundar som Londi är det helt annorlunda.)

Så är det. Jag vill inte följa, men när val som betyder något ramlar över mig, så kommer jag att axla bördan med stort allvar. Och det beslut jag fattar kommer att röra det konkreta ting det gäller. Lita på mig eller ännu hellre: låt bli.

Barer heter vad de heter och nyss var jag på ”Booze and Blues” på Tkalčićeva och lyssnade på Camões house band från Prag. Jag kom dit med Paolo – vi var inbjudna av Soraia – och gick hem i en annan dimension. Vad var det som vände världen så? Musiken, denna blandning av jazz och rock och fado och säkert ett och annat mer? Den lilla gula hunden som korsade golvet gång på gång, så älskvärt bemött av alla och för mig en budbärare från den londa hunden från evigheten? Eller var det saxofonen med sin saxofonist?

Jag vet inte men jag ”föll offer” för magi. Helt säkert är jag mottaglig. Saxofonens så kroppsliga röst, den gula ljuvliga hunden som visserligen aldrig kom ända fram till mig, sångerskans röst, värmen, sorgen, glädjen… Jag måste nog alltid drömma och det kratsar av tassar i mitt inre och över kratset strömmar saxofonens toner. Ja, ni vet, ni har också varit med om detta. Jag tror vi är med om samma saker. Inte samtidigt men alltid.

Kvällarna är nu ofta ljumma, någon gång faller ett stilla regn, ja, det är vår och jag kliver försiktigt oförsiktigt hit och dit i min nya tillvaro utan Londi. Det är som om tunna nylontrådar vore spända ungefär i knähöjd, ibland högre, kanske ända uppe i halshöjd, i olika sträckningar runt omkring mig. Plötsligt står jag inför en omöjlighet och jag backar, försöker tänka på annat, undfly smärtan. Dessa stup och tomrum! Ibland grips jag av panik på spårvagnen och känner att jag måste ut. Det är förlustens klaustrofobiska sida och den försöka jag lära mig att krypa längre in i mig själv ifrån. Och ändå lever jag mitt i förtvivlan och desperation ganska vanligt och ibland nästan överdådigt. Jag tillåter mig allt jag har lust med, sitter långa kvällar med vännerna i barerna och ölstugorna, skramlar hem först med nattspårvagnen och är ibland oförsiktigt eller tanklöst glad mitt i den inre gråten.

Och här på bilden rider den mytiske kung Tomislav bort över regnhimlen. Och det är inget särskilt med det, vill jag säga er.