Kategori: Berättelser ur livet

Jag har säkert sagt det tidigare men nu säger jag det igen ändå. Det är ett stort körsbärsår här i år! Och varje gång jag går förbi Londis och mitt klarbärsträd där på hörnan mellan Hvarska och Lopudska, så går jag inte alls förbi utan stannar och plockar och äter. Och sörjer över att Londi inte är med mig där under trädet nosande efter sitt.

Härom dagen när solen inte lyste så där alltför starkt bestämde jag mig för att försöka ta en bild på bärprakten. Jag gick in under och bland grenarna och riktade mobilen snett uppåt och tryckte där man trycker.

Men jag kände mig mitt i detta på ett märkligt sätt iakttagen och när jag vred lite på blicken såg jag en tunn liten gubbe där uppe krypa tätare in mot stammen. Han hade en stor kanske halvfull påse i ena handen. Våra blickar möttes inte, det var för mycket både bär och löv emellan, men nu när jag undersöker bilden ser jag en skymt av hans ljusa skjorta nere i vänstra hörnet. Dt är obegripligt hur stort ett sådant här ganska litet träd är, när man väl förirrat sig in bland grenar och kvistar.

Natten är ljum och tjock av dofter. Nyss satt jag med Vesna i Coolturas nya uterum och drack pivana och vände och vred på Balkans historia och nu – ”jag har en kniv här för kroater” eller ”du är inte tillräckligt patriotisk för att leva här i Kroatien”. Vi grävde i oss själva och lyckan och sorgen och kände den mörka himlen röra vid oss. Armin vattnade några små torra plantor bredvid oss och såg märkligt blond ut i mörkret. Jag fotograferade den högsta blomkrukan och vi skrattade åt hur lyckad bilden blev.

På hemvägen längs Rapska mötte jag den tjocka gamla mopsen och hans matte. Jag stannade upp och något tvang mig att berätta för henne om Londis död. Det är en väg jag måste gå. Vi stod där under natthimlen, lite halvt svettiga, och talade om döden och jag kliade mopsen och han flåsade tungt men hans päls var så len, så len. Till sist log hans matte och jag lite flyktigt mot varandra utan att riktigt se, för det finns ingen gatlykta just där och så sa vi ”laku noć” och jag gick längs ”parken” under lindarna, förbi Simpa och hem.
 

Det är en varm kväll och jag sitter vid det öppna fönstret i balkongrummet. Jag lägger märke till att lindarna inte längre doftar så svindlande som ännu för några dagar sedan. Och jag tänker att jag redan kommit förbi höjdpunkten i den första lindmånaden efter Londis död. Och jag vet inte vad jag ska göra med det och jag förstår inte varför Londi inte ligger här under det öppna fönstret. Jag slår på nytt huvudet mot den där väggen som är gränsen mellan liv och död och som skiljer mig från henne. I inbillningen hörde jag nyss hennes klor rassla lite mot den alltför höga tröskeln till balkongrummet. Jag hör i höre. Och ändå har dagen varit ljus och glad. Jag har varit högt uppe ovanför Mihaljevac och ätit lunch på ”Fešta” med en av mina allra bästa vänner och hennes lille son. Glada stunder under parasollerna. Samförstånd och skratt och lite babyprotester. Men en baby har ju alltid rätt. Och på vägen ner mot Mihaljevac efteråt tänkte jag på hur grön världen är här nu.

Och att grönt är en märklig sorgfärg. Den talar genom lyckan om förlusten av lyckan.

Precis som förra sommaren och sommaren innan dess och somrar längre bakåt i tiden åker jag till Bundek då och då när jag kan. Jag tar spårvagnen över bron och stiger av vid Most mladosti och går sedan ett stycke längs den smala vita vägen på nasip. Jag mer anar än ser floden och jag spanar utan framgång efter hägrarna. Har de flyttat? Jag ser på hundar med sina hussar och mattar och jag föreställer mig Londi komma springande i det höga gräset bland popplarna. Tiden går och har gått och jag provar om och om igen sorgmanteln. Passar den? Kommer jag att kunna leva i den?

Jag når min korvsjö och låter blicken glida omkring över dess yta. Ja, och därborta någonstans är svanarna. Och jag minns hur jag förra sommaren satt här vid sjön, låg på stenstranden och ibland simmade hit och dit. Alltid visste jag att Londi väntade på mig där hemma och min tideräkning var inställd efter hennes väntan. Och jag var inte borta för länge och sedan kom jag hem och vi återsågs i den där speciella glädjen som bara vi kände till. Det är den som nu är sorgen som bara jag känner till. Min sorg efter Londi.

Kanske är det för att det är mulet idag, kanske är det för att klarbärsträdet på hörnan Hvarska-Lopudska bär ovanligt många bär i år på åtkomlig höjd, så att jag oftare blir stående där på vår gamla plats under trädet. I alla fall är det så att det här är en svårare dag igen, en dag av stor saknad. Jag måste akta mig för att inte slå emot tomhetens skarpa kanter. Jag ser hundar och jag vet att ingen av dem är Londi. Men jag kan inte förstå det. Vore det bättre att alltid vara på resa? Kanske. Fast det kan jag ju inte och dessutom minns jag hur saknaden plötsligt sög tag i mig den där eftermiddagen när Gabriella och jag var uppe på den stora fästningen ovanför Donau. Det var när jag tittade ner i den gamla stadsdelen Petrovaradin. Gabriella och jag satte aldrig våra fötter där eller jo, det gjorde vi ju, men bara nätt och jämt, när vi väntade på bussen som skulle ta oss tillbaka över bron.

Uppifrån såg de spetsiga gamla husryggarna så hemlighetsfullt lockande ut och jag försökte tänka mig gränderna emellan dem och hur jag en gång gått där med Londi, fastän det inte alls är sant. Jag kände att det hade varit eller hade kunnat vara en plats för oss och jag föreställde mig gathörnen och någon liten bar, där vi kunde sitta och dricka kaffe och vatten och se på människorna och lukta på marken. Jag är rädd att jag håller på att glömma det här viktiga med att lukta på marken.