Författare: Bodil Z

Jag kommer att tänka på Fabrizio de Andrè och hans sånger igen. Den senaste de Andrè-länken jag satte in här var: Pier Paolo Pasolini in memoriam. Sången ”Andrea” som jag har i tankarna nu, hör till dem som jag tillbringade min italienska ungdom med.

Andrea

Andrea s’è perso, s’è perso e non sa tornare
Andrea aveva un amore
riccioli neri
Andrea aveva un dolore
riccioli neri.
C’era scritto sul foglio ch’era morto
sulla bandiera
c’era scritto e la firma era d’oro
era firma di re
ucciso sui monti
di Trento
dalla mitraglia.
Occhi di bosco
contadino del regno
profilo francese
occhi di bosco
soldato del regno
profilo francese
e Andrea ha perso, ha perso l’amore
la perla più rara
e Andrea ha in bocca, in bocca un dolore
la perla più scura.
Andrea raccoglieva, raccoglieva violette
ai bordi del pozzo
Andrea gettava riccioli neri
nel cerchio del pozzo
il secchio gli disse, gli disse "Signore,
il pozzo è profondo
più fondo del fondo degli occhi
della notte del pianto".
Lui disse "Mi basta, mi basta che sia
più profondo di me".

Jag försöksöversätter ett litet stycke mot slutet utan något som helst anspråk på att det ska bli annat en lite begripligt för den som inte förstår den italienska texten:

och Andrea har mist, har mist kärleken
den raraste pärlan
och i munnen, i munnen bär Andrea en smärta
den mörkaste pärlan

PS Andrea är alltså ett mansnamn på italienska.

Här kan ni lyssna på den.

PS Jag drar mig tillbaka härifrån för några dagar, men någonstans i början av nästa vecka dyker jag upp igen.

Hos Lev Hrytsyuk läste jag för någon dag sedan en intressant text om det skönlitterära översättandets konst. Det är den estniska poeten Doris Kareva som talar. (Jag har förresten visat flera dikter av henne här tidigare.)

Texten hos Lev är på engelska och möjligen är det originalversionen. Fast kanske är den på estniska och sedan översatt till engelska. Mest för att själva sammanhanget frestar mig till det, översätter jag mitt favoritavsnitt till svenska. Min översättning är möjligen lite egenvillig. Kanske vill någon göra en trognare.

Jag är övertygad om att översättande innefattar ett element av alkemi; det är en fullständing transformation – eller, som alkemisterna säger, transmutation. Och det är inte bara texten som transfomeras. Under processen förvandlas också något i översättaren. För översättande handlar först och främst om förståelse på djupet; därför har det en stark förvandlande inverkan på den som åtar sig att genomföra en översättning.

Här finns hela texten (på engelska).

Det är något särskilt med den här bilden…

Tillbaka i Sprachgitter av Paul Celan och jag har närmat mig ytterligare en dikt genom att försöka tolka eller översätta den.

HEIMKEHR

Schneefall, dichter und dichter,
taubenfarben, wie gestern,
Schneefall, als schliefst du auch jetzt noch.

Weithin, gelagertes Weiß.
Drüberhin, endlos,
die Schlittenspur des Verlornen.

Darunter, geborgen,
stülpt sich empor,
was den Augen so weh tut,
Hügel um Hügel,
unsichtbar.

Auf jedem,
heimgeholt in sein Heute,
ein ins Stumme entglittenes Ich:
hölzern, ein Pflock.

Dort: ein Gefühl,
vom Eiswind herübergeweht,
das sein tauben-, sein schnee-
farbenes Fahnentuch festmacht.

…

HEMKOMST

Snöfall, tätare och tätare,
duvfärgat, som igår,
snöfall, som om du sov också nu.

Vida omkring, vita skikt.
Därovan, ändlöst,
den förlorades slädspår.

Därunder, fördolt,
häver sig uppåt,
och gör ögat så illa,
kulle om kulle,
osynligt.

På envar,
hemkallad till sitt nu,
ett jag som glidit in i stumheten:
av trä, en påle.

Där: en känsla,
hitblåst av isvinden,
som gör fast sin duv-, sin snö-
färgade flaggduk.

…

Här finns förstås mycket att förbättra, att ändra, men kanske är det en början till en tolkning.

Tillägg: Efter en anmärkning på ett svagt ställe i mittersta strofen har jag gjort ett nytt försök. (Sedan har det följt flera ändringar och översättningen befinner sig fortfarande i rörelse.)

…

PS I Salongen finns sedan igår en intervju med litteraturkritikern Martin Lagerholm.