Jag läser Giuseppe Ungaretti igen och idag vill jag våga mig på att översätta en av hans dikter. Svårast tycker jag att de fyra sista raderna är…
Silenzio
Conosco una città
che ogni giorno s’empie di sole
e tutto è rapito in quel momento
Me ne sono andato una sera
Nel cuore durava il limio
delle cicale
Dal bastimento
verniciato di bianco
ho visto
la mia città sparire
lasciando
un poco
un abbraccio di lumi nell’aria torbida
sospesi
….
Tystnad
Jag vet en stad
som var dag fylls med sol
och allt är hänryckning i den stunden
Jag gav mig av därifrån en kväll
I hjärtat stannade
cikadornas filande
Från fartyget
målat i vitt
såg jag
min stad försvinna
kvar blev
något av
en ljusens omfamning i luftens dunkel
svävande
Jag tycker mycket om din översättning!
Tack Mamma,
jag var på väg att fråga dig om hur jag skulle lösa slutet…
Det var just slutet som blev så bra – också.
En vacker och vemodig översättning
Kanske blev den just lite mer ”nordiskt vemodig” än originalet, för att ljuset aldrig blir så starkt här. Finns den med i Marianne Sandels och Pierre Zekelis översättning?
Har inte boken med mig- men minns den inte ur den.