Corrado Alvaro: Gelosia

Min dagliga läsning just nu – och för ett tag framöver kommer det att vara så, tänker jag mig – genomlöps av en tråd av berättelser av Corrado Alvaro (1895-1950). Sedan igår har jag läst några till, men jag tänker ändå fortsätta att tala om ”Gelosia” (Svartsjuka).

p10607771

Handlingen i den korta novellen utspelar sig i en fattig by i Aspromonte i Kalabrien (Aspromonte heter inte så för inte: ”aspro” betyder ”kärv” eller ”hård”). En man berättar för novellens berättare – som inleder med den lilla anekdoten jag återgav här igår – om en episod ur sitt liv som läkare bland Aspromontes herdar och småbönder. Innehållet i hans berättelse kan sammanfattas så här:

En dag kommer en pojke från en fattig bergsby till läkaren. Han berättar att hans mamma sedan dagar har svåra smärtor i sidan och att hon håller på att förlora medvetandet av plågorna. Pojken och läkaren följer i timtal åsnestigen uppåt och de säger mycket lite till varandra. Vid byns första hus möts de av pojkens moster. Läkaren frågar om han kan få titta på den sjuka. Systern säger att det inte går, för först måste mannen komma hem, den sjuka är nämligen en ung kvinna. Han hör jämmer inifrån en fattig torpstuga. ”Jadör, jadör, jadör”, säger rösten om och om igen. Läkaren tänker en rad ting om svartsjuka och om kvinnors öde i byarna där, men han kan ingenting göra, så han slår sig ner i ett skjul strax intill för att vänta. Efter ett tag kommer mannen hem och läkaren går med tydligt skrapande steg mot stugan. Mannen och läkaren möts och mannen ropar till sin hustru därinne. Han frågar om hon vill att läkaren ska titta på henne. Hon svarar att hon inte kan bestämma det, han måste avgöra. Sedan kommer två andra män ut ur stugan; det är den sjukas bröder. Maken vänder sig till dem och säger att de ska bestämma ”om en främling ska få se hur deras syster är skapt”. Läkaren blir mer och mer upprörd och han försöker tänka ut vad han ska säga för att få rätt att undersöka kvinnan: yrkeshemligheten, möjligheten att männen kan anklagas för mord om de hindrar undersökningen och slutligen att han själv ändå snart ska lämna trakten. Systern kommer då fram till honom och hon ber honom att inte gå in, ”för den som kommer att få betala för det är den sjuka. Mannen kommer under år att tortera henne med svartsjukescener, han kommer att slå henne.” Läkaren ser på mannen, som egentligen ser mycket stillsam ut. Mannen säger då: ”Om bröderna tillåter det är det deras ansvar.” Den yngre brodern svarar: ”Nej. Du kommer att säga att det är vårt fel. Det är din fru.” Och den äldre brodern tillägger: ”Om du lovar och svär att inte misshandla henne eller förfölja henne med att en annan man sett henne, så accepterar jag. Annars blir det min sak att försvara henne.” Mannen svarar då: ”Nej, det kan jag inte lova.” Sedan hörs den sjukas röst inifrån som säger till läkaren att han ska gå. ”Det blir som Gud vill.” Läkaren ger sig av, men säger innan han går att han tänker stanna i byn nedanför ända till nästa dag, om de skulle ändra sig. Morgonen därpå går läkaren tillbaka till torpstugan där den sjuka bor. Han stannar utanför och frågar hur det är. Någon svarar att den sjuka mår lite bättre och att ”det blir som Gud vill”. I slutraden säger läkaren till berättaren: ”Jag överlåter åt dig att gissa om kvinnan överlevde eller dog.”

Det är en arkaisk, patriarkalisk värld som skildras, en värld där kvinna är det första offret, men där också mannen sitter låst i konventionernas skruvstäd. Det är en värld där ingen tänker själv och där besluten fattas genom ett slags seriekopplade fällor. Ordet ”svartsjuka” är egentligen för litet och banalt och individuellt för att beskriva drivkraften bakom mordet på den unga kvinnan här.

Oberoende av sitt skrämmande budskap är texten – som så många av Alvaros berättelser – full av skönhet. Jag vill läsa ett utdrag för er (och lägga till ett översättningsförslag som orientering). Så här beskrivs vägen upp till bergsbyn:

La brezza dell’altopiano sembra dire subito che là è un altro regno; la montagna con le sue valli è una immensa conchiglia che echeggia il brusio ondoso di tutto quel mondo vegetale percorso dal fremito delle acque.

Högslättens friska vind verkar genast säga att där är ett annat rike; berget med dess dalar är en ofantlig snäcka som genljuder av hela den böljande växtvärldens sorl genomströmmat av vattnens brus.

Och här är ett annat avsnitt, också det mycket vackert, men på ett helt annat vis. Läkaren funderar så här över kvinnorna i byarna på Aspromonte:

Per una di queste donne, la vecchiaia rappresenta una liberazione da tutti, a cominciare dal marito: diventano argute, da riservate che erano finiscono con l’adoperare parole ardite, vi guardano franche in viso, di là da ogni sospetto di dramma, mascolinizzate, sgombre dagli incubi della gelosia, dalle tentazioni, dalle sollecitazioni, starei per dire dal pudore. E finalmente possono mostrare al medico i loro mali, la parte del corpo che reca il male. Siccome sfioriscono presto, poco prima dei quaranta anni, se non dei trenta, paiano appartenere a un terzo sesso, vigoroso, liberato, superiore.

För de här kvinnorna innebär ålderdomen en befrielse undan alla, först av allt undan maken: de blir slagfärdiga, från att ha varit reserverade börjar de plötsligt använda vågade uttryck, de ser en rakt i ansiktet, de är bortom varje spår av ett drama, de är maskuliniserade, fria från svartsjukans mardrömmar, från frestelserna, eggelserna, ja, jag höll på att säga från skammen. Och äntligen kan de visa de av sjukdom drabbade delarna av sina kroppar för läkaren. Eftersom deras blomstring är förbi tidigt, strax före fyrtio, om inte före trettio, verkar de tillhöra ett tredje kön, kraftfullt, befriat, överlägset.

Corrado Alvaro – om vidskepelse

Jag har på ett lite oordnat sätt börjat läsa om Corrado Alvaros ”racconti” (berättelser).

p1060777

Till de texter jag nu läst om hör den otäcka lilla berättelsen ”Gelosia” och jag funderar på att gå närmare in på den som helhet under någon av de närmaste dagarna. Idag vill jag emellertid stanna vid det inledande stycket i den, för det berättar en egen fristående historia, som jag tycker är värd att återge. Så här lyder det i original:

Vi sono parecchi modi di servirsi del medico e delle sue prescrizioni in Calabria – mi disse un mio amico, medico per l’appunto, che ritrovavo dopo molti anni. Uno di tali modi, forse il più antico, nel popolo, consiste nel mettere la ricetta sotto il cuscino dell’infermo: il maligno, intento a decifrare i geroglifici del medico, si distrae e lascia l’infermo. Non c’è affatto da sorriderne: molti pregiudizi dell’uomo moderno non valgono più di tanto.

Och här ett förslag till en svensk version:

Det finns många sätt att använda sig av en läkare och hans ordinationer i Kalabrien – sade en vän till mig, som är just läkare, när jag återsåg honom efter många år. Ett av dessa sätt, kanske det äldsta bland vanligt folk, består i att man lägger receptet under den sjukes kudde: det onda, som då måste lägga sin kraft på att tyda läkarens hieroglyfer, tappar koncentrationen och lämnar den sjuke. Detta är inget att hånle åt: många av den moderna människans vidskepelser är alls inte visare.

Franz Kafka: Die Bäume

Längs skidspåret tittar jag mycket på träden, på stammarna i snön,

p1060680

så den här lilla Kafka-texten verkar nästan finnas skriven i det vita där ute:

Die Bäume

Denn wir sind wie Baumstämme im Schnee. Scheinbar liegen sie glatt auf, und mit kleinem Anstoß sollte man sie wegschieben können. Nein, das kann man nicht, denn sie sind fest mit dem Boden verbunden. Aber sieh, sogar das ist nur scheinbar.

Översättningsförslag:

Träden

Ty vi är som trädstammar i snön. Skenbart står de uppe på snön och med en lätt stöt skulle man kunna knuffa undan dem. Nej, det kan man inte, ty de är stadigt förbundna med marken. Men se, till och med detta är bara skenbart.

Skolvärlden och kunskapsföraktet

Tidningen Skolvärlden har kommit ut i ny glassig dräkt. Vid en snabb genombläddring av detta första ”nydräktsnummer” fastnar min blick på rubriken ”Jag var ett äckligt barn som hade alla rätt”. Vad är detta för kunskaps- och arbetsföraktande ord i en tidning som vill medverka till att förbättra den svenska skolan? Eller vill Skolvärlden inte det?

p1060759

Jag läser texten under rubriken. Det rör sig om en artikel i serien ”Mitt skolminne” och intervjuobjektet för dagen är Liza Marklund. Först kommer en inledning, som lyder så här:

Liza Marklund är aktuell med nya boken ”Postcard killers”, som kommer ut i slutet av februari. Hon har skrivit boken tillsammans med den amerikanske bestseller-kollegan James Patterson. Kvällstidningsjournalisten Dessie Larsson reder upp en rad våldsamma mord.

Sedan kommer första ”frågan” och svaret på denna:

Liza Marklund, berätta om en lärare du minns!

Börje Nilsson, engelskalärare [sic – eller snarare suck] på Norrfjärdens centralskola. Det är hans förtjänst att jag kunnat skriva ”Postcard killers”. Jag slutade skolan efter nian och har aldrig läst engelska efter det.

Fråga två:

Ditt bästa skolminne?

Provräkning. Det låter lite rubbat, men det var min absolut bästa gren. Jag var ett sådant där äckligt barn som hade alla rätt på alla matteprov.

Här frestas jag att säga något lågt: (Det är möjligt att LM var ett äckligt barn, men knappast för att hon var duktig på att räkna i grundskolan.)

Liza Marklund får naturligtvis småprata som hon vill och kanske kunde hon inte berätta om hur duktig hon var på provräkningarna på något annat sätt än det här skenbart självkritiska. Det ställer onekligen vissa krav på uttrycksförmågan, om man vill berätta om skolframgångar i en kunskapsfientlig miljö. Frågan är bara varför Skolvärlden ställer upp som denna typ av miljö. Och varför väljer man just denna rubrik?

Den sista frågan lyder:

Ditt sämsta skolminne?

Och svaret:

Att jag alltid fick sitta och vänta på att alla andra skulle bli färdiga. I Norrbotten på 1970-talet kunde man inte byta till nästa klass. Man satt där man satt. Det var därför jag slutade efter nian; jag orkade inte vänta mer.

Betyder det här sista svaret möjligen att LM är för någon form av nivågruppering i klasserna i skolan?

Skidspåret

Sedan några veckor tillbringar Londi och jag rätt mycket tid i skidspåren i skogen här bakom huset. Jag ser också att det finns andra som använder spåren. Rådjuren har svårt att ta sig fram i djupsnön, så de trippar gärna fram där snön är tilltrampad:

p1060761

På en del ställen i skidspåren har älgarna också börjat kliva omkring, men ofta tar de sina egna vägar.

p1060762

Huvudspåret, som följer vägen ner till Karls Grav, är tvåfiligt, så där kan Londi och jag gå/skida sida vid sida.

p1060764