Flöjten är en tunnel genom vilken andens andetag når oss. Andetaget tar sig fram som ett tåg. Flöjtspelerskan spelar ibland lokförarens roll, ibland är hon själv tunneln.
°
Den som talar med en främmande tunga är ornitolog och fågel i en och samma person.
ur Talisman. Förvandlingar av Yoko Tawada i översättning av Linda Östergaard, förlag Ariel Skrifter
Idag till Else Lasker-Schülers födelsedag vill jag läsa några rader ur texten ”Paradies" i prosaboken Konzert:
Überall hängt noch ein Fetzen Paradies. Gehst du auch daran vorüber – nur einige Menschen erkennen wieder das schimmernd erhaltene Beet allererster Heimat. Die ganze Welt war einmal . . . Paradies, eine glühende Melone am Zweig der Ewigkeit und fiel Gott in den Schoß. Bis die Angst das erste Menschenpaar erfaßte, sich unsere paradiesische Welt verfinsterte und aus dem Gleichgewicht kam. Angst dunkelt und Gleichgewichtverlieren erzeugt angstvolle Finsternis. So erlosch die noch zarte Erlichtung im Kelch der Paradieswelt. Blauangedeutet hing der Himmel über die junge Erde, auf der Gott das Wasser von Land getrennt. Aus einer Handvoll Erde schuf Er nach Seinem Bilde den ersten Menschen. Hellsieht wohl jeder einmal im Traum, gar im Wachen, jene Landschaft, die ihm vorbekannt erscheint. Aber sie selbst ist es ja gar nicht, die den Träumenden oder den Wanderer überrascht. Es blendet uns immer nur ihre ungetrübte paradiesische Beleuchtung, die unser Auge verlernt hat zu ergreifen, das Urlicht, das innige Gesicht des Ursprungs…
Så här låter jag försöksvis dessa Else Lasker-Schülers ord lyda på svenska:
Överallt hänger ännu en strimla av paradiset. Och även om vi ibland går förbi den, så är det bara vissa människor som känner igen den första hembygdens skimrande blomsterbädd. Hela världen var en gång . . . paradis, en glödande melon på evighetens gren, som föll ner i Guds sköte. Tills rädslan grep tag i det första människoparet, tills vår paradisiska värld förmörkades och förlorade jämvikten. Rädsla fördunklar och förlusten av jämvikt för till skräckfyllt mörker. Så slocknade den ännu spröda ljusningen i paradisvärldens kalk. Blågäckande hängde himlen över den unga jorden, där Gud skilt vatten från land. Ur en handfull jord skapade Han den första människan till Sin avbild. Som en hägring ser vi väl någon gång alla – i dröm eller till och med i vaka – detta landskap, som ter sig så välbekant. Men det är inte landskapet självt som överraskar drömmaren eller vandraren. Det som bländar oss är alltid bara dess ogrumlade paradisiska ljus, som vårt öga har förlorat förmågan att hålla fast, urljuset, ursprungets innerliga ansikte…
… och även här hos Retrogarde firas denna födelsedag.
Sedan några år finns det i en av bokhyllorna här en liten antologi med dikter ur olika diktsamlingar av den lettiske poeten Alexandrs Čaks. Ibland tar jag fram den, som idag till exempel. Längst bak i boken finns ett efterord av Gennadij Ajgi (i Mikael Nydahls översättning). Jag läser lite ur det:
Det var för nästan ett halvsekel sedan. Dikterna handlade om staden, och staden var närmast ”avsides”, utan huvudstadsanspråk. Den som fanns ”i dikten” står än idag inför mig – liksom lysande hela den, likt gläntorna, likt öppningarna av ljus-och-luft ute i skogen! – Čaks’ stad, hans älskade Riga.
För Čaks stod det klart (så klart och enkelt som det brukar i ett i moraliskt hänseende gott liv) att det inte gavs någon annan ”hemtrakt”, något annat ”land”, utom denna stad. Och poetens kärlek till den var lika enkel, lika självklar som kärleken till de nära och kära i familjen. Allt, precis allt i den är lika enkelt, klart och kärt. Han kan ge minsta sak i den en klapp, så som man ger en god granne en klapp på axeln.
Egentligen var det en ganska banal sjömansvisa som lockade in mig i boken den här gången: Jag hade tänkt läsa ”Matros i lackskor” för er. Men så hamnade jag vid ett Rigastuprörs gråa plåtmakaron och valde stuprörsdikten i stället. Kanske kommer matrosen annan gång.
Stupröret
Stuprör,
du –
mina pojkårs första musikinstrument.
Fem våningar långa
gråa plåtmakaron –
under din talföra mun
växer kölden
ett glittrande isskägg –
den enda glass grabbarna får gratis.
Du –
vinterboning för flugor och tusenfotingar,
regnvattnets längsta tunnel
ner till den sluttande rännstenen,
ner till fimpar och äppelskal.
Varför sträcker du dig
uppåt längs husväggarna,
bräcklig och spröd
som mitt vemod?
Varför är du
lika mager och spenslig
som blommorna i mitt rum
och flickorna på moderna vykort?
Av samma öde drabbas nog alla
som strävar uppåt
från gatans larm och trängsel,
från livets billiga dästhet.
översättning: Juris Kronbergs
förlag: Heidruns
Ibland under skidturerna i skogen påminns jag om hur hårt det måste vara för de vilda djuren med den här snörika, skariga, kalla vintern. Här och där ser jag ställen där rådjuren eller älgarna krafsat och skrapat sig ner till mossan eller ljungen för att hitta något att tugga i sig. Och så ser jag alla klövmärken i skidspåren och vid sidan: spår av älgarnas kliv i djupsnön:
Och märken efter deras nätter. Älglega:
Sedan några veckor följer jag ett slags brevroman på nätet. Två röster talar med varandra, en svensk och en schweizisk. De talar om det dagliga, om konsten, litteraturen, livet, resor, om sig själva, om sina föreställningar om varandra.
De rör sig i ett slags vaga cirklar, ibland liksom snuddar de vid varandra, ibland blir avstånden tydligare. Kronologin svävar, datumen följer en egensinnig ordning, som ger en känsla av tidlöshet eller ett djärvt tidsöverskridande. Är det en kärleksroman? Är det en tänkares dubbla dagbok? Behöver jag veta detta? Nej. Kanske är det ett samtal mellan två själar. Detta är vägen dit. Språket i texterna är tyska.
Här är ett litet brevutdrag som i lätt ton mediterar utifrån en Medearelief på Basler Antikenmuseum:
Tragische Heldinnen sind bleich..
…Und das beste daran ist, dass tragische Heldinnen wirklich bleich sind. Man könnte darüber einen geistreichen Essay schreiben. Kannst du dir Jeanne d’Arc mollig und mit roten Wangen vorstellen? Nie im Leben! Oder Medea, die nun wirklich eine sehr tragische Gestalt ist. Es gibt im Basler Antikenmuseum einen spätrömischen Sarkophag, wo die tragische Medea auf einer Seite im Halbrelief dargestellt wird. Die ganze tragische Geschichte, wie sie ihre Nebenbuhlerin durch vergiftete Kleider hinrichtet und wie sie schliesslich in einem göttlichen Gefährt entschwebt. Es ist das schönste Stück im ganzen Museum, und manchmal gehe ich am Sonntagmorgen dorthin, nur um dieses eine Stück anzuschauen. Es ist ein ganzes Reliefband, die Länge des Sarkophages, also in ein einziges Stück Stein gehauen. Und wenn du links zu lesen beginnst, dann ist zuerst die Hochzeit Iasons mit Gauke, der Tochter des Königs von Korinth zu sehen. Medea schickt der Nebenbuhlerin ein mit Zaubermitteln vergiftetes Gewand, das beim Anziehen in Flammen aufgeht, so das Gauke und Iason, der ihr zu Hilfe eilt, verbrennen. Um die Rache an dem ungetreuen Gatten zu vollenden, tötet sie auch ihre beiden Kinder, bevor sie auf ihrem von Drachen gezogenen Wagen entflieht.
Och här är ett annat – tidigare eller senare – om Bruegels Babels torn:
Der Turm Bruegels ist schon ein Renaissance-Turm, gross und die Welt sprengend. Eine wahre Attacke gegen Gott, gotteslästerlich, wie die Aufklärung auch, in ihren letzten Konsequenzen. Die mittelalterlichen Türme der Gotik sind dagegen bescheiden und brav, sehr menschlich und subaltern, runde Türmchen meist, die den Anschein des endlosen gottergebenen Zerfalls haben. Sie sehen in unseren modernen Augen ziemlich romantisch aus. Die Türme der Renaissance dagegen sind wie Capes Canaverals, hybride Installationen, die die Welt aus den Angeln zu werfen gedenken. Eigentlich sind sie skandalös. Aber schön! Ich liebe das Bild sehr, denn es gibt den Eindruck einer göttlichen Übersicht. Vom Himmel schauen wir hinunter auf diese Welt (dieser Gesichtspunkt ist vielleicht noch mittelalterlich und traditionell). So muss die Sache für den lieben Gott ausgesehen haben, als der Montag morgens das Fenster öffnete, um sein Bettzeug zu durchlüften und sein Nachthemd auszuschütteln. Wahrscheinlich ist er ziemlich heftig erschrocken, eine solchen Backsteinhaufen vor seinem Schlafzimmerfenster vorzufinden. „Skandalös", muss er in den langen Bart gemurmelt haben, und irritiert nach Petrus geleutet haben. Die babylonische Sprachverwirrung kann man durchaus als Rache Gottes gegen die menschliche Hybris verstehen. Aus Sicht des Allmächtigen ist wirklich nicht einzusehen, warum die kleinen Dinger, die Menschen, jetzt plötzlich in den Himmel klettern sollten?
…
Sitt vackra namn har ”brevromanen” hämtat ur den här Rilke-dikten:
Schlußstück
Der Tod ist groß.
Wir sind die Seinen
lachenden Munds.
Wenn wir uns mitten im Leben meinen,
wagt er zu weinen
mitten in uns.