Författare: Bodil Z

Brinnande ångbåt

Bodil Z 15 kommentarer

Karin Stensdotters texter om 1800-talsmåleri (den här och i ännu högre grad den här har fått mig att tänka tillbaka på en målning av Marcus Larson (1825-1864) som en gång gjorde ett mycket starkt intryck på mig. ”Brinnande ångbåt” heter den och jag har i mitt letande på nätet funnit att det här brinnande-ångbåts-motivet är något som har stor plats i Larsons måleri. Det dröjde därför ett tag innan jag fann just den ångbåtsbrand jag en gång blev så fascinerad av. Medan jag letade funderade jag lite över varför detta skrämmande med en brand på havet i nattmörkret, som nog ingen på ett sådant fartyg kan tänkas överleva, kunnat utöva en sådan lockelse på mig. Säkert var jag mycket ung, ung på det där sättet att jag som en insekt drogs till elden samtidigt som jag var helt säker på att vara eldfast. I den här delen av mitt liv har jag mycket lättare för att motstå bilder av katastrofer och jag vet hur sårbar jag är också för långt mindre farors framfart. Och hur svårt det är att bli av med skrämmande minnen.

Nu vill jag i alla fall visa er några av de larsonska bilder på brinnande fartyg i natten, som jag fann. Här är den första:

2224

Det var inte den jag jagade, fast kanske är denna den vackraste. Det röda återskenet längs masten blossar så att det ser ut som om den redan glöder. Och fåglarna spökar mörkt mot de märkligt ljusa delaran av himlen. Nästa:

webartimage1

Inte heller denna är den ”rätta”, fast himlen och molnen liknar den mer och fyren, som etsat sig in i minnet, finns där. Branden verkar förresten ha kommit längre här, men fåglarna fortsätter ändå att dansa i luften. Och så kommer vi till den jag sökte:

angbat

Tyvärr hittar jag ingen större återgivning av den – jag beklagar denna antiklimax – men jag är ändå säker på att det är den. Här har molnen tagit hotfulla och egenartade former. De ser ut som fladdermöss eller älghuvuden på flykt. Eller drakar. Och vågorna skummar kraftigare och vattnet verkar på något vis kompaktare och mindre vått.

En dikt av Sándor Weöres

Bodil Z 10 kommentarer

Svenska Dagbladets kultursidor halkar allt mer över till nöje och en kul tur genom glassiga bilder och till intet förpliktande babbel. Detta har andra sagt före mig och med mera emfas, men det tål att sägas en gång till.

Ändå har tidningen fortfarande en del mycket läsvärda skribenter kvar och någon text som det är mödan värt att läsa på allvar, hittar jag nästan varje dag. Härom dagen fann jag till exempel en intressant recension av Erik Bergqvist, en recension av en bok av en för mig dittillls okänd ungersk poet, Sándor Weöres. Bergqvist presenterar en nyöversättning av ett urval av Weöres’ dikter, Det högre ljuset. Översättningen är gjord av Ove Berglund och Farkas Vánky och det är Brända Böcker Förlag som givit ut boken.

weores

Jag vill tillsammans med er läsa en av dikterna som Bergqvist visar på i sin recension:

Vid livets slut 1969

Jag har slumrat mig igenom livet
Allt jag har sett har virvlat som i en dröm.
Jag gjorde inget, allt bara hände,
halvsovande skrev jag tusen dikter,
i tobaksrök, jag vet ej hur det skedde.

Det framgår inte om det här är hela dikten, men det spelar kanske ingen roll just här, för den verkar alls inte behöva något mer för att vara hel. Den påminner mig – särskilt de första raderna – om en annan stor poets ord…

Snödagar med Londi

Bodil Z 2 kommentarer

Den här vintern har visst med sig all den snö som inte kom under de senaste tre åren. Jag tror aldrig att snön har varit så djup här sedan jag flyttade hit för ganska många år sedan.

För ett par dagar sedan tog jag fram skidorna och nu har jag dragit upp ett litet skidspår genom skogen med två backar som jag roar mig med att åka nedför. Londi går eller springer efter mig i spåret, så att hon slipper pulsa i det djupa. Först var det ganska tungt för henne men nu bär snön i spåret riktigt bra och hon verkar tycka att det är riktigt roligt, fast ibland tröttnar hon och sätter sig någonstans och väntar på att jag ska leka färdigt.

p1060697_2

p1060698

p1060704

p1060706

p1060707

Släpp ingen levande förbi: ett citat

Bodil Z 8 kommentarer

Jag läser sedan en liten tid Peter Handbergs Släpp ingen levande förbi – Berättelser från murens Berlin. Jag tänker läsa den långsamt och ännu har jag bara tagit mig igenom de första kapitlen. Så vitt jag kan se hittills är boken lika skoningslös och fri från allt överskylande och förmildrande babbel som titeln. Här finns inget av det gängse ”å ena sidan – å andra sidan” eller ”men DDR hade ju också fördelar, det var inte bara Stasi”. Här möter vi den människofientliga diktaturen i all dess grymma råhet. Läs här några rader ur kapitlet om det unga förhoppningsfulla paret Sieglindes och Lászlos misslyckade flyktförsök:

Klockan 03.20 denna junimorgon sönderslits tystnaden av en kraftig explosion. På ett ögonblick slits Sieglindes högra ben av. Lászlo blir stående som förstenad och stirrar på blodet som i tjocka kaskader pulserar ut från hennes sönderslitna benstump. Så fattar han tag i Sieglinde, släpar henne bort mot det sista sträckmetallstängslet och försöker vräka den svårt sargade kroppen över detta sista hinder. I det ögonblicket träffas han av ett flertal kulor. Några av dem genomborrar ena lungan och hjärtat. Han dör omedelbart.

p1060670

Jag kommer att visa fler citat ur boken här efter hand som jag arbetar mig igenom den. Ja, den är mödosam att läsa, det vill jag medge direkt. Den är stark och otäck. Den väjer inte för det grymmaste. Och jag tänker välja mina citat bland just detta grymmaste, eftersom det så sällan kommer i ljuset.