Corrado Alvaro: Gelosia

Min dagliga läsning just nu – och för ett tag framöver kommer det att vara så, tänker jag mig – genomlöps av en tråd av berättelser av Corrado Alvaro (1895-1950). Sedan igår har jag läst några till, men jag tänker ändå fortsätta att tala om ”Gelosia” (Svartsjuka).

Handlingen i den korta novellen utspelar sig i en fattig by i Aspromonte i Kalabrien (Aspromonte heter inte så för inte: ”aspro” betyder ”kärv” eller ”hård”). En man berättar för novellens berättare – som inleder med den lilla anekdoten jag återgav här igår – om en episod ur sitt liv som läkare bland Aspromontes herdar och småbönder. Innehållet i hans berättelse kan sammanfattas så här:

En dag kommer en pojke från en fattig bergsby till läkaren. Han berättar att hans mamma sedan dagar har svåra smärtor i sidan och att hon håller på att förlora medvetandet av plågorna. Pojken och läkaren följer i timtal åsnestigen uppåt och de säger mycket lite till varandra. Vid byns första hus möts de av pojkens moster. Läkaren frågar om han kan få titta på den sjuka. Systern säger att det inte går, för först måste mannen komma hem, den sjuka är nämligen en ung kvinna. Han hör jämmer inifrån en fattig torpstuga. ”Jadör, jadör, jadör”, säger rösten om och om igen. Läkaren tänker en rad ting om svartsjuka och om kvinnors öde i byarna där, men han kan ingenting göra, så han slår sig ner i ett skjul strax intill för att vänta. Efter ett tag kommer mannen hem och läkaren går med tydligt skrapande steg mot stugan. Mannen och läkaren möts och mannen ropar till sin hustru därinne. Han frågar om hon vill att läkaren ska titta på henne. Hon svarar att hon inte kan bestämma det, han måste avgöra. Sedan kommer två andra män ut ur stugan; det är den sjukas bröder. Maken vänder sig till dem och säger att de ska bestämma ”om en främling ska få se hur deras syster är skapt”. Läkaren blir mer och mer upprörd och han försöker tänka ut vad han ska säga för att få rätt att undersöka kvinnan: yrkeshemligheten, möjligheten att männen kan anklagas för mord om de hindrar undersökningen och slutligen att han själv ändå snart ska lämna trakten. Systern kommer då fram till honom och hon ber honom att inte gå in, ”för den som kommer att få betala för det är den sjuka. Mannen kommer under år att tortera henne med svartsjukescener, han kommer att slå henne.” Läkaren ser på mannen, som egentligen ser mycket stillsam ut. Mannen säger då: ”Om bröderna tillåter det är det deras ansvar.” Den yngre brodern svarar: ”Nej. Du kommer att säga att det är vårt fel. Det är din fru.” Och den äldre brodern tillägger: ”Om du lovar och svär att inte misshandla henne eller förfölja henne med att en annan man sett henne, så accepterar jag. Annars blir det min sak att försvara henne.” Mannen svarar då: ”Nej, det kan jag inte lova.” Sedan hörs den sjukas röst inifrån som säger till läkaren att han ska gå. ”Det blir som Gud vill.” Läkaren ger sig av, men säger innan han går att han tänker stanna i byn nedanför ända till nästa dag, om de skulle ändra sig. Morgonen därpå går läkaren tillbaka till torpstugan där den sjuka bor. Han stannar utanför och frågar hur det är. Någon svarar att den sjuka mår lite bättre och att ”det blir som Gud vill”. I slutraden säger läkaren till berättaren: ”Jag överlåter åt dig att gissa om kvinnan överlevde eller dog.”

…

Det är en arkaisk, patriarkalisk värld som skildras, en värld där kvinna är det första offret, men där också mannen sitter låst i konventionernas skruvstäd. Det är en värld där ingen tänker själv och där besluten fattas genom ett slags seriekopplade fällor. Ordet ”svartsjuka” är egentligen för litet och banalt och individuellt för att beskriva drivkraften bakom mordet på den unga kvinnan här.

Oberoende av sitt skrämmande budskap är texten – som så många av Alvaros berättelser – full av skönhet. Jag vill läsa ett utdrag för er (och lägga till ett översättningsförslag som orientering). Så här beskrivs vägen upp till bergsbyn:

La brezza dell’altopiano sembra dire subito che là è un altro regno; la montagna con le sue valli è una immensa conchiglia che echeggia il brusio ondoso di tutto quel mondo vegetale percorso dal fremito delle acque.

Högslättens friska vind verkar genast säga att där är ett annat rike; berget med dess dalar är en ofantlig snäcka som genljuder av hela den böljande växtvärldens sorl genomströmmat av vattnens brus.

Och här är ett annat avsnitt, också det mycket vackert, men på ett helt annat vis. Läkaren funderar så här över kvinnorna i byarna på Aspromonte:

Per una di queste donne, la vecchiaia rappresenta una liberazione da tutti, a cominciare dal marito: diventano argute, da riservate che erano finiscono con l’adoperare parole ardite, vi guardano franche in viso, di là da ogni sospetto di dramma, mascolinizzate, sgombre dagli incubi della gelosia, dalle tentazioni, dalle sollecitazioni, starei per dire dal pudore. E finalmente possono mostrare al medico i loro mali, la parte del corpo che reca il male. Siccome sfioriscono presto, poco prima dei quaranta anni, se non dei trenta, paiano appartenere a un terzo sesso, vigoroso, liberato, superiore.

För de här kvinnorna innebär ålderdomen en befrielse undan alla, först av allt undan maken: de blir slagfärdiga, från att ha varit reserverade börjar de plötsligt använda vågade uttryck, de ser en rakt i ansiktet, de är bortom varje spår av ett drama, de är maskuliniserade, fria från svartsjukans mardrömmar, från frestelserna, eggelserna, ja, jag höll på att säga från skammen. Och äntligen kan de visa de av sjukdom drabbade delarna av sina kroppar för läkaren. Eftersom deras blomstring är förbi tidigt, strax före fyrtio, om inte före trettio, verkar de tillhöra ett tredje kön, kraftfullt, befriat, överlägset.