Giuseppe Ungaretti: Silenzio

Jag läser Giuseppe Ungaretti igen och idag vill jag våga mig på att översätta en av hans dikter. Svårast tycker jag att de fyra sista raderna är…

Silenzio

Conosco una città
che ogni giorno s’empie di sole
e tutto è rapito in quel momento

Me ne sono andato una sera

Nel cuore durava il limio
delle cicale

Dal bastimento
verniciato di bianco
ho visto
la mia città sparire
lasciando
un poco
un abbraccio di lumi nell’aria torbida
sospesi

….

Tystnad

Jag vet en stad
som var dag fylls med sol
och allt är hänryckning i den stunden

Jag gav mig av därifrån en kväll

I hjärtat stannade
cikadornas filande

Från fartyget
målat i vitt
såg jag
min stad försvinna
kvar blev
något av
en ljusens omfamning i luftens dunkel
svävande

bild

6 kommentarer till “Giuseppe Ungaretti: Silenzio”

  1. Det var just slutet som blev så bra – också.

  2. Kanske blev den just lite mer ”nordiskt vemodig” än originalet, för att ljuset aldrig blir så starkt här. Finns den med i Marianne Sandels och Pierre Zekelis översättning?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *