Författare: Bodil Z

Den trettiofemte maj

Bodil Z 8 kommentarer

I min barndom hade månaden maj oräkneligt många dagar; ja, så var det verkligen. Ur minnets gömmor dyker nu en bok från den tidens bokhyllor upp. Den är skriven av Erich Kästner och den bär titeln Den 35 maj. Det var inte något särskilt alls med den titeln, tyckte jag. Jovisst, jag kunde månadernas namn och jag kände till hur många dagar de hade. Jag hade också lärt mig ramsan ”30 dagar har november…”. En dag kom den där boktiteln på tal i familjen och en av mina yngre (!) bröder sa då med kavat röst: ”Så många dagar finns det ju inte i någon månad!” ”Oj”, tänkte jag överrumplad, men jag valde att inte säga något om saken. (Det här är första gången jag berättar detta.)


skogsmorgon den 35 maj 2010

Antipod

Bodil Z 8 kommentarer

Jag låter tankarna cirkla kring ordet ”antipod”. Det går att grubbla över snart sagt alla ord. Att försjunka i funderingar över ord kan vara som ett slags meditation. ”Antipod” betyder väl ungefär ”motfot”, tänker jag mig, och antipoden betecknar en plats på jordklotet, som är den motsatta till en annan. Från den plats på marken där jag står, drar jag en tänkt linje genom jorden och kommer ut på andra sidan och just där står min motfot eller mina båda motfötter. Kanske står min motfot på vatten eller ska man då kanske hellre tänka sig havsbotten som plats för motfoten? Ordet eller begreppet ”antipod” måste väl ha kommit till först efter det att människan börjat föreställa sig jorden som rund. Och ändå verkar det för mig äldre än så. Kanske förebådade ordet ”antipod” vetandet om jordens klotform.

Man kan också tänka sig en tidsmässig antipod, om man tar året som utgångspunkt, fast det är svårt att föreställa sig året som ett klot, möjligen som en skiva med punkter utmed kanten som man kan dra linjer emellan via mittpunkten. Drar jag en linje från maj, där jag är nu, hamnar jag i november. Det är svindlande att i tanken skapa sig sådana här tvärförbindelser genom året, fast olika mycket svindlande beroende på vilka månadsantipoder man väljer att tänka sig in i. Fallhöjden från juni till december är en helt annan än den från mars till september, eller hur? Nu blickar jag ner på antipoden november:


vy över Frankfurt/Oder från Słubice i november

Brådska

Bodil Z 9 kommentarer

”Brådskan kom till Orienten med européerna” är en fras som – möjligen genom årens gång lätt förvrängd, men andemeningen är kvar, det är jag säker på – fastnade i mitt minne en gång, när jag läste inledningen till en bok om orientaliska (nomad?)mattor. Jag tappade nästan andan inför det storsleviga eller bredpenslade i uttalandet. Först av allt kände jag mig tvingad att byta uttal på ordet ”brådskan”. Å:et blev långt och d:et kom till tals ordentligt. På det viset blev ”brådskan” lite långsammare och liksom värdigare. Men brådska går ju fort, så jag tänkte mig också hästar i galopp, små raggiga hästar, bruna eller gula. Hastigt stormade de in över Orienten och de var så många, så många. Och ryttarna, dem hämtade min lite osjälvständiga fantasi delvis från en avbildning av Bayeux-tapeten jag en gång sett på ett frimärke. Fast den väven har väl ingenting med Orienten att göra, men kanske med brådskan. Vad är ”brådska”? Kanske är det att ha mist anslutningen till ögonblicket för att man gapar över flera ögonblick samtidigt. I brådskan finns en brist på vishet, en – naiv – föreställning om att det finns saker man absolut måste hinna med före en viss tidpunkt. Brådska är jagande efter vind.

I ensamheten krymper brådskans utrymme. Brådskan är nog ett socialt fenomen. Jag har bråttom bland människor för hinna från den ena till den andra, för att visa det för den och säga det till den. Om jag är helt ensam och tvingas röra mig snabbt åt något håll, så är detta inte brådska utan flykt undan en fara eller annan kamp för överlevnad. Det ligger ofta något lite beskäftigt i brådskan – något är viktigt, något jag gör är viktigt. Ibland kan man berusas av brådskan och somliga berusas mer än andra. Brådska kan vara flykt undan eftertanken eller eftertänksamheten. Brådska har också med glömska att göra. Brådskan är ett sätt att glömma vårt livs ändlighet. Det kan vara en lättnad att tanklöst springa mot kortsiktiga mål. Men ändå händer det väl att vi längtar tillbaka till tiden före brådskan.

Bland kungsängsliljor och andra blomster

Bodil Z 4 kommentarer

Nu är den tiden då stunden – här vid dessa breddgrader – är som svårast att hålla kvar. Under de här andlöst vackra majdagarna far genom det späda skira plötsligt en varm pust. Strax välter allt över i prunkande prakt, en prakt som inom kort är förbi. Det är nu som november kan kännas som den trygga platsen, handen att hålla i. Gråkall och dyster men länge kvar. Fast så tänker nog ingen i Karibien eller ens i Zagreb eller Banja Luka.

Jag ser på trädgårdens liljor, vitsippor och andra blomster:

…icke ens Salomo…

Ejderliv

Bodil Z 2 kommentarer

Den långa svåra vintern har farit hårt fram med ejdrarna. Här under Subbeberget i kanten av Varberg brukar jag se mängder av dem så här års, men i år fann jag bara de här två paren och deras ungar.

Det är svårt att tänka sig in i ejderlivet. Hur är nätterna? Vilka faror måste ungarna skyddas mot? Platsen på kobben ser hal och utsatt ut, fast alla kan ju simma, så havet är väl deras verkliga hem. Och vissa stilla soliga morgnar kan ejdrarna nog känna något som liknar det vi kallar lycka.