Ett rådjurs död

Ofta när jag far fram i mitt skidspår låter jag hjärnan inta ett slags viloläge. Jag bara följer spåret som en förutbestämd tankeslinga eller en upprepningsdröm. Så när jag härom dagen plötsligt såg ett stråk av mörka fläckar framför mig, förstod jag först ingenting. Jag genomfors bara av en känsla av att något inte stod rätt till:

Jag stannade upp och kastade en blick åt sidan in bland kala buskar:

Här har ett rådjur nyss slutat sitt liv. Dukade det under av köld och svält? Eller tog räven det medan det ännu levde? Skaren hade ju mjuknat och bar inte längre för rådjursklövar. Pälsbitarna är ännu vackra och liksom levande…

Vad händer i dagens Ukraina?

Efter att Janukovytj vann valet i Ukraina i början av det här året har man inte hört mycket om Ukraina här i Sverige (och jag tycker inte jag hittar särskilt mycket i tyska media heller). Är Ukraina inte intressant i Europa längre? Jag har börjat rota på nätet efter texter som handlar om dagens Ukraina och funnit ett och annat som kanske så småningom kan ge mig – och kanske någon mer – början till en bild av skeendena ”därborta i medieskuggan”.


karta över Ukraina med tysk text

Jag plockar nu in länkar till tre mycket olika texter om läget i Ukraina publicerade för mindre än en månad sedan. Den första är skriven av poeten och journalisten Mykola Rjabtjuk:

Först ett kort utdrag ur den långa texten:

In sum, the Orange Revolution was a success in a sense that it re-established evolutionary development, curbed negative (authoritarian) tendencies, and restored basic political pluralism and civic freedoms. Yet it was a failure in the sense that it did not create a positive dynamics, but reintroduced very slow, inconsistent changes that in the short run can be easily perceived as stagnation.

Och här är hela texten.

Den andra texten är skriven av den amerikanske historieprofessorn Timothy Snyder. Så här börjar den:

Viktor Yanukovych, seen five years ago as the vote-stealing villain of the Orange Revolution, was elected president of Ukraine on February 7. The incumbent president, Viktor Yushchenko, the hero of the mass protests demanding fair elections in 2004, had already been eliminated in the first round three weeks earlier. This left Prime Minister Yulia Tymoshenko to represent those who had won the right to a working democracy. Despite a strenuous campaign for the presidency, she received only 45.5 percent to Yanukovych’s 49 percent, with 4.5 percent voting against both candidates. How to account for this dramatic reversal of heroes and villains, and for the democratic return of a man who himself rejected democracy? Ukrainian politics is full of the courageous and the grotesque, and it is no easy task to tell the difference.

Hela texten.

Den tredje och i den här omgången sista texten är hämtad ur bloggen Kyiv Scoop och inlägget inleds med en bild från ett bokbål på Krim:

On March 14, activists from the PSPU and the Proryv youth movement (name means ’Breakthrough!’) gathered in Simferopol to barbecue Ukrainian history books written since the country declared independence from the Soviet Union nineteen years ago. Marching through the Crimean capital, they carried banners that read “Give our native Russian language state status” and “Yanukovych – Don’t sell out our goal: Union with Russia.” The photos show some of the demonstrators extending their right hands upwards and to the right – just like the Nazis used to. The history texts were brought in by wheelbarrow and burned with the statue of Lenin looking on in approval…

Hela inlägget.

De här texterna är naturligtvis en ganska spretig samling, men kanske kan de locka oss att intressera oss mer för detta vårt glömda europeiska grannland.

Tannhäuser

För några dagar sedan stötte jag på två texter om Tannhäuser i bloggvärlden: Tannhäuser genom Wagner… och Tannhäuser genom Wagner genom Baudelaire…. Jag började fundera över Tannhäusergestalten och eftersom jag är fascinerad av den medelhögtyska diktningen i sig, så valde jag en annan väg än Wagners till Tannhäuser. Bland böckerna här i huset finns ett vackert häfte i serien ”Safari Kunstreihe” som återger några av bilderna ur Manessische Handschrift eller Große Heidelberger Liederhandschrift, en medeltida handskrift som hade som mål att samla alla sånger/dikter av tyskspråkiga lyriker från 1100-talets början till 1300-talets början. Manessische Handschrift var inte ett unikt projekt – den medelhögtyska diktningen hör ju till den europeiska litteraturens absoluta höjdpunkter – men det var det som nådde längst i sitt uppsåt.

I mitt häfte finns en berömd avbildning av Tannhäuser och i texten bredvid kan man läsa följande om den:

Auf dem Bilde in der Manessischen Handschrift ist er nicht als Kreuzfahrer, sondern als Deutschordenritter dargestellt, aber doch mit deutlicher Beziehung auf sein Kreuzzugslied.

(På bilden i Manessische Handschrift framställs han inte som korsfarare utan som riddare av Tyska orden, men ändå med en tydlig förbindelse till sin korstågssång.)

Man vet mycket lite om personen Tannhäuser. Kanske härstammade han från en släkt som tagit sitt namn från byn Thannhausen vid Neumarkt i Oberpfalz. Tannhäusers dikter beräknas vara skrivna mellan 1225 och 1265. Han beskrivs som en brytningstidens man. En del av hans dikter kan hänföras till den klassiska höviska traditionen medan andra distanserar sig ifrån denna och bryter med de gamla idealen och idealismen och även ironiserar över dessa. Och ändå finns det smärta och längtan till det som varit i det han skriver.

En av Tannhäusers dikter eller sånger beskriver ett korståg där han själv var med. Här talar han på ett för tiden uppseendeväckande öppet och konkret sätt om vedermödorna under färden. Han skriver om hur han som skeppsbruten hamnar på Kreta. Dricksvattnet är skämt, vinet mögligt, skeppsskorporna som stenar och allt stinker av smuts. Detta är en mycket otypisk korstågsskildring.

Tannhäuser var både hovsångare och kringvandrande rimsmed.

Holodomor

Den av sovjetdiktaturen förorsakade stora svältkatastrofen i Ukraina på 1930-talet hör inte till de ämnen man talar om i Sverige eller Västeuropa, ja, förmodligen talar man knappast om den någon annanstans än i Ukraina. Detta beror inte på att det är länge sedan. Man har aldrig talat om detta fruktansvärda övergrepp här.

För en liten tid sedan fick jag i mina händer en roman av den ukrainske författaren Vasyl Barka, en roman som handlar om Holodomor, Svältkatastrofen. Mitt exemplar av boken är en översättning till tyskan av Maria Ostheim-Dzerowycz och bär namnet Der gelbe Fürst (Den gule fursten). Den gule fursten personifierar svältdöden.

Författaren presenteras i ett av de tre förorden som diktare, visionär och mystiker och romanen beskrivs som influerad av Dantes Divina Commedia. I ett annat av förorden berättar författaren själv om romanprojektet: Romanen har tre skikt, ett som realistiskt återger hungerlidande och hungerdöd inom en bondfamilj, ett som återger de psykiska förloppen hos de hungrande och döende och slutligen ett som rör människosjälens kamp på en metafysisk nivå.

Jag vill nu läsa lite ur det första förordet som handlar om faktabakgrunden till romanen. Jag översätter direkt till svenskan utan att först visa den tyska texten (om någon skulle vilja se den eller delar av den, kan jag visa den här senare):

Hungersnöden som förde till massdöd förorsakades av en gränslös omänsklighet. Målet var att förinta den motspänstiga lantbefolkningen, främst den ukrainska, att utsläcka dess tro, att krossa deras livskraft i det att man gjorde dem ledarlösa, genom att man med en speciell envishet tog död på så gott som alla individer ur den fritänkande intelligentian. I Ukraina utsläcktes närmare åttio procent av eliten.

Enligt vissa demografiska beräkningar slök hungerdöden över sju miljoner människor, främst från landsbygden.

Under många år var det strängt förbjudet att på något sätt nämna dessa händelser.

Fasorna kan nog bara jämföras med nazisternas massmord på det judiska folket. För att genomföra hungermassmorden sattes militär in i vissa i förväg bestämda orter; beväpnade grupper ur milis och styrkor underordnade GPU inkvarterades och mobiliserades.

På ort och ställe tog en medlem av politbyrån kommandot. Sittande i den regionala partikommitténs arbetsrum satt den utsände och slog med en blyertspenna mot bordet och skrek ursinnigt: ”Ta bort spannmålet till sista kornet!” Detta genomfördes i snabbast möjliga tempo och människorna började dö undan. Till slut dog de i miljontal inför den övergödda överhetens likgiltiga blickar!

Böndernas hus förvandlades till stora gravar fulla med lik: länge fanns det ingen som begravde dem och inte begravde man dem som låg ute i det fria heller; dödgrävarna med sina vagnar förde ändå de döda till gravarna så snabbt de kunde. Och halvdöda fördes också dit.

Förfrusna och försvagade människor drog i den isande vinden som gråa spöken höljda i lump längs igensnöade vägar in i städerna i hopp om att komma över något ätbart. Men de fick ingenting. Inte ens en bit av det bröd, som de själva hade producerat, lämnades åt dem. De föll i massor ner i snön och smutsen vid vägkanterna för att dö.

Allt bevakades strängt, så att var och en som närmade sig för att försöka få tag i något ätbart, omdelbart blev nedskjuten av vakterna.

Sándor Kányádi: Dagg på stjärnan

Jag har just nu lyckan att få lära känna en ny poet. Ännu har jag bara tagit de allra första stegen in i hans diktvärld. Det är den transsylvansk-ungerske poeten Sándor Kányádi jag talar om och det är en av hans översättare till svenskan, Ove Berglund, som har lett mig in på spåret.

Låt oss inleda med en kort saklig bakgrundstext om Kányádi. Jag läser början av Ove Berglunds förord till diktantologin Dagg på stjärnan:

Sándor Kányádi, född 1929, växte upp i en ungersk småbrukarfamilj i byn Galambfalva i Transsylvanien i nuvarande Rumänien. Han studerade filologi i Kolozsvár (Cluj-Napoca), där han är bosatt sedan 1950-talet, hela tiden med hustrun Magda. Han är poet, översättare från bland annat tyska, yiddish och rumänska, och har varit redaktör för flera litterära tidskrifter för vuxna och barn. Kányádi har publicerat cirka 600 dikter i ett dussin utgåvor i Ungern och Rumänien, på 1980-talet huvudsakligen i Ungern efter att han hamnat i politisk kyla.

I slutet av boken, efter ungefär 300 sidor av dikter ur olika samlingar, finns ett efterord av Zoltán Veress. Jag vill också läsa lite ur det:

Men det finns och har alltid funnits människor vilka anser att bevarandet som mål och ideal har ett högt moraliskt värde, kanske det högsta som man idag kan tänka sig och som en poet kan ge uttryck för. Som exempelvis de som en gång på grund av sitt ursprung eller sin religion skulle förintas i gaskamrarna, de som på grund av sin nationalitet eller sitt annorlunda tänkande blev fångar i gulaglägren, de vars urskog fälldes och som har berövats sitt land. Så skulle de som blev atombombens offer tänka, om de nu levde, och så anser alla som oroar sig för bevarandet av en familj, ett folk, eller hela mänskligheten […] Kritiken från nirvanas och nihilismens ideologer är obönhörlig: Kányádis poesi är alldeles för snäv och särpräglad och ständigt sysselsatt med en liten folkgrupps (de transsylvanska ungararnas) bevarandefrågor; till och med stjärnorna på himlen kopplar han ihop med dessa tankar. Men detta är helt enkelt inte sant. Även föregående lilla urval av hans dikter låter oss ana hans djupa medkänsla med folk av samma öde som hans eget i världens alla hörn.

Men nu är det hög tid att lyssna till Kányádis egen röst:

HÖSTBLOMMA

Till M

glöd med vit ögonfrans
redo att vakna
till eld
så ser jag dig
i den allt mörkare
skoningslösa natten
söker dig
på varje stjärna

HÄSTEN OCH RYTTAREN

hästen gnägg-gnäggar
näsvingen benen darrar
vittring

rädd skrider som en blind
marken sjunk-viker under hoven
tuvig sank

ej betsel eller sporrar
blott en torftig grimma
två säkra knän

hör du brus från bäcken
eller är det blodet
i dina ådror

du skulle hoppa –
om det fanns en motsatt strand

översättningar av Farkas Vánky och Ove Berglund

TILL SLUT

Sen blir allt översköljt av havet.
Från dunklet av en gammal skymning
hör jag ännu min mor säga mitt namn,
medan en liten blind fjäril flyger emot
det lilla husets fönster från lampan hon håller i.
Sen blir allt översköljt av havet,
vaggande Solen och Månen och
underbara båtar på sina vågor.
Och bara ett föräldralöst vildpäron vinkar
efter mig från denna strandlösa värld.

översättning av Susanna Fahlström

Brända Böcker Förlag

PS Idag intervjuas Ove Berglund i Salongen.