De senaste kvällarna, så där framemot midnatt och lite efter, har himlen över Zagreb lysts upp av ett myller av ljus och färger. Igår kväll lutade jag mig från mitt fönster mot parken ut i det varma mörkret och tog några bilder av prakten. Egentligen sökte jag samtidigt lite svalka efter den heta dagen, men någon sådan fanns inte där ute. Luften stod framför mig som en varm pustande vägg.
Vad man firar? Fyrverkeriet självt – precis som förra året vid den här tiden.
Ja, det är varmt, det är hett. Och till eftermiddagen och kvällen hotar temperaturen att närma sig 40° i skuggan (om det finns någon). Nyss åkte mina sverigebosniska vänner efter att ha gjort ett stopp över kvällen, natten och morgonen här hos Londi och mig.
Jag tittar ut mot parkeringsplatsen där deras bil nyss stod. Snart bränner asfalten där. En fattig man gräver trots hettan efter något användbart i soptunnorna. I baren tvärs över sitter människorna långt inne i skuggan under markiserna.
Vi stannar nog inne till åtta-nio på kvällen för den här dagen har redan passerat den möjliga tiden. Ingen vind rör löven i träden här utanför. Snart stänger jag fönstren och slår på luftkonditioneringen även om jag vantrivs i dess luftdrag, men Londi flåsar mindre så jag ger mig. Tills vidare svalkar jag mig lite med en badbild från Bregana i torsdags:
Här stiger värmen och både Londi och jag längtar tillbaka till den fantastiska dagen hos Sonja i Bregana. Svalkan i husskuggan var så välgörande:
Och så den fantastiska frukosten under trädet:
Plommonen:
Och den lilla floden:
Den dagen gick jag inte bara olagligen in i Slovenien, Sonja och jag släppte också ut den vita labradoren Chiara ur hennes fängelse och lät henne ha en härlig dag i och vid floden med Londi. Efteråt fick jag en fruktansvärd utskällning av hennes sure ägare som sa att det var HANS hund och HANS hus och ”Hund ist Hund”. Jag svarade bara att vi nog givit henne den lyckligaste dagen i hennes liv.
Gårdagen tillbringade Londi och jag i Bregana som är en lantlig del av Samobor som vetter mot norr. Här har en väninna till mig ett vackert gammalt hus alldeles intill den lilla floden Bregana.
På andra sidan ån har vi Slovenien. En liten träbro leder över till den slovenska sidan, men utlänningar får inte passera gränsen här. Jag tyckte det var lite frestande att testa, så jag tog mig över bron och kände efter hur det vara att stå på slovensk mark utan att ha visat mitt pass (som för övrigt låg kvar hemma i Zagreb). Londi och Chiara tog vattenvägen över.
Högt uppe på Via Testi bor min triestinska väninna Alessandra. Ja, hon har inte flyttat in på riktigt – ännu är allt därinne ett målaräventyr och vilda idéer – men snart bor hon här. Från köksfönstret ser man San Giusto (som ni kanske minns från Bloomsday) och från balkongen ser man havet och under klara dagar Miramare och bergen ovanför.
en disig dag
Och tittar man rakt ner så ser man denna lockande trädgård. Ägarna är tyvärr elaka och inskränkta – ”inte så mycket som ett hårstrå” får falla ner från lägenheterna ovanför – men vyn är förstås vacker ändå.
