I november förra året kollapsade en del av taket på järnvägsstationen i Novi Sad (Vojvodina, Serbien). 15 personer dödades av det nedrasade taket, som var nyrenoverat. Fler och fler började se orsaken till olyckan i den omfattande korruptionen i landet. Serbien styrs av president Aleksandar Vučić, som i praktiken är enväldig, varför det faktum att regeringen avgick i januari inte har någon större betydelse. Kort efter raset utbröt manifestationer genomförda av främst studenter för en opartisk undersökning av orsakerna bakom takraset och mot korruptionen och Vučićs maktmissbruk. Detta blev en snabbt växande rörelse och studenter tågade från stad till stad och fler och fler anslöt sig. Polisen började ingripa, ibland med våld och Vučić höll tal på tal som manade till ordning och som samtidigt ville misstänkliggöra studenterna. Men studenterna fortsatte att demonstrera och de fortsatte att vara fredliga. Längs vägarna de vandrade fram på stod människor och välkomnade dem, gav dem mat och uppmuntran och många började se ett hopp om förändring.
Igår den femtonde mars inträffade ett slags kulmen då över 300 000 människor demonstrerade på Belgrads gator och det hela såg mycket mäktigt och hoppfullt ut. En grupp som inte hörde till studenterna försökte ta sig in i tv-huset för att där i direktsändning proklamera Vučićs fall, men de misslyckades. (Under fredagen och lördagen var alla tågtrafik avstängd och mycket få bussbolag hade någon trafik. Detta för att förhindra att fler människor kom till demonstrationerna.)
Ovanstående är alltså ett starkt förkortat och ofullständigt sammandrag av vad som hänt sedan november.
Och nu då? Jag har under de senaste dagarna talat med ett par personer som följt förloppen noga och som jag litar på och nu försöker jag bilda mig en egen uppfattning.
Enligt vad jag fått höra har studenterna inga riktigt klara mål mer än att få bukt med korruptionen och att ingripa mot Vučićs envälde. Oppositionen i Serbien är svag och ett stort problem är att mycket få i ledande ställning eller bland befolkningen vill göra upp med den serbiska nationalismen. (Här kommer jag kanske få på nöten av någon, men den risken får jag ta.) Denna tar sig uttryck i viljan att ha täta förbindelser med Republika Srpska i Bosnien som har som mål att ansluta denna del till Serbien (och bryta sönder den bosniska statsbildningen) och i serbiska anspråk på hela Kosovo eller delar av landet. Denna nationalism eller expansionism utgör ett hinder för framväxandet av ett fritt och demokratiskt Serbien. Å andra sidan har något nytt väckts till liv i befolkningen genom de här manifestationerna, inte minst för att de är fredliga och också för de många hoppfyllda mötena mellan människor längs landets vägar. Man märker att man inte är ensam om att känna sig förtryckt eller som ett offer för en stat som hanterar sin befolkning med hänsynslöst godtycke och ibland också med grymhet. Kanske kan detta som skett under de senaste månaderna stärka landets inre självförtroendet så att expansionismen i alla fall så småningom kan läggas bort och något nytt och bättre kan få växa fram.