”Sembra di essere in Africa!” Ja, inget ont om Afrika, men helgens planer knycklades ihop till en liten obegriplig boll och det var jag som bjöd in till Afrika. Min vän Alessandra från Trieste har varit på väg till Zagreb mer än gång, men hon kommer bara inte hit. Ödet vägrar släppa fram henne. Igår vid fem-tiden på eftermiddagen steg hon på Zagreb-bussen i Trieste (den gamla jugo-bussen, ni vet) och den stretade tappert upp till den slovenska gränsen (ett tuppfjät från Trieste) men sedan började svårigheterna, motorn kokade och färden framåt blev segare och segare. Efter några långa och svåra timmar var den i Vrhnika (fortfarande inte mer än några mil från Trieste) och där blev det stopp. Och ingen visste något. Ale och jag skickade meddelanden till varandra: ”Sembra di essere in Africa!” ”Ma, dove sei? Cosa dicono?” ”Ma, niente! Ancora a Vrhnika!” ”Ti aspetto”. Ord, ord, ord. Men inget hände. Timmarna gick. Bussen stod där den stod. Ingen sa något mer än möjligen ”later” och "možda" (kanske). Och så kom – långt om länge, men som ett spjut – punkten då det räckte för Ale och hon vände tentaklerna hemåt och bad att få bli hämtad ur denna klibbigt kaotiska värld bortom ordningens horisonter. Men hon hann skicka mig ett vimsigt sms som inte var till mig: ”Sono dietro il bus azzurro al Petrol.” Ja, så var det med det. Och Ale som hade så stora planer här. Hon hade tänkt sjunga på gatorna i Zagreb och hon hade med sig en stor förstärkare tung som bly. En annan gång, sa vi. Det blir, det blir. Bude, bude. Vi ger oss inte. Möjligen kommer jag till Trieste en gång emellan – det är visst lättare västerut – men sedan ska vi ses här på Balkanmark. In Africa.
Och jag är alltid i Afrika, eftersom jag inte har något körkort, ingen bil. Detta att inte kunna bestämma själv är att vara i Afrika, samtidigt som det ju går så bra att leva utan den där makten. Också detta är Afrika.
