Jag läser nu det sjätte kapitlet i Mikael Enckells Hölderlin-bok och stundtals känner jag mig lite oroad och förvirrad av den psykoanalytiska vinkeln, även om jag ju vet att det är det just det jag givit mig in på att titta på Hölderlin genom. Min allmänna, ytterst vaga föreställning om detta perspektiv på världen ger mig bilden av att livet i första hand är en mognadsprocess, där olika utvecklingsstadier har en viktig plats och där ibland ett slags återtåg från uppnådda stadier till något mera ursprungligt eller primitivt visar sig – och där detta “primitiva” ibland ter sig märkligt lockande (vilket kanske avslöjar någon “skurrilitet” hos mig). Jag läser till exempel om Hölderlins förhållande till modern:
En utvecklingshämmande faktor, som förefaller sannolik av brevväxlingen mellan mor och son att döma, var deras svårighet att kommunicera på en diffrentierad och utvecklad nivå.
Och:
Ju mer utbytet på ett utvecklat plan försvåras och krymper desto större andel av den inbördes kommunikationen kommer att domineras av destruktiva och primitiva manövrer avsedda att omöjliggöra en frigörelse i den alltmer symbiotiska relationen mellan mor och barn.
Här finns naturligtvis åtskilligt att tänka om gud-vet-vilka-relationer man är involverad i, men jag skjuter ifrån mig sådana funderingar – åtminstone för tillfället. Nu vill jag i stället leta mig tillbaka till Hölderlin. Hans elegi “Brod und Wein” inleds av en dikt, som ofta går under namnet “Die Nacht” och Enckell låter oss veta att Clemens Brentano en gång betecknat den som en av de vackraste dikterna på det tyska språket. Vi läser den – jag ger mig inte på någon översättning den här gången:
Rings um ruhet die Stadt; still wird die erleuchtete Gasse,
Und, mit Fakeln geschmückt, rauschen die Wagen hinweg.
Satt gehn heim von Freuden des Tags zu ruhen die Menschen,
Und Gewinn und Verlust wäget ein sinniges Haupt
Wohlzufrieden zu Haus; leer steht von Trauben und Blumen,
Und von Werken der Hand ruht der geschäftige Markt.
Aber das Saitenspiel tönt fern aus Gärten; vielleicht, daß
Dort ein Liebendes spielt oder ein einsamer Mann
Ferner Freunde gedenkt und der Jugendzeit; und die Brunnen
Immerquillend und frisch rauschen an duftendem Beet.
Still in dämmriger Luft ertönen geläutete Glocken,
Und der Stunden gedenk rufet ein Wächter die Zahl.
Jetzt auch kommet ein Wehn und regt die Gipfel des Hains auf,
Sieh! und das Schattenbild unserer Erde, der Mond
Kommet geheim nun auch; die Schwärmerische, die Nacht kommt,
Voll mit Sternen und wohl wenig bekümmert um uns,
Glänzt die Erstaunende dort, die Fremdlingin unter den Menschen
Über Gebirgeshöhn traurig und prächtig herauf.
Enckell yttrar sig så här gripande och svindlande om den och tvingar mig att läsa om denna dikt:
”Die Nacht” visar sig vara likt dryckeshornet i Utgård, outtömligt. Samma fenomen beskriver Freud då han framhåller att man i drömmar kan finna ett element så mångtydigt, att det förefaller att likt en navelsträng förena drömmen med oändligheten.
Jag stannar här och tänker mig att dikten “Die Nacht” är en plats att uppehålla sig på, för inte kan man så där utan vidare lämna något som är “outtömligt”?
Någon gång tar jag från bokhyllan ner ett litet diktband som bär titeln “Översatt glädje” och läser lite bland dikterna där. Ibland funderar jag lite över Helge Jedenberg, vem han är eller var. Jag hör aldrig någon säga något om honom. Jag läser baksidestexten till den tunna boken, för där finns några ord om författaren:
