En ljum kvällsvind blåser genom rummen, fönstren är öppna åt båda hållen. Det är mörkt och i ”parken” nedanför fönstret till balkongrummet hörs småhundarna skälla. Annars är det mycket stilla, augustis mitt är just passerad, en punkt av händelselöshet och ro. Förr – ja, förra augusti ännu – hade Londi och jag detta tillsammans. Hon låg under fönstret och jag satt vid bordet och plockad med något, skrev lite.
Jag lever saknaden och vet att den aldrig försvinner. Londis vandring på jorden, vägen jag gick med henne genom åren, är något som för alltid har kommit att prägla mig. Detta kommer alltid att vara något av det största och djupaste som träffat mig. Detta kommer aldrig att ligga bakom mig. Nu är hon i mig sorgen och saknaden efter henne.