Javor – om lönnen och annat

Det var kväll och vinden ryckte i de kvarlämnade parasollerna vid baren utanför Tvornica Kulture (tvornica=fabrik). Vi satt där med varsin öl i plastmugg, Draženka, Predi och jag och väntade på Rachid Taha och hans band. Det var varmt och luften var elektriskt laddad. Plötsligt blåste det upp och de stora lönnarna runt oss började bete sig märkligt. ”Javor” heter lönnen här. Javor öppnade sina lönngömmor och ruskade hårt på sina grenar och vi fick lönngrus i ögonen och strax började vi prata om att vi var rödögda, fastän det var alldeles för mörkt för att se det. Någon minut senare fick vi hostattack på hostattack och började säga saker om en allergi som ingen av oss tidigare vetat om. Och så var vi alla tre allergiska mot lönnarnas underliga insmygande partiklar. Vi hade dem inte bara i ögonen utan i näsan, i halsen, i håret, innanför kläderna. Jag fick in lite grus i hjärnan också, tror jag, och jag började svindla iväg efter alla de olika namnen som lönnen har på europeiska språk (och nu menar jag indoeuropeiska språk för att det heter något annat på till exempel ungerska är inget att berätta). Man har visst inte alls kunnat enas om lönnen, trots dess tydliga löv och mäktiga gestalt. Varje språk ville säga något annat för det här trädet. Titta här: Ahorn (tyska), javor (kroatiska), acero (italienska), klon (polska), maple (engelska), érable (franska), esdoorn (nederländska) och lönn (svenska). ”Javor” klär nog trädet bäst, nästan lika bra som löven. Men nu tittar vi ut ur vårt europeiska lönnträd och skrapar kornen från javor ur öronen. Lyssna:

Rachid Taha

När jag några timmar senare kom hem efter att jag tagit mig igenom störtskurarna lite med sista spårvagnen, lite med ett trasigt paraply fladdrande över huvudet, slog jag upp ”lönn” hos Hellqvist. Jag fastnade för den här raden: ”Ett annat urgammalt namn på lönnen företrädes av lat. acer, grek. akastos, ty. ahorn.” Mitt i alltsammans stack ordet ”träd” på ett utmanande sätt ut som en gren ur ”företrädes”. Och ”urgammalt” tycker jag alltid om.

Lite helgliv

På dagarna strövar jag med Londi i kvarteren, det vet ni, så det kunde jag tiga om lika tydligt som tala. Igår hittade vi en ny vy mellan husen bakom den lilla vägen med de gamla ”östtyska garagen”. Någon har klippt bort buskar och sly, jag vet inte varför. Nyfiket tittade jag genom eller över det rostiga nätet, in mellan gamla fabriksbyggnader och magasin medan Londi noggrant nosade av marken framför öppningen.

Kanske ser det här inte mycket ut för världen, men för mig svindlade det för några ögonblick. Det var som om jag i ett nu fått (ett slags begränsad) röntgenblick. Jag såg saker jag aldrig sett förr utmed denna väg och morgonsolen lät ett vänligt skimmer vila över det hela.

Om jag åker inte till stan på kvällarna lämnar jag oftast Londi hemma för några timmar, så igår missade eller slapp hon ljusspelet som projicerade dubbla skuggor av statyn av den i stadens toponymi allestädes närvarande biskop Josip Juraj Strossmayer på Strossmayerova galerijas vägg.

Framför statyn hade en liten scen placerats och från den sjöng medlemmarna i ett lokalt band olika bra. Och människorna runt omkring drack öl eller vin och dansade och tuggade i sig något burekliknande.

Människorna här…

Varma dagar, vackra dagar väller in. Kanske regn någon stund, men det är väl egentligen bra? Människorna här samlas i parkerna, på lekplatserna. Unga par leker hemliga lekar i skuggan av träden, gamla och medelålders sitter på bänkarna och pratar och någon har något alldeles särskilt att säga med lite högre röst. Barnen springer och stojar och låter sig beundras. Plötsligt gråter en liten flicka stort och vilt. En äldre man i grå kavaj – hennes morfar? – springer fram och låter en ström av lugnande ord välla fram. Jag hör inte riktigt vad han säger, men jag förstår att det är bra och det gör den lilla flickan också. Världen är varm och jag känner att jag av hjärtat vill de här människorna väl. Och jag ser hur bra de vet att glädja sig åt det lilla och faktiskt vet Londi och jag det också. Det gör vi. Vi går här och tittar och nosar. Och strax intill sitter två tanter på en bänk i skuggstrimman mellan sol och sol. De pratar intensivt om något de kanske brukar prata om och ser sig omkring och pekar på något och har hela världen alldeles nära armbågen.

På promenad med Londi

Igår kväll var luften ljum länge. Londi och jag drog benen efter oss över gräsområdet mellan husen och lät den sjunkande solen skina på oss. Jag funderade vagt över den fria viljan, om den verkligen finns. Hur fria är vi och hur mycket är det som bara beror på kemi, tajming, hälsa/sjukdom, tillfälligheter som att vi snubblar eller möter någon speciell? Londi nosade förstrött bland det som gömde sig i gräset. Men mitt där i den tanklösa ron blev hon plötsligt attackerad av en ilsken småhund som kom farande som ett spjut. Den ilskna fick inget grepp med tänderna, men vad hade jag gjort om hon fått det? Jag såg olika scenarier framför mig, där jag ena gången tryckte ner handen i svalget på den ilskna och andra gången drämde till henne i skallen – för hårt. Och sedan hände det ena obehagliga efter det andra. Hur gör man när man försvarar en fredlig hund? Vad är tillåtet?

Så kom småhundens ägare och fångade in sin lilla best, ursäktade sig och försvann. Londi och jag gick vidare och lugnet sänkte sig över oss igen. Så kom den goda kompensationen för obehaget vi upplevt. En ljusbrun labradorkavaljer travade fram från ingenstans och ”omringade” Londi. Han såg ut att vara ungefär i samma ålder som hon. En liten stund skuttade de båda runt i en snäv cirkel, stannade sedan upp, luktade på varandra fram och bak och så drog de runt ett varv till. Och så ett till.

Men tempot sjönk undan för undan

och till slut stannade de upp helt och liksom parkerade, tittade på mig och sa med blickarna: Jaha.

Om makthavares plikter

Det finns så mycket oro och plåga och svåra vägval i den enskilda människans liv. En makthavares första plikt är att inte lägga sten på denna börda. Det är inte mycket begärt. Den andra plikten är att inte krossa eller grumla den glädje som ändå finns i människolivet. Detta kräver inte heller någon stor konst. Först vid den tredje plikten, den att göra något för att förbättra de enskilda människornas villkor, börjar det svåra. Det är där makthavaren har möjlighet att visa storhet.

Och ju mer makt någon har, desto starkare och djupare in i själen bör dessa maningar klinga.