Efter maten kokar Amra som vanligt kaffe på bosniskt vis
och så häller hon upp det i små blå mockakoppar. Vi smuttar på det och så börjar hon berätta:
”Mina damer och herrar, dagens läxa är att ni frågar era föräldrar vad de har för nationalitet; om de är serber, kroater eller muslimer”, sa idrottsläraren en tisdag i slutet av 1992 till Ajlas klass. Det var inte mycket Ajla visste om sin nationalitet. Hon var elva år och brydde sig inte om sådant. Hon åt visserligen inte griskött och hemma hos henne firade man inte jul och påsk, men ofta blev hennes familj inbjuden av serbiska eller kroatiska vänner till deras högtider och vännerna kom över till dem när det var Bajram. Hennes klasskamrat Meliha firade förresten också Bajram; det visste hon.
Morgonen därpå var kall. Ajla hade precis kommit in på skolgården när hon fick syn på Meliha som stod strax intill stängslet med två andra flickor. Meliha pratade högt och viftade med armarna, som om hon försökte övertyga de andra två om någonting. När Ajla kom närmare fastnade hennes blick på Melihas tvåfärgade ryggsäck; brun och rosa var den. Hon hade inte sett några bokstäver på den ryggsäcken tidigare. Med blå kulspetspenna stod det nu ”Draskovic” kors och tvärs över det rosa fältet.
Ett serbiskt efternamn?
”Draskovic”, läste hon igen.
Det ringde in. Barnen sprang mot skolans port för att ställa sig på två led. Ajla och Meliha hamnade bredvid varandra.
”Hallå!”, sa Ajla glatt när hon tog Meliha i handen.
”Nu heter jag Draskovic i efternamn!”, var Meliha snabb att förklara medan de gick mot gymnastiksalen tillsammans. ”Min mamma gifte om sig igår. Min nya pappa åker snart till fronten, men när han kommer tillbaka ska jag få en alldeles ny barbiedocka. Ingen annan i hela stan kommer att ha lika fin docka!”, log hon stolt.
Idrottsläraren slog med en smäll upp klassboken och påbörjade uppropet:
”Draskovic!”
Meliha reste sig upp.
”Nationalitet?”, frågade läraren.
”Serb”, svarade Meliha klart och tydligt.
När förhöret var över, visste Ajla att hon var det enda muslimen i klassen.
Jag låter blicken vandra ut bland de kala träden utanför fönstret. Vad ska vi kalla den här berättelsen, frågar vi oss efter en stunds tystnad. ”Namn”, föreslår jag lite på försök. ”Namnbyte”? Nej. ”Muslim”? Nja. ”Fåret byter ull”, säger Amra till sist. Ja, det är ett riktigt namn, tycker jag.
…
PS Över påsken kommer det att vara stilla under pausträdet. Och när jag slår mig ner här igen någon gång i början av nästa vecka, kommer trädet att ha ömsat skinn.
