En dag gick jag in i solstrimman, det har hunnit gå veckor och veckor sedan dess och solen lyser nu på de fallna löven i stället för på gräset.
Tillvaron är på ytan alldeles som förr men långt borta i bakgrunderna har bergen sjunkit och dalarna rest sig upp på ett sätt som aldrig någonsin kan återställas till det som var. Med omärkliga eller nästan omärkliga steg närmar vi oss livets sjö, från motsatta sidor, fast på vilket sätt är byn bland de lövträdsklädda kullarna motsatt till staden mellan berget och den breda floden? Ofta går jag förbi den heliga platsen vid den låga betongmuren. Omedvetet medvetet spanar jag efter tecken och jag vet att det inte finns någon väg tillbaka. Vägen leder till sjön eller utför branten.