Kategori: Berättelser ur livet

En ljum kvällsvind blåser genom rummen, fönstren är öppna åt båda hållen. Det är mörkt och i ”parken” nedanför fönstret till balkongrummet hörs småhundarna skälla. Annars är det mycket stilla, augustis mitt är just passerad, en punkt av händelselöshet och ro. Förr – ja, förra augusti ännu – hade Londi och jag detta tillsammans. Hon låg under fönstret och jag satt vid bordet och plockad med något, skrev lite.

Jag lever saknaden och vet att den aldrig försvinner. Londis vandring på jorden, vägen jag gick med henne genom åren, är något som för alltid har kommit att prägla mig. Detta kommer alltid att vara något av det största och djupaste som träffat mig. Detta kommer aldrig att ligga bakom mig. Nu är hon i mig sorgen och saknaden efter henne.

Idag är min korvsjö Bundek just den härliga badsjö jag ibland bara låtsas att den är. 29° i stället för 39° som senast och en svag fläkt i luften. Fiskarna syns till nära ytan igen efter att ha legat gömda på de svalaste och djupaste ställena. Och människorna ser nöjda ut och badar aktivt igen. Sist låg de få som var där apatiskt i strandkanten. Fast hetare dagar verkar vara på väg. Vi ska nog gå minst ett varv till genom hettan.

Staden är stilla och händelselösheten ligger mäktig och tafatt över allt. Inga festivaler eller liknande evenemang finns i närheten, varken i tid eller rum. Det är en välsignad tid.

Tillåt mig fortsätta mitt okunniga Ungernreportage; jag litar på att någon kommer till undsättning om det blir alltför avigt. Idag vill jag tala om öl, som ju heter ”sör” på ungerska. För några kvällar sedan satt Gabriella och jag på en ”sportbar” på Margitsziget (Margaretaön) i Budapest. Vi funderade över vad vi skulle dricka och bestämde oss för öl eftersom vi var lite trötta på gemišt, men vilken sort skulle vi ta? Jag sa något om att jag lärt mig av min tjeckiske ex-man att man om möjligt alltid ska dricka öl från platsen där man befinner sig. Då föreslog Gabriella Dreher. Jag tittade förvånat på henne och sa att jag alltid trott att det var italienskt – Birra Dreher! Nej, det är ungerskt, sa hon och så fick det bli och glasen kom på bordet. Antal Dreher – Dreher Antal, ja, ni minns kanske det där med att man går från det större till det mindre på ungerska, förnamn efter efternamn, efternamn före förnamn, om jag får vara lite påfrestande.

Nu har jag slagit upp en del om ölets historia och sett att det började i Wien, men det hindrar nu verkligen inget från att vara ungerskt. Vidare såg jag att det finns en ölförbindelse med Sydafrika, men jag låter den som vet veta och lämnar det immiga glaset här på bordet.

Igår tog Gabriella och jag tåget till staden Érd för att hälsa på hennes föräldrar och hjälpa till vid tomatsåstillverkningen, som är en verkligt stor sak. Nå, vi kom till Érd, köpte några tårtbitar på ett konditori nära stationen och så började vi gå. Érd är brett och stort, ett slags förvuxen by med mycket grönt och rejäla avstånd mellan husen. Gèza och Margit bor vid en lugn gata som när Gabriella var liten var en byväg, som grisen en gång smet längs. Vi blev ivrigt välkomnade av det gamla paret och snart satt vi bänkade runt bordet en halvtrappa under köket och åt pörkölt med hemgjorda nudlar. Samtalet gick mycket via Gabriella men Margit plockade plötsligt fram ”der Fuchs hat die Gans genommen” ur sin tyska vokabulär och Gèza provade olika språk: ”I love you, och liebe dich” eller ”Ende, fine, konjets”. Samtalet löpte fint och smidigt insvept i det där speciella ungerska lugnet, som kanske bara finns i min fantasi och som jag förbinder med den där ungerska tidskänslan som gör att man för evigt är fast i nuet. Och maten var mycket god och verkligen allt igenom riktigt.

Sedan började arbetet med tomaterna. Gabriella tvättade dem i trädgården och Gèza bar in dem i hinkar och Margit och jag skar dem. Margit gav spännande och föränderliga anvisningar om hur tomaterna skulle skäras och jag kämpade på för att följa dem.

Ja, och då och då bytte vi arbetsuppgifter. Ibland sjöng Gabriella och Margit en stump. Och när alla tomater var skurna, eller snarare lite innan dess, började kokandet i en jättelik gryta.

Timmarna gick. Gèza skämtade och Gabriella förklarade vitsarna för mig, de flesta förblev obegripliga men förlorade ingen rolighet för det. Efter första kokningen kom passerandet som blev ett rätt tungt och svettigt arbete och sedan kom den andra kokningen. Ett tag levde vi i spänning om ifall grytan skulle rymma allt. Det gjorde den, men utan marginaler.

Efter kokningen skålade vi med pálinka gjord på aprikoser, hemgjord förstås. Mycket stark och smakrik. Egészségre!

Men där var det inte slut med tomatkampen. Det sista steget som består i att fylla allt på flaskor är inte heller den enklaste, för såsen måste fyllas på flaskorna medan den ännu är het och utan att spräcka flaskorna. Vi upptäckte dessutom plötsligt – men med en lugn plötslighet – att vi hade för få flaskor, så Gabi och jag fick ”städdricka” ur det sista ur en vinflaska och sedan jagade vi ytterligare flaskor och glasburkar i huset. Allt diskades minutiöst för påfyllningen. Tratten vandrade från flaska till flaska och Margit hällde en tesked av ett vitt pulver i varje. När flaskorna var fyllda rullade vi in dem fortfarande heta i tidningspapper och så ställde vi alla tätt tätt i en stor, obegripligt stor, gryta och tryckte ner ytterligare tidningspapper emellan flaskorna. Och så täcktes allt med flera lager handdukar, allt för att skapa en långsam avkylning. Ytterligare timmar hade gott. Ny pálinka.

Någon gång emellan i en paus mellan de långa förloppen visade Gèza mig runt i trädgården och jag fick äta druvor och välja ut persikor och jag fick se huset med maskinerna han fick eller fick köpa när fabriken han arbetat i hade stängt. Mysterium, men nu vet jag lite mer. Hunden Vilko följde oss överallt.

Efter allt satt vi alla på altanen och växlade märkliga ord.

Idag är kanske årets varmaste dag här i Zagreb och när jag drack kaffe med Đurđica på Simpa på morgonen sa jag plötsligt delvis till min egen förvåning att jag tänkte åka till Bundek och bada för att jag ville känna om vattnet där alls klarar att ge någon svalka. För säkerhets skull la jag till att jag skulle försöka komma iväg tidigt, fast det var ju rätt befängt eftersom det inte var särskilt tidigt längre. Vi skrattade lite åt gårkvällens vanvettiga polisintermezzo i baren, men jag berättar inget om det, eftersom jag där spelade en roll som jag gör klokast i att dölja. Och så gick det lite tid till och svetten började lacka fastän vi satt djupt inne i skuggan. När jag så äntligen klev på spårvagnen var klockan mer än halv tolv och jag sa till mig att jag bara skulle simma en runda och sedan vända tillbaka. Ja, och så bytte jag vid Držićeva – en del av er känner nog igen min ”badväg” – och så for jag förbi de där vanliga hållplatserna och över Sava och steg av vid Most mladosti. Allt gick ganska smidigt och jag hade lite skugga ända fram till nasip, men där upphörde den och vägen löpte bländande vit framför mig.

På hela sträckan mötte jag bara en enda cyklist och en löpare som såg hotfullt överhettad ut. Luften var liksom tung omkring honom. På ett ställe stannade jag för att se om jag kunde upptäcka någon strimma av floden, men nej, jag fick nöja mig med att veta. De stora hyreskasernerna på andra sidan såg overkliga ut och de liksom suckade under hettan. Medvednica såg ut som ett bergspåhitt, bara domkyrkans dubbeltorn såg ut att verkligen finnas.

Nå, jag nådde fram till min korvsjö och räddade mig nästan genast ner i vattnet. En bit ifrån mig stod en kvinna med vattnet ungefär till midjan och läste en bok och lite längre bort låg en familj i vattenbrynet och gjorde ingenting. Vattnet svalkade bara nödtorftigt och absolut inte vid ytan. Jag låg i vattnet som på mjuka löst utlagda kuddar och dynor och så simmade jag oändligt långsamt i en oregelbunden halvcirkel. Jag liksom låg förbi mig själv och jag tänkte vaga lite skvalpiga tankar om vad vatten egentligen är och hur man skiljer det från luft. Svanparet låg ute på sjön tillsammans med sina fem nya ungar.

Ja, för de måste vara nya eftersom de är mycket mindre och dunigare än sist. Efter en stund kom svanfamiljen till min del av stranden. De parkerade några meter ifrån mig och jag fick se en lång och komplicerad uppvisning av svanbad. Särskilt föräldrarna badade oerhört noggrant, de verkade försöka bli riktigt blöta inpå bara skinnet. De dök och rullade runt, lågt på rygg i vattnet och plockade ivrigt i sina fjäderdräkter tills vattenytan blev dunig. Ungarna pep och simmade hit och dit.

Under tiden började jag känna mig kokt, men jag vågade mig inte i vattnet bland svanarna utan jag försökte vänta ut dem. Hur länge kan svanar intensivbada så här? funderade jag lite oroligt. Jag måste ju i vattnet en gång till innan jag påbörjade hemvägen. Till sist gav jag upp och gled diskret ner i vattnet någon meter ifrån den ena storsvanen. Jag stängde ögonen och simmade ut och tänkte ungefär: om jag inte ser dem så ser de inte mig. Det visade sig vara helt riktigt eller jag fick i alla fall vara ifred. När jag kom upp igen samlade jag ihop mina saker och klev upp genom gruset till en av duscharna vid vägen och där var vattnet äntligen kallt. Innan jag gav mig av kastade jag en sista blick ner på sjön, där den låg som en stor grönaktig trasa med en människa och en svanfamilj som dekorationer.

Hemvägen blev en kamp. Jag klarade nasip men på spårvagnshållplatsen fanns ingen skugga utom en liten fläck där jag stoppade in huvudet. Men så kom spårvagnen och det var en av de moderna med luftkonditionering. Tyvärr fungerade inte denna modernitet just den här dagen och folk i vagnen såg medtagna ut och många fläktade sig med tidningar och pappbitar. Jag valde att åka en hållplats för långt för att slippa bli stekt i den stora korsningen mellan Držićeva och Vukovarska, så jag steg av vid Autobusni kolodvor men där fanns ingen spårvagn åt mitt håll, inte på en kvart i alla fall, så jag gick och satte mig på de skuggiga trapporna vid busstationen. Överraskande nog brände trappsteget trots skuggan. Jag iakttog människorna omkring mig där de satt eller stod och hanterade hettan. En gammal glassförsäljare fläktade sig frenetiskt och då och då tog han upp en isbit ur glassboxen och tryckte den mot handleden eller tinningen…