Januarisommar – trettondagsafton

Under varje månad på året här i staden finns det någon dag eller natt då det blir 17°. Idag var det en sådan dag och jag tänkte att nu ska Miki och jag in till stan och jag ska köpa oss en burek där i hålet under Dolac. Och så gick vi med ljumma vinden i ryggen, stegen var lätta och kanske flög vi ibland. Då och då hittade Miki ett ben – ja, ni anar inte hur många köttben man kan hitta bara på vägen upp till stan! – och jag lät honom pausa för att tugga. Vi kom förbi allt det vanliga och snart var vi i trappan upp mot Dolac. Då bytte jag plan: Ska vi inte se efter hur det ser ut vid Amfora? Och vi gick dit och slog oss ner vid ett av borden och blev strax därpå bryskt skuffade till ett annat av en av de kärva servitriserna. Men inga sorger, det var ju för att Miki inte skulle bli trampad på.

Soligt var det kanske inte, men luften var vänligt ljum och Dolac låg som i min kupade hand. Jag beställde det vanliga, ja, jag har bara en rätt där: Lignje na žaru + blitva. Vanans speciella makt, inga dumma val.

Jag åt och tittade och växlade något strävt ord med servitrisen och så räckte jag ner ett och annat till Miki. De andra matgästerna såg nöjda ut när jag gjorde det. Snett framför oss passerade gång på gång män med tunga fruktlådor och ibland kom någon av försäljerskorna från fiskmarknaden förbi för att hämta sig något att dricka inne i Amfora. Tiden gick varken långsamt eller fort och så småningom var min tallrik tom och glaset också, så jag drog på mig masken och slank in och betalade. Vi gick uppför trapporna till Kerempuh trg, där jag vände mig och tog en bild på Dolac och himlen där ovanför. Man ser inte värmen, men jag lovar att det gråa är en filt mot all världens köld.

Vi fortsatte längs Opatovina och även om jag enligt ”traditionen” borde ha tagit en kaffe på Carpe diem, så blev det inte så. Något förmådde mig att gå några steg till längs den smala gatan. Vi stannade vid Kvazar och jag satte mig med ansiktet mot Kerempuh trg och Dolac och fick ut mitt kaffe.

Bredvid mig på insidan – för på utsidan kommer ibland någon alltför stor bil – satt Miki och väntade på sina motsvarigheter till kaffe.

Ljumma vindar

Idag har det blåst ljumma vindar från sydväst och Miki och jag har drivit omkring som löv eller stoft utmed gatorna i den mjuka luften. Ingenstans, nej, ingenstans skulle vi. En stund ringlade vi runt i den där parken bakom Branimirova tržnica, som jag inte vet vad den heter, men jag vet att det finns mycket ginkgo där. En stund tittade vi på två småhundar som lekte eller kanske var det mest jag som tittade, Miki hade något att undersöka med nosen.

Jag tänkte något lite vagt om att jag såg världen från andra hållet, att vi gick mothårs och att det ändå inte alls blev borstigt. Och vidare: Ingen som ser oss vet att vi är eremiter! På förmiddagen hade jag ju skämtat med ostförsäljerskan inne i den stora grå hallen på torget och sedan hade vi suttit och druckit kaffe och växlat några ord och blickar med den vänlige mannen i ”ribarnica-baren” och Miki hade fått sitt vatten och en klapp. Ja, eremiter men helt inne i världen. När det blåser så där varmt på vintern vänds tankarna ut och in och fladdrar lätt. Och när vi gick längs Vukovarska kom solen och vi rörde oss framåt som ulltussar. Allt var milt och välkänt och ändå så stort och oupptäckt, så oupptäckligt.

Jag spanade in i prånget invid ett nybyggt hus eller snarare ett hus som håller på att bli nybyggt. Ser ni det där lilla korrugerade taket med ett bord och en stol under? Stolen syns kanske inte, men den är där. Ibland när Miki och jag går förbi här brukar jag fantisera om att vi sitter där inne och tittar ut på världen. Jag tror att det där lilla bordet är världens medelpunkt.

Min hängande trädgård

Året har börjat och en av de saker jag gjort idag är att jag tittat ut genom min fönster över något som feernas fantasier med lätta trollspön skulle kunna omvandla till Semiramis’ hängande trädgårdar.

Härinne har jag inga växter utom en som inte går att visa upp. Jag har nämligen inga fönsterbrädor. Men i stället har jag någon gång under den gångna hösten fått två taklökar – eller någon släkting till taklöken – till skänks. De sitter i rännan på det lilla plasttaket ovanför ingången till Ajsters fläktaffär. Ännu är de små och det är solen och regnet som sköter dem. De ser starka och egensinniga ut, ändå undrar jag lite över deras framtid. Kommer de att klara sommarens hetta? Fast jag kan ju kanske vattna dem från fönstret. Kommer någon från fläktaffären att vilja städa bort dem? Jag kan möjligen be att få adoptera dem då, men det blir i så fall ett vågspel för dem…

Hanna Krall – Maria H:s synapser

Någonstans i urtiden, på andra sidan surkålsfloden, publicerades den här texten i Hufvudstadsbladet. Nu har jag fiskat in den och jag lägger den här:

Att läsa Hanna Krall: Du knackar på en dörr, någon du nätt och jämnt kan skymta gläntar på den inifrån och räcker dig en ögonbindel som du själv får binda för dina ögon. Nu kan du gå in. Om du undrar över bindeln får du snart veta att du bär den för att du ska få ett djupseende. Du bär den för att känna igen dig i Hanna Kralls värld även om allt ser annorlunda ut just den här gången. Som alla andra gånger.

I titeln till den här boken finns ordet ”synapser” och om synapser har jag läst att de är kontaktställen mellan nervceller. ”Maria H:s synapser” är enligt texten på försättsbladet ”berättelsen om Maria Twardokęs-Hrabowskas minnen och ominnen (baserad på hennes hundratals, kanske tusentals brev till mig) och även om Maria Hrabowskas (baserad på hennes hågkomster)”. Betyder det att det är en bok om minnets samspel med glömskan? Jag läser någon annanstans att det är ”nödvändigt att neurotransmittorn försvinner från det synaptiska gapet för att möjliggöra att en ny signal kan vidarebefordras”. Kanske betyder det att glömskan bereder plats för minnet. Glömskan är det blad som minnet skriver på.

I bokens nu befinner vi oss i Amerika, ett ganska abstrakt Amerika med namnen Massachusetts och New York ibland fladdrande förbi. Alla de verkliga platserna med doft och skugga är i Polen under andra världskriget och tiderna därefter. Hanna Krall visar oss på nytt glimtar ur judiskt liv i Polen och hennes egen stympade uppväxt finns också där inne. Gettot finns där och lägren.

Tre personer står i berättelsens mitt: en svärmor, en mor och en son; kvinnorna heter Maria som de inte så sällan gör hos Hanna Krall – därför kan ibland andra Marior skimrar igenom de tunna bladen – och sonen har inget namn, möjligen för att han inte kan veta det. Han är autistisk och talar inte men han kan läsa och uttala ord. Ingen vet vad han förstår eller vilka upplevelser han förbinder med vad, även om hans mor ibland tycker sig ana något.

Boksidornas vida vita delar visar oss kanske glömskans vidsträckthet. Tecknen kämpar ihärdigt och oavlåtligt för minnena, också för minnet av det som snart ingen längre kan minnas. Minnena är allt, även de bortglömda. Därför måste vi läsa om svärmoderns minnen från Zamenhofgatan från tiden innan alla där släpades bort. Varje avsnitt börjar med orden ”där fanns”, här och var är hotet redan insprängt:

”Där fanns en mejeriaffär. Ägarinnan, Fajga Buki, brukade förlänga öppettiderna. Det blev hon fälld för.
Där fanns ett kolupplag. Ägaren, Lejbuś Kupferman, höjde kolpriset. Det blev han fälld för.
Där fanns Regina Sochaczewskas korsettateljé.”

Kapitlet klingar ut med den skimrande raden: ”Där fanns en värld.”

Den äldre Maria, ”fru Maria” kallar henne svärdottern, jagas av undflyende, grumliga minnen från gettot i Warszawa. Hon kommer inte ihåg:

”hur hennes mor dog.
Det är inte alls så att hon inte vet, för hon har vetat en gång, hon minns bara inte.
Ena gången säger hon att hon dog i hjärtinfarkt vid porten till gettot.”

Minnesbilderna i svärmoderns huvud skjuts in i varandra och moderns död glider in i ständigt andra sammanhang:

”De levde ännu en tid, och sedan dog alla – mormor, mor, moster Ania och mosterns lilla flicka. Och mosterns olämpliga man.
Hennes svärmor minns inte hur de dog.”

Ja, då och då nämns den här olämpliga mannen på bokens sidor och varje gång, utom den sista, blir detta omnämnande till en påminnelse om den sorgfria tiden före katastrofen, en tid då det fanns kärlek, otrohet och vackra mostrar, en tid då sådant hade någon betydelse. Rummet i boken blir varmt och vardagsnära när den olämplige nämns.

Den äldre Maria befann sig i ett av tornen i World Trade Center den dag då terrorattacken genomfördes. Hon greps inte av panik, hon följde den ordnade strömmen nerför de många trappstegen från den högt belägna våning där hon befunnit sig. Hon såg att de flyende bildade ett slags kolonn. Hon hade gått i en kolonn förr: Kolonn blir till kolonn. Om hon överlevt en gång kanske hon kan överleva en gång till. Eller inte, tänker hon också.

Den yngre Maria, svärdottern, tvingas ibland av tankarna tillbaka till de olika fängelser hon suttit i för sitt samröre med fackföreningen Solidarność under 1980-talet. Men oftare går hennes minne till det för henne förlorade polska landskapet. Hon ser blommor som kungsljus, malva och pion och hon minns smaken av brödet från Ligota och farmors smör och doften av ramslök vid Pogoriasjöarna. I sina brev till det gamla hemlandet skriver hon om platser i Polen, om fåglar hon minns från sitt polska liv, om drömmar hon drömt om ett skåp där.

Vardagen med sonen, som vet och inte vet, löper genom hela boken som en svårframkomlig väg och moderns kamp är ständigt närvarande, varje framsteg om än aldrig så litet ger ljus och hopp i det som i objektivitetens ögon ser ut som absolut mörker. Någonstans i boken får vi veta att han är 26 år. Länge trodde jag att han var ett ganska litet barn. Om vardagarna förs han med en minibuss till en plats där han ska hållas sysselsatt. ”Ibland rättar han numret på registreringsskylten till minibussen som tar honom till övningarna.” Och modern undrar vad som ska hända honom när föräldrarna är borta.

Svärmodern kämpar med minnena och glömskan och hon sväljer en dag fem eller sex tabletter, fast kanske gjorde hon inte det. I alla fall överlever hon. Modern hämtar hemliga krafter i läsningen. En gång hade hon legat gipsad upp till bröstkorgen i sex veckor. Det var då hon vant sig vid att läsa och läsningen blir hennes följeslagare och världsförklarare: ”Hon är den som har läst om tidens hemlighet och som alldeles nyss skrivit att hennes son är vilsen. Som har skrivit ordet ’son’.” Hon har läst att ”allt som sker är en slump och all lycka tur”.

Just innan jag ska lämna Hanna Kralls rum glider ögonbindeln av och jag snuddar vid orden på försättsbladet. Vilken Maria är det som skrivit breven? Och vems synapser syftar titeln på? Mina egna glappar otvetydigt och jag är på nytt utan djupseende. Nu är det din tur att gå in, var noga med bindeln.

°°°°°°

Hanna Krall
Maria H:s synapser, 2021
(Synapsy Marii H., 2020)
Översättning: Julian Birbrajer
Förlag: Ersatz

Elände och mirakler

Jag vill nu berätta en historia om elände och mirakler. Jag smäller mig på fingrarna för att jag inte ska bli för långrandig: För så där en vecka sedan lyckades jag spilla surkålsvatten i datorn, ja, jag ville visa ett fint surkålshuvud för Mamma via skype. Gör inte det! Datorn stannade upp och mörknade. Jag ställde den som ett A för att den skulle torka. (Senast jag gjorde det var vid jordbävningen i mars 2020, då jag rusat ut med datorn och en dåligt igenkorkad vattenflaska.) Den fick stå i tre dagar och då och då talade jag med Rudolf om vad jag skulle göra. När jag efter tre dagar skulle starta datorn startade den inte. Sammanbiten och hårt maskerad for jag in till stan till Apple Store där jag lämnade den i händerna på en trevlig tekniker. Ja, det var viktigt för mig att han var trevlig. Han skulle undersöka den till dagen därpå. På hemvägen satt jag lättad och tänkte ut skräckscenarier (ja!): Vad skulle jag göra om den var förstörd? Fem till åtta veckor skulle det ta att få hit ett svenskt tangentbord. Skulle jag be Rudolf köpa en i Sverige så länge han var kvar där? Går det alls att skicka datorer?

När jag kom hem tog jag en sväng med Miki som inte velat äta upp gottan jag givit honom innan jag for. Han inte van att vara ensam längre. När vi kom hem igen inledde jag en vana som hållit mig flytande under väntans dagar: jag började läsa boken ”Rijeka i okolica u mađarskim putopisima”. Den är översatt från ungerska och innehåller alltså ungerska reseskildringar som beskriver Rijeka med omnejd. Texterna är från 1800-talet och de båda jag givit mig in i är från början av detta århundrade. För svårt för mig men väldigt disciplinerande. Ibland slår jag upp vart fjärde eller femte ord. Ett sätt att hålla oron i schack.

Dagen efter besöket på Apple fick jag ett meddelande från teknikern som lät mig veta att han räddat datorn ur det värsta, men att tangentbordet, styrplattan (jag lärde mig nog ett ord där!) och batteriet måste bytas och att det skulle ta en eller två dagar till. Miracolo! tänkte jag och jag brydde mig inte om att försöka förstå hur det här med det svenska tangentbordet kunde gå så snabbt. Det enda jag tänkte var att det var bra. Makalöst bra.

Här klipper jag lite och går till denna dags morgonpromenad. Miki och jag kom runt hörnet vid Cooltura och den stumma städerskan vinkade åt oss att komma närmare. Framför sig hade hon en låda med glas och karaffer. Hon tog upp de två glas hon tyckte var finast och höll fram dem till mig. Det här var inte ett tillfälle då man kan säga nej, jag lovar! Så jag tog emot glasen och stoppade dem i handväskan med en handske emellan. Då räckte städerskan fram en karaff som hörde ihop med glasen. Jag insåg att den också var min och drog fram en halvtrasig plastpåse ur handväskan att stoppa den i. Egentligen ville hon ge mig fler glas men där kunde jag säga nej, ingen av oss ville ju att något skulle gå sönder, eller hur? Jag tackade intensivt och så gav vi oss av med vår märkliga last. Städerskan log brett, jag har nog aldrig tidigare sett henne le.

Nytt avsnitt: Jag tog spårvagnen in till stan för datorn var färdig. Nu fick jag än en gång lära mig att man aldrig kan vara säker på något. Datorn var klar, jodå, men var var laddaren? Borta. Efter en stund fick jag veta att den var hemma hos ”min” tekniker. På grund av corona arbetar alltid en av teknikerna hemma enligt ett rullande schema. Detta för att det inte ska bli för trångt i arbetsrummet. Om en timme eller kanske en och en halv skulle teknikern komma med min laddare. Nu kom otåligheten. – Kunde jag få låna en annan laddare? – Kanske. Men efter en stund blev svaret nej. Jag hittade på en rad andra förslag men allt blev nej, så jag gav mig, det var ju ändå vackert väder ute och jag kunde väl ta en promenad. I rulltrappan upp såg jag en hund i sin mattes famn och jag tänkte att Miki hade kunnat följa med, fast vi skulle ha tagit hissen i så fall. Jag hade fått för mig att det var hundförbud i bottenvåningen och det störde mig lite att jag inte tagit reda på det.

Solen sken och det var nästan varmt ute och jag begav mig upp till Dolac och gick en ganska noggrann runda bland stånden där.

Skulle jag kanske köpa lite frukt? Nej, det skulle bli onödigt mycket att bära på och jag hade ju nyss varit på Branimirova tržnica och skaffat vad jag behövde.

Men uppe på Opatovina köpte jag ett vinterpannband i ett av stånden där. Och sedan gick jag ner genom porten ner till Tkalčićeva. Där satte jag mig på en bänk i solen och irriterade mig på den fåniga skylten ”History”.

OK, snart hade den där tiden gått och jag var tillbaka i affären. Lustigt nog fick jag en splitterny laddare och det gick inte att få reda på vart den gamla tagit vägen. Men man behöver inte veta allt. På hemvägen inträffade ett litet rart intermezzo: En äldre dam knackade på spårvagnschaufförens ruta strax innan hon skulle gå av. Hon ville ge honom några kuna för att han var den bäste spårvagnsföraren i stan. Han tackade men sa att han inte kunde ta emot pengar. Och så tackade han en gång till och hon gav honom ännu en komplimang. Och jag njöt av samtalet.