För att lossa lite på egoknuten här, lägger jag idag in en recension som jag skrivit för Hufvudstadsbladet och som publicerades där den nionde februari:
Kärnan i Petra Hůlovás berättande består i att hon kan släppa alla grepp och låta det liv hon visar oss levas av oss, som om det rörde sig om våra egna minnen, tankar och drömmar. När hon skriver skapar hon en passage in till våra sinnen som hon låter händelserna strömma genom. Hon säger inte hur det är, utan hon låter oss vara med om att det är. Med sin förra bok på svenska, Allt detta tillhör mig, gav hon oss ett mongoliskt flick- och kvinnoliv, som tog andan ur oss i sin hisnande kraft och grymhet.
Den här romanen utspelar sig i Hůlovás hemland i den fiktiva staden Krakov, som projekterats som en socialistisk mönsterstad dit människor i början tvångsförflyttades för att skapa det nya samhället. Det tidsliga navet är sammetrevolutionen, men berättaren ger återblickar till sin barndom på 1970-talet och vi följer henne en bit in på 1990-talet.
Rösten som för oss genom händelserna är märkligt naiv och den talar hela tiden sin sanning, en troendes sanning. Hon tror på kommunismen och pinas av att se dess många tillkortakommanden. Krakov börjar förfalla redan under sina första år, människor spionerar på varandra och plötsligt försvinner någon som haft fel åsikter eller fel vänner. När de gamla kommunistiska strukturerna rämnar, löper sprickorna rakt genom berättarens familj. Systern Milada vänder sig till det nya och hånar berättaren som fortsätter att rabbla propagandafraser från förr.
Men varje gång jag försökte himlade syrran med ögonen precis som mamma gjorde när hon rattade in melodiradion istället för Husák, och sen gled hon ut ur rummet som en ål. Ingen av dem uppförde sig socialistiskt.
Berättaren håller med ett slags stoisk trosvisshet fast vid det gamla systemet och när hennes ”lillgamla” röst pedantiskt förklarar skeendena i omvälvningarnas tid uppstår biklanger av ironi. Lika ironiskt och allvarsamt klingar titeln För medborgarnas bästa där den svävar över händelsernas gång.
Den nya tiden för med sig en rad ”acklimatiseringar” och över en natt blir gamla pampar till företagsledare och ex-dissidenter. Och till Krakov kommer plötsligt vietnameserna, som förstår att leva på lite och att målmedvetet traggla på och bygga sin framtid. I Krakovs allra förfallnaste delar uppstår ett ”förbund” mellan zigenarna och ”existenserna”, unga människor som vill lämna det gamla samhället, både kommunismen och kapitalismen, och leva för dagen.
Berättaren föraktar zigenarna och deras allierade, men har stor aktning för vietnamesernas disciplinerade livsföring och så får hon en idé. Hon bestämmer sig för att bygga upp ett kommunistisk garde av vietnamesiska barn som hon klär i uniformer och röda halsdukar. Efter en kort tid bildas verkliga stridslinjer mellan stadsdelarna och stenar flyger genom luften, blod spills och skottlossning hörs. Vi står precis där framtiden börjar och ingen vet nu hur det kommer att fortsätta.
För Hůlová är ingen potatis för het, hon väjer inte för något utan allt som finns får vara med i hennes berättelse. Och allt är öppet. Även om hon på sista sidan säger: ”Alla vet hur det gick med Krakov.”
översättare: Marie Wenger
förlag: Rámus
