En av mina anmödrar

En av mina anmödrar var Jette Halfpap. Hennes dotter hette Alwine Halfpap – min mormors mormor – och märkligt nog har jag en ”bevittnad avskrift” av hennes födelseurkund i en låda här:

AH

Av texten kan man se att Alwine Halfpap föddes den 21 juli 1843 i Cose – fast det finns ett handskrivet tillägg (av min Oma) om att hon enligt Elisabeth Schwartz skulle vara född i Kussow. Båda platserna ligger i östra före detta Hinterpommern.

Nu vill jag närma mig Alwine Halfpaps födelseattest på två vägar. Först ska min mor få ta till orda via ett utsnitt ur ett mail hon skickade mig för någon vecka sedan:

A propos släkten, så var alltså Alwine Halfpap Omas mormor och Jette Halfpap Omas mormorsmor – vad är dessa för mig och dig då? Tanken svindlar.

Och Erika Haas, som hållit i trådarna vid Raddatzträffarna samt sysslade med lite släktforskning (många fel i papprena), hade vi träffat i Kassel på vår cykeltur 1950 – hon och hennes syster var Studienrätinnen där –  1937 dog hennes man Georg Schmidt och senare gifte hon sig med en "Kunstmaler"Arnold Haas, som hon skilde sig ifrån.

Hennes morbror Max Raddatz var far till Ingeborg Raddatz, alltså "Tante Timm", min gudmor. – Ja, det var mycket…Inga uppgifter om min morfar Wilhelm Wangerin, som dog redan 1916 (Spanskan?), utom namnen på hans föräldrar, men det var ju inga Raddatzar. Ändå finns någonstans i Pommern en ort som heter (hette) Wangerin.

Beträffande släkten Raddatz se här!

Denna andra vägen till Alwine Halfpap går via ett utsnitt ur ett brev från min Oma till min far, skrivet 1976, det år då hon fyllde 80 år:

brev
början av brevet

Lieber Per Ivar!

Da ist also ein Teil der gewünschten Ahnentafel, von Rudolfs Frau Elisabeth (wohnhaft in Stralsund) aufgeschrieben. Ja, ausgerechnet meine gute Großmutter mußte ein uneheliches Kind sein. Deshalb war sie auch eine geborene Halfpap (nicht Ganzpap) und der Hauptattentäter war ein Conditor, der die Jette sicher mit seinen Kuchen becirct (gibt im Duden nur die Circe) hat. Und die Schwester von der Jette war die ”Magd” Mine. Jetzt würde man sie Hausassistentin nennen und sich wahrscheinlich alle zehn Finger nach der armen Magd lecken, die so toll zu arbeiten verstand. Ach, was steht da alles in der ”Beglaubigten Abschrift”, deren Richtigkeit sogar noch extra beglaubigt werden mußte. Ich selbst besinne mich aber, wenn auch dunkel, auf eine Cousine meiner Großmutter, ein Fräulein Halfpap, die auf mich einen so feinen Eindruck machte, daß ich vor Ehrfurcht fast erstarrte. Sie sah irgendwie wie eine Stiftsdame aus, schönes weißes Haar und ein weißes Bäffchen auf einer – wie ich annehme – schwarzen Seidenbluse. Meine Großmutter selbst war nicht minder fein. Uns Kindern erschien sie wie ein Engel mit all ihrer Liebe und Güte. Sie schenkte – wie auch meine gute Mutter – das Hemd vom Leibe. Mich selbst nannte sie oft ”kleine Hex”. Sie hatte gewiß ein schweres Leben mit all ihren vielen Kindern. Rudolf hat mich nach Photos von Euch und Euren Kindern, ebenso von Urschi gefragt. Sie sitzen da in Stralsund in einem so verkommenen Loch, kein Kino etc. Da würdet Ihr ihnen sicher eine Freude mit Photos machen. Er hat mich auch gefragt, ob meine Töchter auch so muntere Wesen seien wie ich. Na, das können sie selbst beantworten.

Brevet fortsätter en bit till, men jag stannar upp här och försöker mig på att översätta det. Ni som kan tyska ska förstås läsa det i original, för det har så mycket charm och just originalitet att en hel del nog inte går att få över till svenska. Ungefär så här skriver Oma till sin svärson, min far:

Kära Per Ivar!

Det här är alltså en del av släkttavlan du ville se, uppskriven av Rudolfs fru Elisabeth (bosatt i Stralsund). Ja, tänkt att just min goda mormor måste vara ett utomäktenskapligt barn. Därför var hon också född Halfpap (inte Helpap) och huvudattentatsmannen var en Konditor, som säkert ”bekirkade” Jette med sina bakverk (I Duden finns bara ”Circe” [på svenska Kirke, ni vet hon som förförde Odysseus]). Och systern var ”pigan” Mine. Numera skulle man väl kalla henne hemassistent och man skulle säkert slicka sig om munnen efter den arma pigan som var så bra på att arbeta. Ack, vad det står för saker i den ”bevittnade avskriften”, vars riktighet dessutom också extra måste bevittnas. Men själv minns jag, om också dunkelt, en kusin till min mormor, en fröken Halfpap, som på mig gjorde ett sådant utsökt intryck, att jag nästan stelnade till av vördnad. Hon såg på något vis ut som en ”stiftsdam”, vacker vitt hår och en vit (präst)krage till en – som jag antar – svart sidenblus. Min mormor själv var inte mindre fin. För oss barn verkade hon som en ängel med all sin kärlek och godhet. Hon gav bort – som min goda mor – allt hon hade ( egentligen: skjortan från kroppen). Mig kallade hon ofta ”lilla häxa”. Hon hade helt säkert ett svårt liv med alla sina många barn. Rudolf frågade efter foton på Er och Era barn, och också på Urschi. De sitter där i Stralsund i en förkommen håla, ingen bio etc. Ni skulle säkert ge dem en glädje med foton. Han frågade också om mina döttrar är lika muntra varelser som jag. Nå, det kan de få svara på själva.

Paul Celan: Blume

blomma

Jag har hittat en ”ny” dikt av Paul Celan, som jag nu läser mig in i:

Blume

Der Stein.
Der Stein in der Luft, dem ich folgte.
Dein Aug, so blind wie der Stein.

Wir waren
Hände,
wir schöpften die Finsternis leer, wir fanden
das Wort, das den Sommer heraufkam:
Blume.

Blume – ein Blindenwort.
Dein Aug und mein Aug:
sie sorgen
für Wasser.

Wachstum.
Herzwand um Herzwand
blättert hinzu.

Ein Wort noch, wie dies, und die Hämmer
schwingen im Freien.

Blomma

Stenen.
Stenen i luften, den följde jag.
Ditt öga, blint som stenen.

Vi var
händer,
vi öste mörkret tomt, vi fann
ordet, som kom uppför sommaren:
blomma.

Blomma – ett blindord.
Ditt öga och mitt öga:
de sörjer
för vatten.

Växande.
Hjärtvägg om hjärtvägg
bläddrar fram.

Ett ord till, som detta, och hammarna
svingas i det fria.

Det här är alltså ett försök till en översättning eller tolkning. Jag vill peka ut några ställen jag inte riktigt vet hur jag ska göra med. Det är ”blättert hinzu” och ”die Hämmer schwingen”. Kanske vill någon hjälpa mig där – eller någon annanstans?

Annars påminner det där sista ”die Hämmer schwingen im Freien” mig både om klingande hammarslag som ljuder över bygden i Eichendorffs ”Aus dem Leben eines Taugenichts” och om en mans lyssnade till ljudet av en hammare mot städet i ”Il vecchione” av Italo Svevo.

Wie soll ich meine Seele halten?

qq

Liebes-Lied

Wie soll ich meine Seele halten, daß
sie nicht an deine rührt? Wie soll ich sie
hinheben über dich zu andern Dingen?
Ach gerne möcht ich sie bei irgendwas
Verlorenem im Dunkel unterbringen
an einer fremden stillen Stelle, die
nicht weiterschwingt,wenn deine Tiefen schwingen.
Doch alles, was uns anrührt, dich und mich,
nimmt uns zusammen wie ein Bogenstrich,
der aus zwei Saiten eine Stimme zieht.
Auf welches Instrument sind wir gespannt?
Und welcher Geiger hat uns in der Hand?
O süßes Lied.

Rainer Maria Rilke

°°°°°°°°°°

Om tillkomsten av ”Die Wupper”

Else Lasker-Schüler skrev förutom poesi också essäistik, litterärt intressanta brev, romaner – och dramer. Ett av dessa heter ”Die Wupper” efter floden som rinner genom hennes första hemstad. Hon skrev dramat 1908 och det uruppfördes 1919 vid Max Reinhardts ”Deutsches Theater” i Berlin. Dessförinnan hade det lästs upp vid ”Neopathetisches Kabarett”, då i en dialektversion. Jag har inte läst dramat ännu så jag ska inte försöka presentera det mer än på allra ytligaste vis och säga att flera av akterna utspelar sig i ett arbetarkvarter i Wuppertal. Så här säger Else Lasker-Schüler själv om skådespelet:

Bange Jahre gegoren, floß die Wupper durch das Gewölbe meines Herzens […], eine alte schwere Schauspielsauslese, eine böse Arbeitermär, die sich nie begeben hatte, aber deren Wirklichkeit phantastisch ergreift.

Jag gör ett översättningsförsök:

Efter att under orosår ha jäst, flöt Wupper genom mitt hjärtas valv […], en tung gammal skådespelsbrygd, en ond arbetarsaga, som aldrig utspelat sig, men vars verklighet är sällsamt gripande.

Att jag har valt att översätta ”Auslese” med ”brygd” kanske får någon att sätta i halsen. Nå, allt går att göra bättre.

bok

I essäsamlingen ”Konzert” finns det en text som heter ”Die Wupper”. Jag läser hela för er:

Ich brachte wahrscheinlich mein Herz ins Fließen, als ich mein Schauspiel ”Die Wupper” schrieb. Es wahr in der Nacht, ich schlief, ja ich schlief. Mein Gehirn war also nicht imstande, mich zu dirigieren, den Takt meiner Erdkugel zu schlagen. Ein Theaterstück muß ja immer eine Welt sein, ins Rollen zu kommen. Nicht um etwa auf die Bühne zu gelangen. Wer daran im Erschaffen auch nur heimlich denkt oder denken kann, der zimmert eine Welt, aber er erschafft sie nicht und – Geschicklichkeit ist keine Zauberei und zaubern heißt des Dichters – Handwerk.

Så här kanske man skulle kunna översätta denna miniessä om (teater)diktarens uppgift i livet:

Jag fick nog mitt hjärta att flöda över, när jag skrev mitt skådespel ”Die Wupper”. Det var på natten, jag sov, ja jag sov. Min hjärna var alltså inte i stånd att dirigera mig, att slå mitt jordklots takt. Ett teaterstycke måste ju alltid vara en värld, för att komma i rullning. Minsann inte för att komma upp på scenen. Den som under sitt skapande ens i hemlighet tänker eller kan tänka på det, han snickrar ihop en värld, men han skapar den inte och – skicklighet är inget trolleri och att trolla det är diktarens – hantverk.

PS I Salongen har Lev Hrytsyuk översatt ytterligare en dikt av Natalka Bilotserkivets.

Mikael Enckell: ”Också jag har visst varit här en gång -”

Efter en mycket intensiv lästid känns det lite märkligt, att jag nu har slutkapitlet i Mikael Enckells essäsamling ”Om konsten att älska skriften” bakom mig. Innan jag gör ett försök till en samlad blick över hela boken, vill jag säga något om den sista essän.

bok

Essän ”Också jag har visst varit här en gång -” handlar till stor del om skriften som något som ger tillvaron sammanhang, ja, något som också på ett rent konkret sätt håller ihop livet. Jag tänker på ordet ”väv” och på ordet ”text”, ja för en text är ju också en väv. Den här skriftväven gör att inte alltsammans faller isär, utan allt binds genom den ihop till en meningsfull enhet. Enckell talar i början av kapitlet om Goethes upptäckt av Spinoza och också det får mig att tänka på det här med väven, för i Goethes Faust I, som jag alltid läser, kommer ordet ”väv” gång på gång tillbaka, kanske för att visa på textens sammanhållenhet. Enckell talar i början av essän – genom Fromer – om Goethes fascination inför Spinozas

mäktiga harmoniseringsförmåga att gjuta samman dialektiska motsatser, hur han förmådde samordna sin förhärskande rofylldhet och frid med sina vitala strävanden, sin matematiska metod med sitt poetiska synsätt.

Och så tillägger han:

Det var uppenbarligen denna vidöppna motsatsbejakande harmoniseringsförmåga hos Spinoza som i sista hand gjorde Goethe till ”spinozist”.

Vidare pekar Enckell på det som Goethe såg som kärnan i Spinozas verk: ”den som älskar Gud helhjärtat skall inte kräva genkärlek!” Jag gör ett försök att gå in i tanken, men måste släppa försöket ofärdigt. (Jag märker tydligt när jag skrapar mot mina gränser.) I stället vill jag ge ytterligare ett citat ur det Enckell säger om Goethe och Spinoza:

Den judiska kärnan hos Spinoza är betydelsefull och en utgångspunkt för Goethes blixtlika reaktion av igenkännande av sig själv och sina strävanden hos den bannlyste Amsterdamjuden: förmågan till obönhörlig realism å ena sidan och outsläcklig hängivenhet i relation till idealen å den andra.

Ett viktigt tankestråk i den här sista essän är idén om släktskapet mellan poeten eller litteraturmänniskan och juden, eftersom för båda det skrivna intar en så framskjuten plats. Båda erfar dessutom en känsla av främlingsskap, eftersom de ser att omvärlden förhåller sig helt annorlunda än de själva till det skrivna:

Placeringen av tillvarons tyngdpunkt på det i skrift fixerade uttrycket, så som är fallet inom judendomen och litteraturen, medför i sin tur konsekvenser som närmar det litterära ödet till det judiska.

Jag stannar upp lite för jag måste släppa fram lite ”mottankar”: Är inte de flesta religioner baserade på heliga skrifter? Vilken är härvidlag skillnaden mellan judendomen och de andra skriftreligionerna?

Enckell kommer in på ordet ”hebré” och försöker ringa in dess innebörd. Ordet ”betecknar att subjektet passerar”. Det innehåller en betydelse av ”andra sidan” och ”jag har ingen varaktig stad”. I detta ord finns det judiska ödets utsatthet, men denna utsatthet lindras genom skriftens sammanhållande väv, verkar Enckell vilja antyda.

Resan genom den här boken har för mig varit full av omskakande upplevelser och när jag tittar bakåt utan att leta mig fram till enskilda detaljer, ser jag att första kapitlet givit mig en inblick i filosemitismens fascinerande och gåtfulla värld, där gåtan är livgivande, att det andra är en sinnrikt uppställd samling speglar som reflekterar bilder av texter av bilder av texter nästan in i oändligheten. Det tredje kapitlet är det klappande hjärtat som övervinner allt. Det fjärde är det ädla försöket att införliva det som svårligen låter sig införlivas. Det femte kapitlet är en kärleksförklaring till ”bokens religion” och till ”bokens folk”. Och det här sista handlar om skriftens skyddande och sammanhållande väv.

Jag behöver väl inte tillägga att detta är en ytterst subjektiv sammanfattning av Enckells hemlighetsfulla bokpärla?

Här nedan finns för den intresserade mina texter om bokens tidigare kapitel:

Om George Eliot och det judiska

Helen af Enehjelms essäistik

Heidi

Ett författarskap för vår tid? – Irène Némirovsky

Hänryckningens väsen