Författare: Bodil Z

Vi lever under ett milt ljus i dessa dagar. Särskilt eftermiddagarna är drömlika i sin ljusa ljumma mjukhet. ”Vi” är inte längre den lilla enheten Londi-och-jag (eftersom jag förlorat henne) utan människorna här i kvarteret. Ofta sitter jag tillsammans med någon eller några på Simpas lilla terrass och dricker kaffe eller något annat. Timmarna rullar fram, solstrålarnas lutning förändras sakta sakta, nästan omärkligt. Man kan tala om sorg och lycka, om vardagliga ting som maträtter eller om vem som gör den renaste honungen eller om vilken väg man tar om man vill åka till Makedonien eller om Kosovo är ett land eller ännu inte och om vinet därifrån är lika kraftigt som det makedonska och vad egentligen ”tannin” är för något. Ingen vill svara på mina frågor om de ekonomiska skandalerna här. Ivan bär ut kaffe till de gamla på bänken och någon annan bär in kopparna efteråt. Gräset är ännu lika grönt som tidigt på sommaren, grönare än i augusti. Är det nytt gräs kanske? Trädens kronor har behållit det mesta av sin grönhet, de har bara lite nyckfullt prytt sig här och där med något vackert guldlöv. Vi svävar mellan tiden och evigheten. Och ibland när jag blundar mot solen händer det att jag försöker sträcka mig in i en annan och förgången höst.

Om och om igen lägger jag märke till hur tätt minnena av Londi och livet med henne är förbundna med platserna där vi gick, med årstiderna, tiderna på dygnet och vädren vi upplevde tillsammans. Nyss gick jag förbi Rapska 53 (ni minns kanske adressen från ”En historia om söndagar”). Jag plockade några vindruvor från rankorna som gömmer huset och ”trädgården”, för jag vet ju att jag får det – ”samo uzmite”. Det finns väldigt få druvor i år och jag mindes hur tätt klasarna hängde förra året när Londi och jag gick förbi där och jag ibland låtsades att hon luktade på något för att jag skulle kunna plocka åt mig ett par druvor mera smidigt. Jag gick vidare och när jag kom närmare hemåt såg jag på blandningen av guldfärgade och ännu gröna lövkronor i ”parken” och jag tänkte på hur Londi brukade gå där och vissa dagar tog jag en och annan bild på henne där inne under träden. Jag kände höstmorgonkylan och påmindes om andra morgnar andra år med just den luften, den som finns strax innan solen föser bort dimmorna och dagens värme väller in.

Bilden här är från förra året vid den här årstiden, kanske just den här dagen…

Också Danilo Kiš är född i Subotica, en av detta års märkliga nya städer i min verklighet. Jag sitter med hans Lutan och ärren framför mig, men kan inte riktigt läsa. Jag letar efter texter om honom, om hans starka hårda liv. Jag tror att han var djärv och kanske även skoningslös – mot sig själv också. Och jag grips av ett slags missmod inför mig själv. Vilken kamp för jag? Hur stark vågar jag gå fram? För övrigt är jag nu äldre än han var när han dog.

Utanför mina ”rakställda” persienner – nej, jag har inget ordförråd för persienner – skiner solen över marken, de plockande duvorna, träden (hasseln och björken) och grannens tvätt.

Jag ser in i mig själv men hittar inget särskilt, bara lite fladdriga tankar om hur glädje och sorg kan vara skiktade i mig, hur jag hamnar i vilket lager och när. Har det med ljusets spel över jorden att göra eller med persiennspjälornas lutning? En ilning av glädje nyss följdes på ett otäckt sätt av en störtning ner i det där som heter: Londi är inte här längre. Jag försöker klättra upp igen, försöker se något modgivande i de flikar av människoliv som balkongerna snett emot mig låter mig ana. Men så sliter sig tanken och far iväg till allt det där som jag alltför ofta läser i tidningar och ”tyckningar” – vilken bottenlös leda det ger! Och jag vill ta mig i nackskinnet och fråga mig med skarp och frän röst: Varför läser du allt detta själsdödande prat? Har du förlorat vett och sans?

Dags att fälla ner persiennerna kanske…

Ja, sköna dagar. Jag tror inte att det är brittsommar, indiansommar eller bablje ljeto, det har pågått för länge och verkar utan slut. Dagarna är ljumma och milda och kvällarna flammar i rosa och guld. Vi har ett slags överdriven september instoppad i oktobertiden, för vi fick ju ingen riktig september här i år. Och nu när den inte längre finns vill den visa vad den kan. Jag glider runt i värmen. På spårvagnen, när den är full, blir det riktigt svettigt om dagarna och luften som far in genom de öppna fönstren om kvällarna är inte kall. Allting verkar ganska lätt och människorna sitter i uteserveringarna långt efter mörkrets inbrott.

Och nu visar jag er lite bilder från dagens ditt och datt:

Jag tittar ut genom fönstret och ser på händelserna i ”parken”.

Efter att ha stigit av vid Miramarska går jag längs småvägarna till ”Fakulteten”:

Jag visar ett stycke av min hemväg i kvällningen, bilder tagna vid Držićeva: guldmolnen, de glänsande spårvagnsspåren, mobiltittandet…