Kategori: Berättelser ur livet

Jordklotet snurrar nu snabbt under mina fötter. Balansen håller jag genom hastigheten, så kan det vara, det vet ni. Nyss – kanske i förrgår eller lite tidigare – var jag i Slovenien, detta vackra alltid lika friskt nyfödda land – lepa Slovenija. Jag var i Ljubljana hos Igor i hans mirakulösa kråkslott eller drömvärld och sedan med Iva en dag på slottet, i staden längs floden eller floderna ända ut till Spica. Och sedan mitt inne igen.

Och så kom ”bergsdagen” då Igor och jag for iväg norr om staden till ”sovmusens slott” – Polhova gradec och byn Setnica därovanför och sedan – strax innan stormen tog hela Slovenien och flera andra länder – klängde vi oss upp en bit mot Grmada, först i grönskande idyll, sedan kargare.

Jag i högklackat och kjol, just det rätta för en bergstur. Vägen ner blev ett fall och så påklätt genomvåt har jag inte varit på länge. Men allt slutade lyckligt och tempot sjönk till något fridfullt.

Och någon dag senare – farväl Slovenien. Järnvägen följer som alltid Sava och jag tar den där bilden på dungen i kröken som jag tagit så många gånger under mina resor med Londi. Nu är träden högre.

Fram kom jag i kvällningen. Hastigt slängde jag ifrån mig packningen på soffan och så tog jag spårvagnen till Trešnjevka och där väntade Gabriella på mig i den lummiga baren vid Nova cesta.

Vi pratade om Makedonien, där hon varit, och om Slovenien som jag ju kom ifrån, och om vårt stundande möte i Budapest. Sedan blev det natt och morgon och allt möjligt annat och där stod Toma och han lurade iväg mig till Hrelić i stigande hetta.

Vi köpte cykeldelar och pratade om tillvarons innersta mysterier och så plötsligt befann vi oss vid Bundek utan badkläder, men badade gjorde vi ändå.

Och nu är det nog kvällen efter – inga bilder till det – och Vesna och jag var nyss uppe i den där baren vid Kamenita vrata och hörde hennes dotter Breza sjunga. Och när vi sedan kom ner till Trg kralja Tomislava så hörde vi också Goran Bregovićs röst från podiet. Ja, vad säger ni nu? Och imorgon – Italien.

Ikväll strax efter sex kommer det att vara exakt ett halvår sedan Londi dog. Och också idag är det en torsdag. Jag hade tänkt visa en bild som jag undanhållit både mig och er, den sista bilden jag tog, bilden jag tog efter det fruktansvärda beslutet (alternativet var att vänta i fyra eller fem dagar på en operation med dålig prognos och hon kunde inte gå och inte kissa och jag kunde inte bära henne upp och ner i huset), när allt hopp var ute. Men jag väljer att inte visa den för det går ju inte att visa en sådan bild. Den enda som någonsin ska få se den är jag, men inte nu och kanske aldrig.

Igår kväll var jag i Borovje och tog en öl med Draženka på Sofra. Det var första gången efter Londis död som jag var i Borovje, men det var också första gången på åratal sedan jag sist var där med Londi. Borovje är alltså en stadsdel eller ett kvarter ungefär en halvtimme härifrån och under de sista åren orkade hon inte gå så långt, men dessförinnan var vi där ofta, ofta och gick i parken vid moskén med Buba och Draženka. Jag kände igen lukterna i vissa gathörn, det mörka varma sommarljuset, gatorna, de slitna husen, myggen i buskarna i närheten av ”bunar”, brunnen – här har faktiskt ingenting förändrats sedan den andra tiden.

Och Draženka och jag mindes den där kvällen med Rudolf för så där sex år sedan. Rudolf och Londi och jag satt på Sofra och väntade på Draženka och Buba. Det var mörkt men Rudolf kände ändå igen Buba, när han kilade över gatan som en liten gråsvart skugga och Draženka blev mycket rörd när hon fick veta detta. Och det är ett minne som förbinder oss och som i nutiden på något vis ger en vacker ram åt våra hundsorger.

Jag vill nu ändå visa en bild på Londi, men inte en från smärtans tid, utan en helt annan från hennes ungdom, en bild Alexandra tog en gång i köket på Fuxgatan med en riktig kamera. Och Londi sitter där på sin stol i hörnet. Hon sitter så riktigt som någon någonsin kunnat sitta.

Förr – jag menar när Londi levde – tog jag ganska ofta bilder från fönstret här, särskilt under varma sena sommarkvällar. Men nu går det nästan inte längre. Jag måste tvinga mig och ändå vill jag. Nu förstår jag att det har med skam att göra. Skammen består av två delar. Den första är kanske mer begriplig och den handlar om att jag skäms för att jag inte klarade av att ta hand om Londi på ett sådant sätt att hon kunde leva vidare. Den andra delen är kanske lite egendomligare och den består i att jag känner skam över att jag inte längre är hel, att en del av mig, kanske en kroppsdel, ett ben eller en arm, fattas och jag försöker dölja det. Ibland – särskilt i början – när någon frågade mig var Londi var, kände jag en frestelse att svara: Hon är hemma, hon vilar lite för hon är trött.

Och nu när jag ändå, trots motståndet eller barriären, har tagit en bild av utblicken från fönstret, så känner jag den där tunna skammen över att jag är ensam på insidan här, över att Londi inte ligger i hörnet under det öppna fönstret.

(skrivet igår kväll)

Tro inte att jag inte förstår att en och annan av er börjar tycka att nu kan det väl få det räcka. Men jag har ju så lite nytt att berätta. Det finns inget nytt. Utom detta att jag nu oroar mig för vad som kommer att hända när jag hamnar vid antipoden till Londis död. Londi dog kvällen till den mörkaste natten eller efter den kortaste dagen på året. Och nu är det bara tre dagar till den längsta. Detta är inte någon aritmetisk lek, det handlar om ljuset över jorden. Vad kommer att hända vid den motsatta punkten? Eller efteråt när vägen mot mörkret börjar igen? Hur ska jag göra? Vad ska jag söka mig för mål? Och ändå är varat i detta nu så där ”olidligt lätt”, blåa himlar, ljumma nätter…

Och jag ligger i gräset under träden vid Bundek och tittar upp i lövverk och oändligheter. Tanken tappar fäste och ringlar runt i spiraler utan början eller slut. Jag hör röster och ser fåglar segla mellan luftlagren. Och ibland går jag ner till sjön, tittar på de snabba små fiskarna, ”ribice”, som plaskar i ytvattnet innan de går ner mot djupare ställen. Och jag simmar lite utan att vara säker på vad jag gör. En man kastar pinnar och en ganska stor brunsvart hund simmar oförtröttligt ut och in och plockar pinne efter pinne. Och jag förstår lite trögt något om att det kanske är tillåtet för hundar att bada överallt i Bundek numera. Nej, jag tänker inte fråga.

Igår eftermiddag bestämde jag mig för att på nytt efter flera års uppehåll gå Londis och min morgonrunda från de långa första åren här. När Londi blev gammal blev rundorna kortare och under hennes två sista år gick vi nog aldrig här, det vill säga varvet längs Rapska, Kornatska, den smala gången bredvid genomfartsleden Slavonska, Zmajanska, en snutt på Paška, Brijunska och så Kornatska och Rapska tillbaka. Jag radar upp de här gatunamnen mest för mig själv för att ha ett räcke att hålla i. Det mesta var sig likt, fast jag upptäckte små förändringar här och där, men mest förändrad var jag. Jag gick som inne i ett glasskåp. Men man ser bra genom glas och jag såg att man målat om en husvägg, att kattbalkongen var tom och att katthuset såg städat ut och katterna verkade också bortstädade. Förr bodde det alltså katter där – det vet en del av er – men inga människor och nu bor det nog ingen där. Londi och jag brukade gå väldigt långsamt just där för att jag ville titta på katterna som verkade så både sagoaktiga och självständiga och Londi hittade alltid något att undersöka. Men nu var det tomt på trappan och på gången framför huset. Jag fortsatte på gångvägen nedanför och utmed Slavonska och tittade in i ”den underbara trädgården”. Fikonträden hade vuxit sig högre och mycket annat av växtligheten hade tätnat till en tjock grön mur.

På bilden jag tog tar den kala ljusgråa husväggen onödigt mycket plats, kan man kanske tycka, men den väggen föreställer tomheten och den visar hur stor plats tomheten tar i denna vackra värld. Och jag försöker bli vän med den.