Pier Paolo Pasolini in memoriam

Något i det grymma vårljuset över den skräpiga och bleka marken fick mig igår att tänka på Pier Paolo Pasolini, hans liv, hans hårda öde. När jag var strax över tjugo läste jag romanen om de romerska gatpojkarna ”Ragazzi di vita”. Jag minns inte själva handlingen, men jag har trådar till en stämning kvar, någonting om ”trots allt” och ungdom. Några rader ur baksidestexten tycker jag träffar just detta:

l’avere abbracciato in un unico sguardo, dolore miseria crimine morte, e insieme l’intoccabile freschezza dei ”regazzini”, esplosi come ogni erba a primavera anche su di un terreno infetto.

att med en enda blick ha famnat smärta, elände, brott, död och samtidigt den okränkbara friskheten hos dessa pojkar, som slagit ut i blom på våren som alla örter också på smittad mark.

bok

Av hans filmer minns jag bäst och helst ”Uccellacci e uccellini”, en film som börjar med att en far och son vandrar fram i ett ödsligt landskap längs trista raka vägar i en utkant av Rom. Någonstans där ute i ingenstans träffar de en korp och där får handlingen ett nytt spår, ett spår av dikt. Jag läser nu till min förvåning – eller nej, jag vet inte om jag är förvånad egentligen – att Pasolini själv älskat den här filmen mest bland sina filmer, inte minst för de båda huvudrollsinnehavarna, Totò och Ninetto:

Ho amato moltissimo i due protagonisti, Totò, ricca statua di cera, e Ninetto. Non mancarono le difficoltà, quando giravamo. Ma in mezzo a tanta difficoltà, ebbi in compenso la gioia di dirigere Totò e Ninetto: uno stradivario e uno zuffoletto. Ma che bel concertino.

Jag älskade de båda huvudpersonerna högt, Totò, denna magnifika vaxfigur, och Ninetto. Det saknades inte svårigheter under inspelningen. Men mitt i alla svårigheter hade jag glädjen att regissera Totò och Ninetto: en stradivarius och en liten flöjt. Men vilken fin liten konsert.

Pasolini (född 1922) mördades 1975 på stranden utanför Ostia. (Det var under den tiden då jag bodde i Italien.) Mordet var sällsynt grymt och spektakulärt vämjeligt och avslutades med att liket kördes över med en bil flera flera gånger. Man vet inte om det var en manlig prostituerad eller en (be)sviken älskare som var mördaren eller om mordet var en maffiaaffär.

1980 skrev Fabrizio De André och Massimo Bubola tillsammans den här sången om mordet på Pasolini. Det är De André som sjunger:

Una storia sbagliata

È una storia da dimenticare
è una storia da non raccontare
è una storia un po’ complicata,
è una storia sbagliata.

Cominciò con la luna sul posto
e finì con un fiume d’inchiostro
è una storia un poco scontata
è una storia sbagliata.

Storia diversa per gente normale
storia comune per gente speciale
cos’altro vi serve da queste vite
ora che il cielo al centro le ha colpite
ora che il cielo ai bordi le ha scolpite.

È una storia di periferia
è una storia da una botta e via
è una storia sconclusionata
una storia sbagliata.

Una spiaggia ai piedi del letto
stazione Termini ai piedi del cuore
una notte un po’ concitata
una notte sbagliata.

Notte diversa per gente normale
notte comune per gente speciale
cos’altro ti serve da queste vite
ora che il cielo al centro le ha colpite
ora che il cielo ai bordi le ha scolpite.

È una storia vestita di nero
è una storia da ”basso impero”
è una storia mica male insabbiata
è una storia sbagliata.

È una storia da carabinieri
è una storia per parrucchieri
è una storia un po’ sputtanata
o è una storia sbagliata.

Storia diversa per gente normale
storia comune per gente speciale
cos’altro vi serve da queste vite
ora che il cielo al centro le ha colpite
ora che il cielo ai bordi le ha scolpite.

Per il segno che c’è rimasto
non ripeterci quanto ti spiace
non ci chiedere più come è andata
tanto lo sai che è una storia sbagliata
tanto lo sai che è una storia sbagliata.

Jag översätter bara två rader:

En annorlunda historia för normala människor
en vanlig historia för särskilda människor

Och här är sången – med bilder till, överväldigande bilder faktiskt (om de inte har bytt ut dem.)

PPP

10 tankar om “Pier Paolo Pasolini in memoriam

  1. Bodil, jag läste din text och tittade på bilderna.
    jag kan inte låta bli att fundera över den mänskliga ondskan.
    Varför kör man över ett lik flera gånger?
    varför sådan total förnedring?
    man mår illa.
    Igår såg jag en film om Nordkorea. Omskakande.VIDRIGT.
    ett helt land är ett enda stort koncentrationsläger. Hör nu: det är förbjudet att begå självmord. Straffet för det är att hela familjen skickas till läger där de torteras och mördas. Över 200 000 människor sitter fängslade.

  2. Julia,
    ja, och sedan glöms det. Både de onda handlingarna och offren. Nordkorea ligger ”bortom vår horisont” och Pasolini är glömd av de flesta. Kanske ska vi läsa Hannah Arendt? Igen.

  3. Bodil. Vilken gripande vacker sång, trots det fasansfulla motivet, och vilken påminnelse om hans grymma död. Jag tänker ibland på det: vem var det som egentligen mördare honom, var det ett beställningsmord?

    De två raderna du översatt: ”En annorlunda historia för normala människor/ en vanlig historia för särskilda människor”

    får mig att tänka på så mycket som är mitt eget liv, samtidigt som jag tänker: vilka är de normala, vilka är de särskilda? Normal är man väl bara i rent biologiska termer, särskild är man som individ. Om man dessutom väljer att ställa sig utanför, som jag gjort, känner man sig ”särskild” trots att det egentligen är ”särling” man är. Den tanken är en tröst. Att vara särling i en tid då konsumismen är allenarådande ideal och människors enda väg till anpassning tycks vara lydnad och godtrogenhet, är naturligtvis den enda rimliga? Jag tror inte att det finns en väg inuti detta system, denna tid. Eller som Leonard Cohen: I´ve tried to change the system from within… They sentenced me to twenty years of bordom. Om man stiger innanför blir man alltså ledans fånge eller bara en glad skit som säger ja och amen till allt. Pasolini gjorde tvärtom. När jag läser hans texter är det så befriande att se hur han vände allt det korrekta till sin motsats: särskilt minnesvärd är hans text om polisen och vänstern, där han tar polisens arbetargrabbar i försvar mot överklassvänsterns aktivister. Var det någon som någonsin helt säkert kunde säga att de visste var de hade honom? Det tror jag inte. En sådan man är en förebild.

  4. Thomas,
    egendomligt nog stötte jag för någon timme sedan på en blogg text, som åtminstone delvis talar om sammanhangen kring mordet på Pasolini: [Här.](http://www.dixikon.de/blog/index.php/category/margareta-zetterstrom/)

    När du nu nämner Cohen här, så kan jag inte låta bli att ”berätta” att just Fabrizio De André (som tillsammans med Massimo Bubola skrivit sången om PPP) är den italienske cantautore som på allvar introducerade Cohen i Italien. Det var till exempel i hans version jag för första gången hörde ”Suzanne” på ett medvetet sätt. (Jag kan båda texterna – det engelska originalet och den italienska översättningen – i stort sett utantill. Om du vill höra den italienska versionen [så finns ljudfilen underst i det här inlägget.](http://www.bodilzalesky.com/blog/2008/05/24/suzanne-in-italiano/)

  5. Tack Bodil, det var en fin och mycket Cohentrogen tolkning. Det är lite rörande att du kom till Cohen via italienskan. Det är som med hans Halleluja, många unga människor tror ju att någon av de senare uttolkarna, som Jeff Buckley, har gjort låten. Därför är det befriande att Cohen nu, på gamla dar, turnerar och påminner världen om vad han gjort. Vi såg ju honom på Sofiero förra sommaren och återupplevde konserten på dvd igår kväll, den har just släppts (2 timmar och 40 minuter ren magi!). Nu ska jag läsa din andra länk.

  6. Mycket intressant teori Zetterströms presenterar. Visste inte att hon bloggade så nu får jag bekanta mig närmare med den.

  7. Thomas,
    ja, visst är De Andrés ”Suzanne” väldigt Cohen-aktig! Ibland undrar jag om de två kände varandra. De André är död sedan ganska många år – tio kanske, men Cohen måste ha känt till honom, tänker jag mig.

    Vad gäller Zetterströms blogg, så finns det förresten sedan en liten tid flera intressanta bloggar under Dixikon.

  8. Är det inte sorgligt att det inte finns någon svensk översättning av den här romanen? Var inte Pasolini aktuell för Nobelpriset på 70-talet? Efter att ha läst så intressanta texter om Ragazzi di vita både förr och nu (tack!), så kan jag bara beklaga att jag slutade läsa italienska …

  9. Ja, men en sådan kan kanske bli verklighet. Det måste väl finnas någon förläggare som vågar sig på ett sådant projekt? Översättare finns det.

Kommentera