Genom skogen till Kravarsko

I förmiddags gav Vesna, Miki och jag oss av i bilen till de skogiga kullarna mellan Velika Gorica och Kravarsko – Vukomeričke Gorice. Vi hade ett ganska precist mål som vi både nådde och inte nådde.

För tre år sedan – tror vi – hittade vi mängder av fjällskivlingar längs en stig i skogen där. Vi hittade stigen och följde den på ett liknande sätt som förra gången men vi hittade inte en enda sunčanica (fjällskivling).

Ganska snart var vi helt säkra på att det där med svamparna inte gjorde något. Solen sken allt varmare och de långärmade tröjorna åkte av. Miki sprang ullig på lätta fötter och han fick länge vara helt fri.

Vi tittade från vår ås ner i dalen under oss och bort till nästa ås och ibland ännu längre. I ett skogsbryn hittade vi lite kvarblivna inte helt snygga paprikor och tomater på några rufsiga plantor. Vi plockade några – i stället för fjällskivling, tyckte vi.

Så fick vi syn på några hus och jag kopplade för säkerhets skull Miki och vi följde gräsvägen fram mot det första huset. En man berättade att vi befann oss i utkanten av byn Kravarsko, men att det är en lång by. Vi följde byvägen ett stycke och gick förbi den ena gården efter den andra och vi såg mycket höns och katter och ibland någon hund.

När vi nådde backkrönet eller ett av backkrönen bestämde vi oss för att vända, för vart skulle vi? Och så trampade vi på och efter en stund var vi inne i skogen igen. Miki drack ofta av det välsmakande vattnet i hjulspåren.

På hemvägen stannade vi i Velika Gorica och åt burek och gick till vårt favoritkafé vid den gamla huvudgatan. En lyckad dag.

Hemmavid

Just nu händer det på ett underbart sätt inget särskilt. Solen har blivit höstsol men värmen är ännu kvar. Lite vagt tänker jag på någon mindre resa: kanske Rijeka, kanske Slavonski Brod, kanske till någon plats jag inte alls känner. Fast nu är det ju så behagligt här så varför alls sitta i timmar på ett tåg? Kanske kunde vi göra en spårvagnsfärd från plats till plats här i staden. Men enklast och självklarast och minst tankekrävande är det förstås att bara rinna ut genom porten och följa vägen bort till parken. Benen går av sig själva, det är bara Mikis nos som stoppar oss för den hittar så mycket. Tankarna ligger på en solbelyst hylla ovanför huvudet och tänker sig själva och parkens träd är höga.

Vi följer de små grusvägarna varvet runt med någon avvikande krok hit eller dit. Jag minns hur vi gått här andra år och jag minns när jag gick här med Londi innan parken var så här ordnad.

Ja, och hemma ligger nu Miki på soffan och jag sitter med en ny lite större översättning och befinner mig i texten på den schweiziska landsbygden i början av 1800-talet och undrar hur den där soppan ”Weinwarm” kan tänkas smaka. Utanför fönstret skiner solen på de ännu nästan helt gröna björklöven.

Slavonski Brod – Tvrđava

Nu har det hunnit gå ungefär en vecka sedan vi var i Slavonski Brod och sommaren har klätt om till höst. När jag tittar tillbaka på bilderna från tiden i Brod slår det mig att jag ingenstans visar fästningen. Jag nämner den men jag visar inget. Ändå präglade den våra dagar där genom att gång på gång dyka upp på väntade och oväntade platser. Om man tycker om förklaringar så är nog den enklaste att fästningen med tillhörande område är oerhört stor. En annan förklaring är att vi då och då gick vilse. Fästningen låg i centrum, nära floden och inte långt från stationen. Så gäckande kan en fästning vara! Men låt oss nu ta oss en titt på några bilder av den, fast först några korta fakta. Vill ni veta något mer detaljerat så är jag nog inte den rätta att berätta det.

Fästningen byggdes på 1700-talet som ett viktigt segment i Militärgränsen mellan Österrike-Ungern och det Osmanska riket. På ritningar ser den både rektangulär och stjärnformad ut. Ja, faktiskt. En stor del av byggnadsmaterialet är tegel, eftersom det är ont om sten i trakten. Under andra världskriget bombades fästningen av de allierade. Och under kriget här på 1990-talet skadades byggnaderna ytterligare. Återuppbyggnadsarbetet pågår fortfarande och tydligen gå det rätt långsamt.

Vi kom in ”bakifrån” delvis av misstag och klev in genom en port i en stor tjock ”ullig” mur.

Det blev bra för strax var vi inne i alltings centrum och Miki slog sig ner i skuggan vid Sankta Anna-kapellets fötter.

Som en underbart kompakt ljusblå tårta ligger det där i det jättelika tomrummet mellan de omgivande murarna. Det ser ut som om tårtan har spåntak, men det är kanske inte möjligt.

Tvärs över vallgraven på ena sidan finns ett trevligt kafé med en vid gräsmatta runt. Där satte vi oss och drack kaffe och tittade mot den vackra länga som numera inrymmer en musikskola, om jag inte minns fel.

Som avslutning – nu är jag inte helt ärlig – gick vi ett varv runt insidan av hela härligheten. Under tiden försökte vi hämta oss från överraskningen över hur väldigt nära floden vi märkt att vi befann oss.

Tillbaka till Ungaretti

Efter att i veckor om och om igen ha försökt stirra hål på Salvatore Quasimodos förvirrande slöjor vill jag nu återvända till Giuseppe Ungaretti. Han visar mer än han döljer. Han diktar som en skulptör genom att ta bort och fila ner. När arbetet är gjort står kärnan kvar, skarp och klar.

Jag väljer efter lite velande den här bland de 27 jag hittills tolkat – och som Eva läst med mig. (Och naturligtvis är den inte färdig för det blir ju aldrig sådana här översättningar; jag ändrade faktiskt något igen för en minut sedan.)

Rose in fiamme

Su un oceano
di scampanellii
repentina
galleggia un’altra mattina

°°°

Rosor i lågor

På en ocean
av klingande klockor
flyter med ens
en ny morgon upp

Dagar i Slavonski Brod

Efter närmare fem dagar i Slavonski Brod är vi tillbaka i Zagreb igen. När jag blickar tillbaka inser jag att detta var en av mina allra bästa resor någonsin. Det är sant att jag satt min fot i staden tidigare, att jag åkt förbi med tåg eller buss, men egentligen visste jag ingenting när jag nu kom dit och det människor här berättat om staden var alltid så lite och så liksom ”bortvänt”: ”det är bara en liten stad, där finns inget särskilt och ibland kommer dålig luft över från industrierna i Bosanski Brod”. Ungefär detta hade jag fått veta innan Nilla, Miki och jag steg på tåget som – långsamt – skulle ta oss några timmar i sydöstlig riktning.

Vi for iväg en lite småmulen men ganska ljummen dag och landskapet vi for igenom var ganska platt men långa åsar följde oss på den norra sidan. Vi for sakta genom byar och skogar utmed fält och ofta kunde man se får och hönor utanför tågfönstret. På stationerna vinkade uniformerade stinsar värdigt av tåget. Det är ju så det ska vara när man åker tåg på riktigt.

Vår ankomst i Slavonski Brod minns jag bara otydligt för när man stiger av finns egentligen ingenting att fästa blicken på. Bred och tom låg ”ingången” till staden där. Kanske spår av olika krig och bombningar. Vi gick och gick tills vi så småningom passerat genom detta limbo och vi gick förstås en omväg, det gör man lätt när man går på okänd mark. Och så var vi med ens på det vidsträckta Trg Ivane Brlić-Mažuranić (Slavonski Brod är nämligen en av den stora sagoberättaren Ivana Brlić-Mažuranićs hemstäder), som trots sina enorma dimensioner ger den som går där en känsla av trevnad och omslutenhet, kanske för de vackra, inte alltför höga ljusväggade husens skull eller för det täta sorlet av röster från barer och kaféer. Torget slutar – eller börjar, om ni så vill – vid Sava med en storslagen utblick över vattnen. Stadens skapare och invånare har verkligen förstått att göra floden till en del av staden.

De första två nätterna bodde vi i ett rum vid en vackert sliten gammal innergård. Det enda störande var att värden var trist, så efter två dagar flyttade vi tvärs över gatan till en vänlig dam som hyr ut rum vid en annan behaglig innergård. Avståndet till torgets kortsida och floden från båda platserna var en halv minut och priset var rätt. Och redan första dagen hittade vi vår restaurang, Kuća Piva, där vi dagligen åt mäktiga vällagade kötträtter. Vi åt bara en gång om dagen utom någon småsak till frukost. När man är mätt så är man mätt.

Redan andra dagen var vädret högsommaraktigt härligt och himlen välvde sig blå högt över oss under alla de kommande dagarna. Ofta gick vi längs flodpromenaden och ibland satt vi i någon av barerna under platanerna där eller så strövade vi omkring vid det vackra duvblå franciskanerklostret.

En gång gick vi till stadens stora fästning, Tvrđava Brod, som byggdes på1700-talet som en del av Militärgränsens befästningar. När man går runt i fästningsområdet växer avstånden på ett nyckfullt sätt och man kan lätt hamna utanför både rum och tid och förvåningen är stor när man plötsligt upptäcker hur nära stadens hjärta och floden fästningen ligger. Detta är sådant som egentligen inte går att beskriva. Bara med egna fötter kan man förstå denna obegriplighet.

Höjdpunkten för oss kom den dagen då vi gav oss av österut längs floden till Poloj. Först kom vi till Splavarska ulica, som är en ”flodgata” med ett åttiotal husbåtar längs strandkanten. (En skymt av dem syns på bilden.) Vi gick mest uppe på vallen men ibland slank vi nerför någon av stigarna mot floden. Plataner, valnötsträd och pilar stod höga och vackra längs vattnet. Vi greps av en stilla glädje över tillvarons mirakler. Luften var mjuk och varm och solljuset flödade över oss. Och efter en tid, kanske lite mer än en halvtimme, var vi framme vid Poloj med dess härliga sandstrand. Där stannade vi resten av dagen och solade och simmade och spanade in i Bosnien. Kanske var detta den här sommarens bästa dag för mig. Och jag vet nu att jag vill tillbaka till Slavonski Brod för där finns allt man kan önska, där bor ett särskilt slags glädje.