Revir

Jag tycker om de här små oregelbundenheterna som på ett närmast organiskt sätt växer fram utmed de gråa huskropparna i kvarteren här omkring. Min senaste upptäckt är det här lilla ”reservat”.

Den tillhör dem som bor i en av lägenheterna i den mörka och vintertid antagligen kalla och fuktiga bottenvåningen. Fönstren är gallerförsedda som i ett fängelse, men gallren här skyddar mot intrång i stället för att hindra någons utbrytning.

Jag går nu lite närmare, så att ni kan se det hela lite bättre:

Med några stolpar och ett ståltrådsnät har människorna här skapat sig ett litet frirum att hänga tvätt i, att ställa cyklar och andra mer skrymmande ägodelar. På sommarkvällarna kommer det kanske sedan ut stolar här och möjligen får grinden stå öppen ibland – för gäster eller folk som passerar förbi…

Elizabeth Costello – The Problem of Evil

”Lesson 6” i Coetzees Elizabeth Costello bär namnet *The Problem of Evil” och i detta kapitel har Elizabeth Costello fått en inbjudan att tala under rubriken ”Silence, Complicity and Guilt” vid en kongress i Amsterdam. Hon funderar över varför hon blivit inbjuden och hon kan egentligen bara se något slags sensationslystnad som orsak. Året innan hade hon hållit en föreläsning på ett universitet i USA, en föreläsning som givit henne rykte som en som försöker förminska förintelsens betydelse i mänsklighetens historia.

She hade spoken on that occasion on what she saw and still sees as the enslavement of whole animal populations. A slave: a being whose life and death are in the hands of another. What else are cattle, sheep, poultry? The death camps would not have been dreamed up without the example of the meat-processing plants before them.

That and more she had said: it had seemed to her obvious, barely worth pausing over. But she had gone a step further, a step too far. The massacre of the defenceless is being repeated all around us, day after day, she had said, a slaughter no different in scale or horror or moral import from what we call the holocaust; yet we chose not to see it.

Efter detta blev Elizabeth Costello kallad anti-semit och ”fascist bitch”. Och nu är hon inbjuden till en stor konferens för att tala om ondskan. Hon känner sig som en lekboll för andras ”experimentlusta” och först vill hon tacka nej. Men så säger hon ändå ja och börjar skriva sitt bidrag runt ett kapitel i en roman som hon just läser, Paul Wests The Very Rich Hours of Count von Stauffenberg, en bok som handlar om hur Hitler lät straffa dem som försökte mörda honom i juli 1944. Det kapitel hon låter sitt anförande handla om är det där hängningen av ett antal av dem som sympatiserade med von Stauffenberg skildras. (Stauffenberg själv och tre andra arkebuserades i omedelbar anslutning till attentatet, så det är inte dem det handlar om.) När hon läste detta kapitel greps hon av en intensiv olust och förstämning. Skildringen av hur männen dog, alla de förödmjukande detaljerna, gjorde att Elizabeth plötsligt ställde sig frågan om sådant verkligen ska skildras och om sådana ingående och djupt grävande beskrivningar av förnedring och utsatthet inte på ett moraliskt plan skadar den som skriver texten.

Obscene because such things ought not to take place, and then obscene again because having taken place they ought to not to be brought into the light but covered up and hidden for ever in the bowels of the earth, like what goes on in the slaughterhouses of the world, if one wishes to save one’s sanity.

Och detta blir kärnan till hennes anförande.

När hon sedan anländer till Amsterdam upptäcker hon till sin bestörtning att Paul West befinner sig bland konferensdeltagarna. Hela natten försöker hon skriva om och vrida till sitt manus, men hon lyckas inte, delvis för att hon inte vill eller för att en del av henne inte vill. Dagen därpå, strax innan det är hennes tur att framträda, går hon fram till Paul West för att varsko honom om vad hon har i beredskap för evenemanget. Han lyssnar men ger inte ett ord till svar. Och jag kan inte låta bli att undra om den här situationen utspelat sig i verkligheten – mellan Coetzee och West. Det är väl inte omöjligt.

Costello håller sitt föredrag i ganska förkortad form, men det viktigaste och mest kontroversiella säger hon. Åhörarna applåderar svalt-artigt. Under frågestunden blir hon attackerad och beskylld för att vara ”a weak vessel”, ett svagt käril, medan West anses vara gjord av annat och starkare stoff. Att hon misstar sig både på honom och läsarna och egentligen inte vet vad hon talar om i sin kritik av West. Costello svarar på ett vagt och osäkert sätt och inom sig undrar hon vad hon egentligen gör där, varför hon alls gått med på att delta i något sådant. Och i kapitlets slut, när hon stängt in sig på damtoaletten i konferenslokalen, formulerar hon tanken så här inför sig själv:

She should never have come here. Conferences are for exchanging thoughts, at least that is the idea behind conferences. You cannot exchange thoughts when you don’t know what you think.

Men egentligen är det väl så att Eizabeth Costello är för ärlig och alltför intensivt menar något med vad hon säger för att passa i de konventionella sammanhang som de flesta sådana här konferenser utgör. De är inte en arena för vår mest skakande oro och för våra djupaste tvivel. Mer än i undantagsfall. Kanske finns det inga offentliga platser för det riktigt allvarliga.

Grå söndagsmorgon

Vi kommer ut lite sent denna morgon, Londi och jag, runt halv tio är den väl när vi kliver ut genom porten. Regnets droppande utanför fönstret lockade inte riktigt. När vi svänger runt hörnet av huset ser jag Stanko stå på sin balkong. Han vinkar lite, halvt bortvänd och jag vinkar tillbaka med hjärtat i halsgropen. Jag tror inte vi har setts sedan han bjöd mig på rakija i husets bar på julafton. Vintern har gått hårt åt honom, hans ansikte är blekt och urgröpt och leendet orkar inte riktigt och han vet det. Jag kan inte fråga ”Kako ste?”, för jag ser att han inte mår bra och att han inte vill tala om det. Jag får inte ens ur mig en hälsning.

Vi följer Rapska och jag ser Honom stå och dona med något vid den inre grinden. Han ser mig inte, men jag vet att han förbereder huset för sin söndagsgästs ankomst. Londi och jag svänger in på Kornatska och ett stycke in på den gatan ser jag Henne på andra sidan klädd i en grön regnrock och med en urblekt lila huva över det grå håret. Den svarta raggiga Luna – eller heter hon Tara? – stretar framåt i kopplet vid hennes sida. Vi ropar ”Dobro jutro” över gatan och jag vänder mig lite om och följer hennes långa kraftfulla steg med blicken. Jag vet vart hon ska.

Ett ungt par med en livlig hanhund dyker upp från ingenstans. Han rusar ivrigt fram mot Londi och nosar runt på henne. Den unge mannen frågar om Londi löper, nej, hon är steriliserad, svarar jag rutinerat. Detta är ett område jag behärskar – rent språkligt alltså.

Regnet blir till duggregn och vi går långsamt förbi en rad trädgårdar med krokusar och primulor som jag väl skulle ha fotograferat, om jag haft någon lämplig apparat med mig. Men nej.

I ett gathörn får vi syn på ett gäng riktiga gatkatter. De är toviga och gråa också på det vita och den ena har bara ett halvt öra. Alla fyra höjer samtidigt ryggarna till en brant båge och de breda ansiktena ser tidlöst farliga ut. Londi tittar bort, höjer en aning på ryggpälsen och vi glider båda snabbt förbi sällskapet.

Snart är vi tillbaka på Rapska och när vi går förbi nummer 53 hör vi Luna (eller Tara) skälla inifrån buskarna. Och jag vet. Och Londi säkert också, fast kanske något annat.

B007

Det här är mitt arbetsrum ”på fakulteten”. Ja, det är inte mitt på riktigt utan vi är fyra om det, men det här är i alla fall mina stövletter i ett obevakat ögonblick under fredageftermiddagen.

Uživajte!