György Dragomán

I början av hösten som gick läste jag den transylvansk-ungerske författaren György Dragománs skakande roman Den vita kungen om diktaturens Rumänien.

den-vite-kungen

Här är ett utdrag ur första kapitlet som ger en relativt god inblick i bokens helhet:

Den långe gråhårige hälsade inte ens utan frågade mamma direkt, hur är det, har ni inte ens talat om det för pojken, och då skakade mamma på huvudet och sa, det har ni inte med att göra. Men den långe gråhårige sa att det var inte bra, för förr eller senare får han ändå reda på det, sånt här är det bäst att klara av genast, för lögn föder lögn, och då skrattade mamma till och sa, ja, ni är ju sannerligen vänner av sanningen, och då röt den lille mannen åt mamma att hon skulle hålla mun. Och mamma blev faktiskt tyst, och den gråhårige ställe sig framför mig och frågade, lille vän, tror du fortfarande att vi är din pappas kolleger? Och då sa jag ingenting men jag kände att jag blev kall i hela kroppen, som på gymnastiktimmarna när vi har haft tidtagning och man måste böja sig fram för annars får man inte luft. Och då log den gråhårige mot mig och sa att då skulle han tala om för mig att de var inte alls pappas kolleger utan från säkerhetspolisen och att pappa var arresterad därför att han hade deltagit i statsfientliga aktiviteter. Så jag skulle nog inte få se honom på en tid, till på köpet på en mycket lång tid, för pappa var och grävde vid Donaukanalen. Visste jag vad det betydde, det betydde att han var i arbetsläger, och så arbetsskygg som han var skulle han inte klara det särskilt länge, så därifrån skulle han aldrig komma tillbaka. Det var möjligt att han inte levde längre, och när han sa det ryckte mamma åt sig muggen från bänken och dängde den i golvet så att den gick i bitar, och då avbröt sig officeren och det blev tyst ett ögonblick. Sedan sa mamma att det fick vara nog, nu fick de sluta med det där, ville de ta henne också så fick de göra det. Men mig skulle de lämna ifred, för jag var bara ett barn, fattade de det, mig skulle de lämna ifred, och de skulle tala om vad det var de ville, de skulle tala om vad de hade här att göra.

Under bokmässan i Göteborg intervjuade jag Dragomán för Salongens räkning. Efter intervjun sa han att han så småningom tänkte publicera min intervju i den svenskspråkiga delen av sin hemsida. Nyligen upptäckte jag att intervjun (tillsammans med en av Pia Ingström) kommit dit och det gjorde mig naturligtvis både glad och stolt. Här finns en länk till Dragománs hemsida, med början i den svenskspråkiga versionen.

dragoman

Ärret efter drömmen – Vandraren i Goethes skugga

Under de gångna Varbergsdagarna passade jag på att läsa några av essäerna i Horace Engdahls Ärret efter drömmen, eftersom boken fanns i huset – en gåva mellan mina föräldrar. Karl Philipp Moritz (1756-1793) har jag snuddat vid förr, men det är först nu efter läsningen av den korta essän ”Vandraren i Goethes skugga” som han fått gestalt för mig.

p1060657

Goethe mötte Moritz i Rom 1787 och skriver bland annat så här om honom till Charlotte von Stein:

Han är som en yngre bror till mig, av samma sort, endast försummad och misshandlad av ödet, där jag gynnats och favoriserats.

Jag tänker på andra stora själar från Goethes tid som inte heller bars av Goethes lyckosamma öde, på Schiller till exempel eller – något längre fram i tiden – Hölderlin och Kleist. Men nu till Moritz. Engdahl skriver om hans gripenhet av Sturm-und-Drang-rörelsen och om hans självbiografiska roman Anton Reiser, där mycket av de högtflygande förhoppningarna och fantasierna bankas ner i skorna. Så här presenterar Engdahl romanen:

”Anton Reiser” är till sin form en märklig syntes av nykter fallbeskrivning och sekulariserad frälsningsberättelse, där de stora diktverken ersätter evengelium. Genom den vikt som läggs vid de sociala villkorens bestämmande makt är boken en föregångare till den naturalistiska självbiografin.

Goethe hjälpte Moritz till en professur i Berlin, men la samtidigt ut hinder i vägen för att denne skulle växa sig alltför stor. Först på 1950-talet var det enligt Engdahl dags för en uppvärdering av Moritz: Arno Schmidt hävdade i en essä att Moritz’ romaner Anton Reiser och Andreas Hartknopf var mer framstående än Balzacs, Strindbergs och Dostojevskijs verk. Schmidt räknar Moritz till den märkliga kategorin ”die Schreckenmänner” som ”i livet inte får något bröd, i döden ingen minnessten”.

Engdahl finner likheter mellan Moritz’ Anton Reiser och Thomas Bernhards självbiografiska böcker från 1970- och 1980-talet. Han tycker att likheterna är så stora att han antar att Moritz’ verk hör till Bernhards förebilder.

Anton, Moritz’ alter ego, genomlever en kärlekslös barndom och Engdahl väljer det här citatet för att delge oss djupet av eländet:

en vänlig blick, som han en gång fick, var för honom en fullkomlig besynnerlighet, som inte ville stämma överens med hans övriga föreställningnar

I Antons – och väl också i Moritz’ – liv kommer ljuset från litteraturen och teatern. De blir hans åtminstone tillfälliga räddning undan mörker, känslokyla och andra umbäranden.

Enligt Engdahl hör Tzvetan Todorov till dem som arbetat för att ge Moritz den ställning han genom sitt verk nu anses vara berättigad till. Todorov ser Moritz som en föregångsgestalt när det gäller skapandet av den romantiska estetiken.

Essän slutar så här:

Tanken att konsten skall tjäna yttre syften förnedrar den på samma sätt som individen förnedras när hon betraktas som blott och bart en kugge i samhällsmaskineriet. Och omvänt: den som säger l’art pour l’art säger också att en människa har rätt till sitt eget liv. Vår proletär-Goethe såg det först.

Jag inser att Anton Reiser är en bok jag behöver läsa…