(Den här perioden i mitt liv heter ”tiga är guld”, så när jag ändå känner att jag måste tala tar jag fram något från förr…)
Detaljerna från kriget på Balkan på 1990-talet är nu på väg att glida ut ur det allmänna minnet. Detta krig börjar bli något som man tror sig veta saker om i stora, schematiska drag, något avslutat som främst har en plats i framtidens historieböcker, något som inte längre angår de flesta av oss. Därför är det så betydelsefullt med levande inifrånskildringar från denna sentida europeiska katastrof. Melinda Nadj Abonjis När duvor flyger har inte kriget som huvudtema, men kanske just därför blir det vi får se av krigets elände så påträngande och påtagligt, så svårt att värja sig emot. Kriget tränger in i livet genom en sidodörr och förgiftar och sliter sönder det och tar ifrån de drabbade den trygghet de trott sig ha och gnager på deras framtidstro.
Och ändå är det redan utan denna krigets reva genom livet komplicerat nog för familjen Kocsis, som i två steg immigrerat till Schweiz från den nu serbiska provinsen Vojvodina i det dåvarande Jugoslavien. De hör till den ungersktalande minoriteten där och fadern vantrivs med systemet, som inte ger något utrymme för hans talanger och planer. Hans kreativt rebelliska utfall mot än det ena än det andra löper som en färgstark tråd genom romanen:
Stalin, sänder du oss en hälsning från din sibiriska, underkylda röv, tänker du sabba vårt humör redan nu, innan vi ens kommit fram, Adam och Eva, som fortfarande är oskyldiga och egendomslösa och springer omkring nakna i ditt socialistiska paradis?
Föräldrarna, Miklós och Rózsa, kommer till Schweiz före de båda döttrarna, Ildiko och Nomi, som upplever ett par av sina första år i sin dyrkade farmor Mamikas vård nere i byn i Vojvodina. Separationen skapar sår, som blir särskilt kännbara, när Mamika, efter att slutligen ha fört flickorna till föräldrarna, återvänder till sina hemtrakter: ”nu, när Ni for i väg med tåget, var det som om allt som hittills varit min värld for ifrån mig, Ert hus, Er trädgård, de älskade djuren, dammet och smutsen”, tänker Ildiko och vet att hon ”förlorat allt”. Barnens smärta, som ofta ignoreras bredvid de vuxnas lidanden och svårigheter, ges här ett ögonblicks blixtbelysning, så att vi som läsare vet.
I Schweiz kämpar Miklós och Rózsa dag ut och dag in för att skapa sig en tillvaro och så småningom tar de över det inte oävna Café Mondial och blir också efter att ha tagit sig över en rad hinder – medborgarskapstestet och den groteska folkomröstningen om dem på orten – schweiziska medborgare, men de vet att vägen till att bli ”riktiga schweizare” är lång och egentligen oframkomlig för deras generation, men kanske kan barnbarnen bli det? Döttrarna, som också arbetar på Mondial, vågar vara mer kritiska än föräldrarna mot det nya landet, men för familjens skull vänder de oftast missnöjet inåt.
Berättelsen rör sig fram och tillbaka mellan Schweiz och Vojvodina men löper inte kronologiskt utan ger en rad återblickar in i större och mindre händelser i det förflutna: en överdådig bröllopsfest nere i byn på Balkan, fragment om Papucis, farfaderns, öde – han dog 51 år gammal efter umbäranden i ett fascistiskt arbetsläger – och föräldrarnas första hårda år i Schweiz.
Och så kommer kriget på Balkan och skapar djupa sprickor i historien om familjens kamp för att integreras i Schweiz. I ett av kapitlen i boken blir detta speciellt tydligt. Där varvas på ett virtuost sätt beskrivningar av alla de vardagliga handgreppen i kaféarbetet med bilder och berättelser från kriget och alltsammans kulminerar i en sammanstötning mellan Dragana och Glorija som är anställda på kaféet. De är båda från det just isärfallna Jugoslavien och de tillhör – plötsligt – olika sidor. Efter att de av misstag, mitt i arbetets stress, sprungit ihop skriker de ”Tuđman” och ”Milošević” mot varandra med gälla röster och dagen efter säger den ena av dem upp sig. Och när sedan beskedet att Ildikos och Nomis kusin Béla kallats in når familjen, borrar sig rädslan in i var och en.
Nadj Abonjis rytmiskt böljande språk, som för övrigt finns väl bevarat i den svenska översättningen, ger puls och energi åt händelseförloppen och dialogerna. Meningarnas längd tynger inte, utan bär läsaren framåt, som en flotte på en ringlande flod. Och jag tycker mig se en förbindelse mellan faderns frodiga språk – som kanske kalkerats på författarens egen fars sätt att tala – och romanhelhetens kraftfulla rytmer:
Vänta? på vem? på vad? säger pappa efter en kort paus, han måste få fritt utlopp för sina svordomar, orden, de vulgära, grova, flyger som flinka fiskar ur munnen på honom, och jag har aldrig talat om för honom att det inte finns någonting jag hellre hör än hans förbannelser och svordomar; därför att i dessa stunder, då fars upprörda tunga producerar fjädrande ljud och sätter fart på kommunisterna eller några andra förbrytare i mänsklighetens historia, hoppla, hoppla! då vet jag att det är något med honom som jag förstår, och jag önskar att jag kunde göra fars svordomar hörbara, att jag kunde översätta dem till det andra språket så att de verkligen glänser.
°°
Melinda Nadj Abonji
När duvor flyger (Tauben fliegen auf)
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Norstedts
